Uppleva smärta som en lärare, inte som en fiende

· 4 januari, 2016

Jag är spöket av en skugga av vad jag en gång var, kvarlevan av oenigheten som indikerade mitt undvikande, och jag fullföljer målet i mitt liv utan att förstå det. Vad förde mig hit?

Åren går och jag förändras på samma sätt som vinden blåser. Jag förändras beroende på mina framgångar, och när jag behöver det som mest ber jag. Jag håller fast vid det tecken, den guide, den pelare som stöder min vikt utan att inse att jag begraver den till den grad att den körs ned i den kalla, hårda marken.

Morgnarna blir expansiva, nätterna eviga. Jag önskar så att jag hade energin av en komet, även om jag bara skulle utgöra dess svans. Varför får ödet mig att lida? Och sorgligast av allt; varför har jag fått andra att lida på grund av mitt öde? Kanske borde jag bara vara ensam, men jag är fångad av min egen själviskhet. Jag behöver några armar som omfamnar mig, för att värma mig med ett hjärtas takt, och känna vinden av andetaget hos en vänlig själ.

De lärde mig att jag borde undvika smärta, fly från den, förneka den. Men den kommer tillbaka starkare, den lämnar mig inte, den tar tag i mig.

Smärta, bitter smärta, jag vill inte ha dig, lämna mig, håll dig borta.

Smärta, bitter smärta, varför håller du fast vid mig?

De lärde mig att inte tänka på det, de lärde mig att alltid leta efter ett botemedel, de lärde mig att ta medicin, använda salvor, tusen tillfälliga lösningar. De bad mig ignorera det, att fokusera min uppmärksamhet på något annat, att fly från dess närvaro som om jag flydde från djävulen själv.

I vissa stunder av våra liv, kanske många stunder, kan denna interna dialog kännas igen hos en lidande människa. Vare sig det är fysisk eller psykisk smärta lär vår kultur oss att vi ska springa ifrån den, och söka efter ett botemedel till vilket pris som helst.

Ibland missbrukar vi mediciner, överdoserar oss, utan att erkänna att dessa bara är snabba lösningar för att dränka vad som än skrämmer oss.

Det moderna samhället accepterar inte smärta, det uppfattar det som något onaturligt, och det är där problemet börjar. Vi förvränger den genom att omvandla den till en fiende som vi bör fly ifrån istället för att tänka på den som något obehagligt men ändå naturligt.

De flesta fysiska problem har en lösning, men inte alla. I många fall är medicinering nödvändigt, i andra fall blir vi beroende, och i vissa fall genererar biverkningarna av läkemedlet mer obehag än vad den ursprungliga smärtan orsakade.

Näckros

Och hur är det med psykiska problem? Den själsliga sorgen? Vad gör vi med den smärtan? När vi står inför mentala åkommor finns det inget piller, ingen behandling, inget botemedel för att lindra smärtan; det finns inget som lindrar den. Ju mer vi flyr från vår smärta, det vill säga ju mer vi försöker undvika att tänka på den, desto starkare är den när den kommer tillbaka.

För att hantera denna smärta kan vi välja att springa ifrån den. Att välja denna utväg är vilket nya moderna terapier kallar för ”experiential avoidance disorder”, vilket beskrivs som en psykisk störning där vi driver bort och undviker vår mentala misär, och på så sätt tillåter den att bli kronisk och utveckla vissa aspekter inklusive sorg, vånda, bitterhet eller ångest.

Men denna väg lämnar oss försvarslösa; kan vi inte göra något åt ​​detta? Jo, det kan vi, och det är att inte se smärtan som något onaturligt, och inte heller som något att springa ifrån, utan snarare som något som är en naturlig del av livet.

Detta är det andra sättet att se på det, och det innebär att se den i ögonen utan att bedöma dess värde och att ta den för vad den är, utan tankar, med vår fulla uppmärksamhet, utan att utvärdera oss själva eller ens ge smärtan ord eller känslor; bara observera den och lära av den, och inte undvika eller fly från den, och istället nedmontera den bit för bit, utan att kontrollera den.

Kort sagt måste vi lära oss att smärta enbart är smärta, att lösningen helt enkelt beror på hur vi konfronterar den, och huruvida vi förvärrar den eller accepterar den som en oundviklig del av livet.

Smärta uppenbarar sig som tidvatten, den kommer och går. Vi lär oss inte att leva med smärtan utifrån underkastelse, eller försvarslöshet, utan snarare från acceptans och en proaktiv kamp för våra liv.

För att övervinna smärtan bör vi inte springa ifrån den, utan snarare lära oss att bemöta den. Även om det i många fall är svårt och verkligen skrämmer oss är det möjligt att lära sig att leva med smärtan och njuta av varje ögonblick och alla andra bra saker som livet ger oss.

Och när vi slutar fokusera på vår smärta, inte genom att rygga tillbaka från den, utan genom att ge den en rättvis betydelse, kan vi till och med infinna oss i att det faktiskt gör mindre ont.

”Och till slut lärde jag mig att smärtan, även om jag först inte visste hur man uppskattar den, formade den jag är som person… och jag växte.”

Foton av Leon Chong.