Farorna med en överbeskyddande "säkerhetsbubbla"

Det finns en intressant social etikett i våra dagar som kallas “helikoptermamma”. Vissa av våra läsare kan kanske identifiera sig med denna term eller känner kanske till någon som beter sig så. “Helikoptermammor” är mödrar (de kan även vara fäder) som alltid är involverade i varje aspekt av deras barns aktiviteter, oavsett om de är 6 eller 15 år gamla.

När deras barn kommer hem kommer dessa föräldrar gå igenom alla uppgifter, prov och läxor som de fått i skolan den dagen. Självfallet är det väldigt viktigt att visa ett intresse för dessa plikter i våra barns liv, men det betyder inte att vi måste vara helt besatta över varje handling eller akademisk skyldighet som barnet har. Trots att vi kanske inte menar att “agera helikopter” på detta sätt kan det förhindra att våra barn utvecklar sin egen självständighet, vilket i sin tur får dem att bli helt beroende av andra.

“Saken är den att mitt barn inte gör något om jag inte är på honom.” Låter det bekant? Sanningen är att vi inte ger våra barn en chans att prova på det själva. Dessa “helikopterföräldrar” ligger konstant “svävande” ovanför sina barn genom att överse, spionera och ta hand om allt de gör.

Genom dessa handlingar slutar det med att vi föräldrar inte tillåter våra barn att bli mogna, självgående vuxna. Vi nekar dem många möjligheter genom att konstant vistas i deras personliga utrymme tills vi skapar en överbeskyddande “bubbla” runt dem.

Överbeskyddande av barn idag

Enligt experter har moderna barn mycket mindre frihet än tidigare generationer.

Vi kan se exempel på detta hos föräldrar som bär sina barn till var de ska sitta trots att de är fullt kapabla att gå. Dessa föräldrar föredrar att bära sina barn istället för att låta dem gå själva “för att det är mer bekvämt”. Men vad händer med dessa barn när de börjar skolan? Experter inom förskoleutbildning bekräftar att de ser barn som är “klumpigare” eftersom de fortfarande inte har fullt utvecklad motorik.

Barn som är mellan sex och åtta år gamla har ertappats med att få utbrott efter utbrott bara för att de inte erbjöds vad de ville ha. Dessa barn är inkapabla att hantera frustration liksom alla former av negativitet.

Men varför blir det så här? Vad ligger bakom detta överbeskyddande? Huvudsakligen är det föräldrarnas rädsla att något dåligt ska drabba deras barn. Därför upplever dessa föräldrar ett besatt behov av ha varje aspekt av sitt barns liv “under kontroll”. De gör allt för att försäkra sig om att deras barns liv är perfekta utan några former av olyckor eller misstag.

Med det sagt kan det ouppnåeliga målet att vara “den perfekta mamman eller pappan” vara en nackdel för oss. Det slutar med att vi skapar ett hatiskt tillstånd inom våra barn som är lika komplext som det är traumatiskt. Det finns ingen perfekt uppfostran eller utbildning av våra barn. Allt vi kan göra som föräldrar är att helt enkelt finnas där för våra barn när de behöver oss; att fungera som guider, ge stöd och erbjuda kärlek och omvårdnad varje dag på ett sätt som uppmuntrar våra barn att utveckla sin egen emotionella mognad.

När den överbeskyddande bubblan spricker

Förr eller senare händer det. Barnet kan vara tolv eller tjugo, men det kommer otvivelaktigt en punkt när den skyddande bubblan spricker i samband med att de kliver ut i den riktiga världen. Men istället för att möta denna upplevelse med en känsla av förundran och potential känner dessa barn en fasansfull rädsla för “världen utanför” eftersom allt som omslöt dem i världen som byggdes upp för dem alltid varit skyddat.

Detta leder till känslor av osäkerhet och ångest eftersom de får känslor av att alla stirrar på dem. Det är väldigt stor risk att de blir mobbade alternativt agerar på dessa hot med en medvetenhet om deras egen sårbarhet.

Experter har visat att barn som har överbeskyddande föräldrar löper större risk att utveckla allergier. Det kan bero på barnens känslo- eller stressnivåer, vilka alltid är associerade med sänkt immunförsvar som frekvent kan drabbas av diverse sjukdomar.

Dessa sjukdomar leder till ett ännu större rättfärdigande av förälderns kontinuerliga “överbeskydd”, vilket skapar en oändlig ond cirkel. Detta betyder dock inte att dessa barn är fördömda att vara evigt omogna och, som en konsekvens, olyckliga.

Om barn har bra självförtroende och vet hur de ska svara kommer de kunna bryta dessa kedjor och uppnå förbättring på egen hand.

I dagsläget lever vi i en värld där information är väldigt tillgänglig. Livet handlar om att öppna upp sig och kliva ut från komfortzonen; vi måste ha modet att lämna våra bubblor.

Vi är vana vid att höra professorer, psykologer och lärare frekvent säga att vi bör “pressa” våra barn ut genom mognadens dörr, men det finns gånger när barnens föräldrar istället hindrar dem från att gå ut.

Vi behöver inte vara oroliga. Barn är ganska motståndskraftiga och behöver växa upp med möjligheter att lära sig själva samtidigt som vi vägleder dem utan att begränsa dem med överbeskyddande barriärer.