Frances Farmer, skådespelerskan som fick diagnosen schizofreni
Frances Farmer var en annan typ av kvinna. Kanske för modig för 1940-talet, då allt som krävdes av en skådespelerska var att vara vacker och lydig. Hon vågade vara envis, och de kallade henne hysterisk. Hon vågade ha en röst och be om mer intressanta roller, och de kallade henne naiv.
När hon ville fly från denna värld var det redan för sent. Det var då de började kalla henne “galen”.
Nuförtiden är det nog inte många som känner igen namnet Frances Farmer längre. Hon är ännu en kvinna som blivit bortglömd av tiden. Bakom den där dammiga gardinen där vi förvarar intressanta historier, trots att vissa av dem är ett rop på hjälp vi bör lyssna på.
“Det enda bra jag har är att jag håller på att bli van vid att lida.”
Men inom psykologins värld är denna skådespelerska välkänd. Det finns ett antal anledningar till detta. En av de främsta är att den psykologiska behandling de utsatte henne för under åren reflekterar en mörk, fruktansvärd tid inom psykiatrin. En där kvinnor konstigt nog tenderade att vara de mest direkta offren.
Frances Farmer, en kvinna uppfostrad till att ha en röst och vara berömd
Vi har mycket dokumentation rörande Frances Farmers liv. Hennes egen syster publicerade boken Look Back in Love, där hon pratade om de fasansfulla upplevelser som denna unga skådespelerska fick gå igenom under de år hon spenderade på psykiatriska kliniker.
Forskningen i “Will There Really Be a Morning?” belyser hennes personlighet och hennes familj, och huruvida hon verkligen led, som de sade, av paranoid schizofreni.
Det kan vara komplexa fall att utreda, men det finns något vi inte bör lämna utanför denna diskussion. Hennes uppfostran och det historiska sammanhanget är väldigt viktigt. Vi nämnde att Frances var för modig för en kvinna under sin tid. Hon var på detta sätt eftersom hennes mor redan tidigt hade gett henne en röst och lärt henne att yttra sin åsikt såväl som ifrågasätta.
När hon var tonåring lyckades hon komma med i en lokaltidning i Seattle. Hon gjorde det genom att ge kraftfulla tal rörande kvinnors tro på Gud, baserat på Nietzsches skrifter.
Hennes mor skickade henne sedan på teaterlektioner av ett speciellt syfte. Det var relaterat till en personlig önskan som hon aldrig uppnådde i sin egen ungdom. Hon ville bli en berömd skådespelerska.
Frances blev berömd på universitetet och fortsatte med en av sina favoritaktiviteter: att skriva kritiska artiklar om dåtidens samhälle.
Prata inte, argumentera inte, lyd
1935 hade Frances Farmer redan medverkat i några filmer. Hon hade även uppnått sitt huvudmål: en journalistexamen.
Men innan hon började gå i den riktningen övertygade hennes mor henne om något annat. Hon bad henne att tillfälligt lägga sin professionella karriär på hyllan och fokusera sig på filmvärlden. Frances gick med på detta och fick en audition hos Paramount Pictures.
Denna prövning kunde inte ha varit enklare. Hon fick ha på sig en vacker klänning, sitta ner och titta in i kameran. Frances hade en klassisk skönhet som var mer än nog för filmindustrin.
De erbjöd henne ett 7-årskontrakt. Allt hon behövde göra var att lyda, lära sig manus och gå på chefernas fester då och då. Och givetvis att hålla tyst om det som eventuellt hände under dessa evenemang.
Frances gjorde uppror mot denna värld. Hon hatade de roller de gav henne där hon spelade en naiv kvinna. Hon hatade pressen och framförallt hatade hon att behöva följa ett annat manus i sitt liv. Ett där allt var inlindat i glamour och eleganta lögner.
Men hon gav efter. Hon gav efter för att hennes mor och agenterna övertygade henne. Hon gifte sig även med en skådespelare för att höja sin profil som en kommande stjärna.
Längtan efter frihet och tvångströjan
Hennes karriärs nedgång började tidigt. Hon vägrade vara med på vissa scener. Hon vägrade följa sina manus och följde inte de kontrakt som hon hade skrivit under med sina agenter.
Dessutom tyckte hon om att köra runt på kvällen för att fly från allt, inklusive sig själv. Frances tryckte på gaspedalen på ett sätt som ofta slutade illa. Hon var välkänd av polisen i Santa Monica för att ha dragit på sig ett flertal fortkörningsböter.
“Ibland tror jag att mitt hjärta är ingraverat i sten.”
-Frances Farmer-
Men allt blev komplicerat när hon slog till en av Hollywoods chefer. Efter det försökte hon fly igen men kom inte så värst långt. Polisen följde efter henne.
Med skrik, sparkar och meningslösa försök att bli kvitt auktoritetens skuggor nådde de en överenskommelse. De skulle placera henne på en psykiatrisk klinik för att stilla hennes uppror, hennes personlighet.
Läkarna gav henne diagnosen “paranoid schizofreni”. De behandlade henne med elchockterapi och även insulinchockterapi. Efter några månader släppte de ut henne. Då beslöt hon sig för att helt bryta med filmvärlden för att komma bort från allt förtryck.
Men Lillian Farmer, Frances mor, kände att hennes dotter fortfarande inte var helt botad. Hon ansåg att Frances inte var “okej”. Så med hjälp av Hollywoods chefer lyckades de omyndigförklara henne, vilket tillät dem att återföra henne till psykiatrin.
Frances Farmer spenderade fem år på sjukhus
Frances Farmer blev inlagd på ett sjukhus i Steilacoom i Washington. De fem år hon spenderade där är de som hennes syster senare tog upp i sin bok.
De gjorde ännu värre saker mot henne än bara de avskyvärda psykologiska behandlingarna. De förgrep sig på henne sexuellt och våldtog henne om och om igen. En av sjuksköterskorna på sjukhuset sägs även senare ha vittnat om att det genomfördes en otillåten lobotomi på Frances Farmer, dock har det senare framkommit uppgifter som talar emot just detta faktum. Men målet med denna behandling av skådespelerskan var att lugna ner hennes personlighet, hennes “dåliga karaktär”, hennes “hysteriska natur”…
Efter fem år av inlåsning, övergrepp och trauma blev hon aldrig sig själv igen. Hon framträdde i en och annan intervju, pjäs eller TV-serie. På TV drog hon snabbt en publik.
Men hon var inte där längre. Hon hade förlorat sin vilja. Hennes karaktär hade blivit stum. Hennes sanna skönhet, den som tidigare var Frances Farmer, hade stulits och blivit kirurgiskt avlägsnad.
