Jag har väldigt få saker, men de fyller min själ

För att vara lyckliga behöver vi väldigt få saker. Detta lilla bör dock inte vara smulor eller rester som andra lämnar bakom sig för att nära en självcentrerad kärlek. Detta lilla bör fylla våra själar, det bör värdera oss som människor. Låt oss därför aldrig nöja oss med trasiga bitar som andra erbjuder oss som om det vore guld.

Vi vet att dessa tillvägagångssätt nuförtiden är på uppsving, tillvägagångssätt som ligger någonstans mellan positiv psykologi och spiritualitet. Dessa tillvägagångssätt betonar att man lär sig värdet av de små sakerna eller att vara lycklig med få saker, med vad som är nödvändigt. Idéer såsom “lycka är att inse att inget är för viktigt” kan utan tvivel göra oss något förvirrade.

Allt har sina nyanser, och i denna aspekt är nyanserna stora. Först och främst bör vi vara på det klara med det faktum att det inte är en god idé att nöja sig med mindre än man förtjänar. Att övertyga oss om att “minimum räcker” kan ibland strandsätta oss i kala trädgårdar. Vissa personer intalar sig att jorden är bra och bördig, och att frön förr eller senare kommer slå rot och ge upphov till spektakulära blommor.

Ofta är våra liv dock ett väntrum för våra drömmar, sådana som aldrig dyker upp. För mål som aldrig åstadkoms, för blommor som aldrig slår ut. Att nöja sig med lite mindre betyder inte att man måste leva på smulor, och lycka kommer aldrig betyda att man “övertygar sig själv om att inget egentligen är så viktigt”. Det är faktiskt raka motsatsen: vi bör vara väldigt tydliga med vad som ÄR viktigt.

Vi bjuder in dig att reflektera över detta.

Betydelser och syften i livet

Experter inom mental hälsa klagar ofta på de nuvarande modellerna som är ämnade att behandla depression eftersom de inte alltid har de förväntade resultaten. Program misslyckas, och metoden som blandar farmakologiska behandlingar och psykoterapi erbjuder ofta förbättringar som bara är temporära.

Doktor Eric Maisel – psykoterapeut och författare av en lång lista av böcker om depression och känslor – talar om behovet att omformulera vissa aspekter. Många psykiatriker nuförtiden fokuserar nästan bara på att analysera symptomatologin hos patienten. De investerar inte tid eller resurser i att finna problemets sanna källa.

Många antidepressiva medel skrivs ut, likt plåster som ska läka livets sorger. Du behöver något mer, fler tillvägagångssätt och mindre etiketter där alla ska behandlas på samma sätt.

Enligt Maisel lider vi mest av djup och förödande existentiell ångest nuförtiden. Vi har glömt vårt syfte i livet, så pass att vi inte ger tillräckligt värde till våra känslor, tankar och beslut. Vårt vardagliga liv är nu täckt av en filt bestående av dimma och ånga, där inget har ett autentiskt värde.

Vi kan utan rädsla för att missförstås säga att vi har vant oss vid att leva med mycket mindre än vi förtjänar. För det handlar inte om att vara nöjd med mindre, utan om att veta vad våra prioriteringar är. Vilka är våra vitala syften, våra värderingar? Endast då kan vi lära oss att stämma efter den inre musiken. Utan något bakgrundsljus, utan artefakter.

Få saker, om de är bra, kommer väga mindre

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss en person som försöker korsa en flod med en ryggsäck på ryggen. Solen är väldigt varm den dagen – bister och ibland till och med förblindande. Han är inte särskilt säker på vart han vill gå, men hans instinkt säger åt honom att han måste korsa floden, trots att hans ryggsäck är på tok för tung. Den låter honom knappt röra sig framåt. Han måste göra något.

Vår protagonist tvingas stanna och ta ett beslut. Han tar av sig ryggsäcken och öppnar den: i den finns det stenar, många stenar. Vissa är större än andra och vissa är väldigt små. De största är de vackraste och mest spektakulära. De representerar hans värderingar, behov, dygder, sakerna han älskar och som identifierar honom.

De små refererar till externa behov. De orosmoln som andra placerar på honom, kritik, falskhet, förpliktelser som ska mötas, att tillfredsställa andra och behovet att vara som andra vill att han ska vara. Han måste ta ett beslut, och det är just vad vår protagonist gör: han beslutar sig för att ta ut alla de små jobbiga stenarna ur sin ryggsäck.

En mycket lättare resa med få saker

När han gör det, när han en efter en blir av med dem, inser han något fantastiskt. Det fanns tusentals av dem, och de vägde tredubbelt så mycket som de stora stenarna, hans favoriter. När han är klar och sätter på sig ryggsäcken igen blir han överraskad av hur lätt den är. När han börjar gå igen så verkar vägen mycket tydligare. Han känner sig stark, modig och med styrkan att korsa floden.

Stenarna han bär på sin rygg är få till antalet men stora. Deras skönhet gör dock att de inte gör något annat än att inspirera honom mer för varje dag som går, med sina former och sitt tindrande. Sakta men säkert och tack vare deras fantastiska påverkan lyckas han minnas sin väg och sin destination. Och han kommer inte tveka att följa den.

Låt oss alla börja göra samma sak; låt oss göra oss av med lite av den överflödiga vikten och helt enkelt behålla det som är betydelsefullt och berikande.