Generationsöverskridande trauma – vad är det?
Ett generationsöverskridande trauma är överföringen av emotionell, fysisk eller social smärta från en person till dennes barn. Det ligger betydligt djupare rotat än beteende som bara är inlärt. Vi talar om epigenetik. Det handlar om hur miljömässig påverkan kan förändra hur vissa gener uttrycks.
Det är inte något nytt. Faktum är att konceptet generationsöverskridande trauma, eller mellangenerationstrauma, härstammar från årtiondena efter andra världskriget. Det var då olika studier visade att barn och barnbarn till dem som överlevt Förintelsen uppvisade vissa traumasymptom. Mardrömmar och emotionella samt beteendemässiga problem visade på att det ursprungliga traumat, som far- eller morföräldrar eller föräldrar utsatts för, hade långtgående effekter.
Allt detta avgörs av typen av uppfostran och utbildning. Det medvetna eller undermedvetna minnet och historien som omger familjedynamiken spelar också roll. Här gör sig det förflutna påmint på olika sätt.
Oavsett vilket kan det ha långtgående effekter. Som sagt kan det till och med ha återverkningar på genetisk nivå.
Om vi tänker på exemplet med effekterna av undernäring. Låt oss även ta i beaktande den påverkan som kommer av de förhöjda kortisolnivåerna som rädsla och lidande ger. Under en period på flera år kan dessa onormala nivåer ha en förödande effekt på kroppen.
Trauman som inte behandlas, utan undertrycks, resulterar nästan alltid i post-traumatisk stress och kronisk depression.
Barnen till personen som utsatts för det ursprungliga traumat kommer inte nödvändigtvis att utveckla samma störningar; de kommer dock vara betydligt känsligare än andra personer när det kommer till oro, stress och depression. Låt oss titta lite närmare på saken…
Ett exempel på generationsöverskridande trauma
Andrea utsattes för sexuella övergrepp av en släkting under en stor del av sin barndom och tonårstid. Hon växte upp i en miljö utan struktur. Även hennes mor behandlades illa som barn. När hon blev arton och kunde flytta hemifrån vägrade hon psykologisk hjälp för att hantera traumat. Hon ville bara glömma och låta det vara ett avslutat kapitel i sitt liv så snart som möjligt.
Ärren efter hennes upplevelser var dock väldigt närvarande i hennes liv. Hon led av oro, ätstörningar, låg självkänsla, överdriven vaksamhet, depression och sömnsvårigheter. Utöver allt detta så hade hon ett skört immunsystem som gjorde henne mottaglig för infektioner, förkylningar, allergier etc.
Andrea har nu en 7-årig son. Han är hela hennes värld. Tack vare sin son fick hon en anledning att skapa sig en stabil tillvaro och ta hand om sig själv bättre. Hon börjar dock märka att det blir allt svårare att uppfostra sin son.
Han sover inte bra, han har koncentrationsproblem, han får en massa utbrott och är rebellisk. När man ringer från skolan så känns det för Andrea som att de dömer ut hennes förmåga att vara mamma. Hon känner väldigt tydligt att hon “gör något fel”.
De genetiska effekterna av ett obearbetat, generationsöverskridande trauma
Det sista Andrea borde göra är att tvivla på sin roll som mamma. Peter Loewenberg är psykohistoriker och professor vid University of California. Han är en av de mest framstående experterna när det kommer till studier kring generationsöverskridande trauma. Han förklarar att undanträngd sorg och obearbetade trauman påverkar kommande generationer på många olika sätt.
- Vi kan inte komma ifrån att förhöjda nivåer av kortisol i blodet under graviditeten påverkar utvecklingen av själva fostret. Faktum är att psykobiologen Bea Van Den Bergh visade att upplevelsen av kraftig stress och oro under den här perioden kan “programmera” vissa biologiska system hos fostret. Detta gör att bebisen blir mottaglig för olika åkommor och emotionella störningar.
- Peter Loewenberg förklarar å andra sidan att sorg eller trauman som inte hanteras är en sorts neurologisk “kortslutning”. De förändrar faktiskt vårt DNA på ett sätt som gör att våra efterkommande hålls kvar i en sorts fälla av kollektiv och omedveten solidaritet med ursprungstraumat.
Epigenetik
Alla lärde vi oss under biologilektionerna att vi får våra gener från vår mor och far. Vi blir lärda att de generna ger oss våra fysiska drag, vår intelligens (till viss del) och till och med vår benägenhet att ärva vissa sjukdomar. Det är emellertid svårt att ta in att “trauma” står skrivet på de faktiska kromosomerna hos en familj.
Epigenetik gjorde ett betydande, kvalitativt språng från mer ortodox genetik för att förklara det här fenomenet. Vår livsstil, miljön vi lever i, vår kost och till och med vissa traumatiska händelser kan orsaka förändringar hos vår avkomma.
Detta förklaras av en liten kemisk “etikett” som kallas “epigenomet”. Vad detta oändligt lilla element gör är fascinerande. Det modifierar hur vissa gener uttrycks, beroende på ovanstående påverkansvariabler.
Olika forskare vid Mount Sinai-sjukhuset har redan visat att effekterna av posttraumatisk stress hos de överlevande från Förintelsen aktiverade epigenomet. Detta kan förändra det genetiska uttrycket hos personen. Det här traumatiska ärret fördes över från de överlevande till efterkommande generationer, på olika sätt.
Något som Andrea borde göra är att lära sig bra sätt att hantera sitt förflutna så att hon kan komma över sitt trauma. Styrkan som hon kommer att tillskansa sig under den processen kommer låta henne bli sitt allra bästa jag. Något som kommer att gynna hennes son. Hon kommer då kunna ge honom vad han behöver och hjälpa honom med hans beteende. Hon kommer att kunna uppfostra honom till en lycklig, stark och emotionellt mogen man.
