Du kan inte bara lära dig från andras misstag

Att lära sig är en fascinerande process. Men att den är fascinerande betyder inte att den alltid kommer vara behaglig eller enkel att ta till sig. Det betyder inte att vi alltid kommer vara redo att handskas med saker på samma djup som stunden förtjänar.

Vi påbörjar denna inlärningsprocess genom att observera världen med vida ögon, med vördnad observerande vad som händer omkring oss. Medan våra familjemedlemmar berättar hur söta vi är koncentrerar vi oss på andra saker.

Vi ser på när objekt dyker upp och försvinner, och antar att det är samma objekt. Vi antar att saker fortsätter existera trots att de flytt från vårt synfält. Vidare inser vi att alla andra förstår varandra med ett gemensamt språk, men inte rappakaljan vi får ur oss.

Så vi sätter som mål att lära oss detta sätt att kommunicera, för vi vill också uppleva delande, att be om saker och att uttrycka våra åsikter.

Snart börjar vi inkludera experiment i all denna observation. Vi kastar en sked barnmat eller en mugg på golvet för att lära oss om det fantastiska konceptet gravitation. Detta är otvivelaktigt mycket intressantare än vad våra arga föräldrar eller vår mormor som rycker på axlarna ger sken av.

Medan vi växer ska våra föräldrar också växa. Ingen av dessa två utvecklingar är enkla eftersom föräldrar vill skydda sina barn. Men samtidigt vill barn ha mer och mer frihet.

Så föräldrar inser en dag att deras barn har lämnat boet och att de måste möta många saker ensamma. Det är dock ännu mer komplicerat för föräldrar att förstå att vissa saker fortfarande är inom deras kontroll. Att de känner till vissa saker som deras barn måste lära sig själva.

Sötman av att lära sig saker

Jag är säker på att tonåringar skulle kunna läsa all litteratur som finns om kärlek, men de lär sig aldrig på riktigt förrän de upplever den. Självklart finns det bra beskrivningar av den, men vi känner bara igen dem när vi har förälskat oss. Innan du har upplevt det låter det främmande och som något från en annan värld.

Samtidigt finns det vissa läxor vi endast lär oss om vi upplever dem själva. Varför? För att dessa läxor har att göra med oss. Vi är direkt involverade i dem. Dessa är komplexa, känslomässiga processer som vi måste utveckla för att nå mognad och finna vår väg.

Med andra ord har vi alla en viss mängd acceptans och tolerans, oberoende av hur lika våra egna och våra föräldrars arvsmassor är. Vi måste lära oss om denna värld med våra egna karaktärsdrag, och inte någon annans.

Vi måste skapa vår definition av kärlek, hat och misstro. Oavsett om allas definitioner i slutänden blir väldigt lika. Det är detaljerna som gör skillnaden. De gör oss till unika personer.

Det finns smärta som inte kan undvikas. Till exempel den första stora besvikelsen från en vänskap. Andra kan berätta att en viss person är dålig, att han eller hon inte är bra för oss, men vi behöver bevis. Vi behöver kasta skeden på golvet. Det räcker inte att andra säger att den kommer falla.

Vi måste lära oss denna process för besvikelse, för senare kommer vi behöva vara smarta med den. Vi kommer själva behöva veta när vi riskerar mer än några dagar hemma för att lätta smärtan.

Kan vi begränsa våra upplevelser?

Självklart finns det gränser för inlärningsprocessen. Till exempel bör vi alltid hindra någon från att hoppa från en bro. Men det verkar som att dessa gränser mestadels tenderar att vara för restriktiva än för liberala.

Detta är inte bara viktigt eftersom vi riskerar att hindra någon att lära sig något denne borde; det är även viktigt eftersom vi i många fall kan få denna läxa att inträffa mycket längre ifrån oss än vad den annars skulle.

Personen som lär sig kan backa bort av rädsla för att vi försöker influera denne när det inte finns behov för detta. Detta kan hindra oss från att hjälpa personen när vi verkligen behöver det. Det kan även skapa ett större och större avstånd mellan er för varje dag och göra er till främlingar.