Hypnagoga hallucinationer och deras historia
Sömnparalys, även känt som sömnförlamning eller hypnagogi, är en upplevelse som kan inträffa i början av sömncykeln. Vidare är hypnagoga hallucinationer verklighetstrogna drömmar fulla av visuella, taktila och ljudmässiga fenomen. I kontrast är hypnopompa hallucinationer liknande upplevelser som sker när personen vaknar.
Termen myntades av Frederic W. H. Myers och kommer från orden hypnos (sömn) och pomp (avsändning) och användes för första gången 1918 för att referera till hypnopompa hallucinationer. Vidare tjänade det till att beskriva ett fenomen som skedde i övergången mellan sömn och vaknande.
Den franska psykiatrikern Baillarger beskrev hypnagoga hallucinationer 1846, men då under namnet psykosensoriska hallucinationer. Vidare beskriver termen hypnos (sömn) och agogos (inducerad) hallucinationer eller illusioner som tillkännager en dröm, enligt Alfred Maury.
Därmed visar sig dessa hallucinationer när personen tror sig vara vaken. Han eller hon kan se, höra och känna, men inte röra sig. Vidare är hypnagoga hallucinationer nära kopplade till sömnparalys.
Hypnagoga hallucinationer: prevalens och historia
Prevalensen av hypnagoga och hypnopompa hallucinationer i befolkningen är 25-30% av de som lider av narkolepsi (2). 1957 inkluderade Yoss och Daly dessa hallucinationer i sitt diagnostiska kriterium för narkolepsi. Dessa hallucinationer är även karaktäristiska för tillstånd där man är överdrivet sömnig på dagarna. De observeras ofta hos patienter som upplever sömnparalys innan de somnar (3, 4).
Vidare inducerar psykoaktiva substanser som kat (5) och hashish (6) både hypnagoga och hypnopompa hallucinationer.
Sömnparalys och hypnagoga hallucinationer
Sömnparalys består av en generell och övergående oförmåga att röra sig eller tala. Det inträffar under övergången från sömn till vaket tillstånd, då hypnagoga hallucinationer visar sig.
För länge sedan var sömnparalys och hypnagoga hallucinationer viktiga karaktärsdrag för drömmar. Populärkulturen överdrev dessa symptom och gav dem övernaturliga betydelser. Därmed trodde många att sömnparalys och hallucinationer orsakades av demoner.
1834 definierade McNish mardrömmar för första gången:
“Fantasin kan inte föreställa sig fasorna [mardrömmen] den ofta ger upphov till, och språket kan inte beskriva dem i tillräckliga termer… Allt fasansfullt, avskyvärt eller skrämmande i den fysiska eller moraliska världen läggs framför honom i en skrämmande rad; han blir väst åt av ormar, torterad av demoner, förstenad av de ihåliga rösterna och kyligt berörd av gastar… Vid ett ögonblick kan han vara medveten om en malign demon vid sin sida; för att slippa se något så motbjudande sluter han ögonen, men den skrämmande varelsen gör fortfarande sin närvaro känd; för dess isande andedräkt känns sprida sig över hela hans anlete, och han vet att han står öga mot öga med ett odjur. Om han sedan tittar upp kommer han se de fasansfulla ögonen stirra på honom och ett anlete från helvetet hånle åt honom med än mer helvetisk ondska.”
När man läser detta och andra rapporter så står det klart att termen “mardröm” har förändrats under de senaste 150 åren. Nu refererar den till mycket verklighetstrogna, obehagliga drömmar som producerar rädsla och många uppvaknanden.
Incubus: den nattliga demonen
I sin bok On the Nightmare förklarade Ernest Jones att ordet mardröm från början betydde “incubus” (manlig demon). Dessa nattliga demoner ansvarade för de skrämmande upplevelserna i drömmar enligt folktron.
En incubus är en demon som enligt europeisk, medeltida metodologi klättrade upp på sovande kvinnor och attackerade dem. Legenden säger att demonens syfte var att våldta dem, ibland med målet att göra dem gravida, enligt vad som sägs i legenden om Merlin (8). Hans feminina motpart, som klättrar upp på sovande män, är en succubus.
Folk trodde att incubi besökte folk på natten och lade sig på deras bröst, vilket gjorde att de inte kunde röra sig. Vidare påpekar Jones att denna övertygelse var nästintill universell. Dessa nattliga demoner är med andra ord de hypnagoga hallucinationer vi talat om.
Dessa hallucinationer studeras för tillfället som symptom på narkolepsi. De inträffar dock även hos fullt friska individer. (9)
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
-
Ohayon, M. M., Priest, R. G., Caulet, M., & Guilleminault, C. (1996). Hypnagogic and hypnopompic hallucinations: pathological phenomena?. The British Journal of Psychiatry, 169(4), 459-467.
- Broughton, R. (1982) Neurology and dreaming@ Psychiatric Journal of the University of Ottawn, 7,101-110.
- Goode, G. B. (1962) Sleep paralysis. Archives of Neurology, 6, 228-234.
-
Hishikawa, Y. (1976). Sleep paralysis. Advances in sleep research, 3, 97-124.
-
Granek, M., Shalev, A., & Weingarten, A. M. (1988). Khat‐induced hypnagogic hallucinations. Acta Psychiatrica Scandinavica, 78(4), 458-461.
-
Baillarger, M. (1846). Des hallucinations psycho-sensorielles. Ann Méd Psychol, 7, 1-12.
-
Liddon, S. C. (1967). Sleep paralysis and hypnagogic hallucinations: Their relationship to the nightmare. Archives of general psychiatry, 17(1), 88-96.
-
Lacy, N. J., Ashe, G., Ihle, S. N., Kalinke, M. E., & Thompson, R. H. (2013). The New Arthurian Encyclopedia: New edition. Routledge.
-
Martínez-Rodríguez, J. E., & Santamaría, J. (2005). Narcolepsia e hipersomnia idiopática. Rev Méd Univ Navarra, 49(1), 35-40.
