Kom hit ångest, jag väntar på dig

Ofta ser vi på ångest som ett tillstånd vi aldrig bör befinna oss i. Vi använder fraser såsom “att känna ångest är för de svaga”, “du kan bli galen genom att känna ångest”, “om jag är ängslig kommer andra märka det och tänka illa om mig” etc. På grund av detta gör vi allt i vår makt för att undvika det, och som med alla undvikande strategier kommer vi i slutänden uppleva den berömda “jojo-effekten”, som gör att vi blir ännu mer ängsliga än vi tidigare var.

Allt börjar vanligtvis med en problematisk situation i livet som är ett hot. Genom att tolka den på detta sätt påbörjas en serie fysiologiska mekanismer för att fly eller slåss mot hotet. Detta är det berömda kamp eller flykt-svaret.

Problemet är att detta primära problem nästan alltid kommer med ett sekundärt: vi blir ängsliga eftersom vi är ängsliga. Det är som om vi är rädda för vår egen rädsla, varpå vi blir inlåsta i en ond cirkel varifrån det är svårt att fly.

Varför fruktar vi vår ångest?

Alla grundlösa rädslor kommer från välkända irrationella övertygelser. De är absolutistiska och överdrivna sanningar som har ingjutits i oss under livet och som vi har hittat på själva.

Rädslan för ångest kommer givetvis inte vara sämre än dessa. Vi har blivit tillsagda saker såsom “vi måste vara starka”, “ångest kan döda dig eller göra dig galen”, “smarta och starka personer blir inte ängsliga”, “att vara ängslig stöter bort dig från andra” etc.

Ångest har konceptualiserats som något “farligt”, och av denna anledning är vi rädda för att bli ängsliga. Vi kan bli galna eller dö, vara utan vänner, mista vår perfektion… Vad hemskt! Dessa övertygelser är som tur är inte verkliga.

Ångest är en grundläggande och primär känsla som vi alla känner någon gång i livet. Tack vare ångest har vi kunnat överleva som art och som individer. Ångest hjälper oss att skydda oss själva från verkliga faror som sätter våra liv i riskzonen.

Därför är ångest i sig självt inte dåligt. Den blir dock ofta till en vild, okontrollerbar demon. Den dödar oss inte, den räddar våra liv och gör oss inte svagare eller mer sårbara. Tvärtom: den gör oss mänskliga.

Att omfamna ångesten

Om vi vill bli mindre ängsliga är det första steget att inte vilja vara mindre ängsliga. Det verkar motsägelsefullt, men i psykologi inträffar paradoxen i flertalet situationer.

När vi upprätthåller ett krävande sinne som vill få vad det vill ha oavsett vem som faller så gör vi exakt det som knuffar oss längre bort. Om vi kräver av oss själva att inte vara ängsliga personer kommer vi i slutänden bli mer ängsliga. Vi kommer ha en känsla av att inte ha mött våra förväntningar, som å andra sidan vanligtvis är orealistiska.

Vi måste byta ut vår krävande attityd mot en tolerant. Med andra ord måste vi alltså tolerera att vi är människor och att vi ofta kommer känna ångest i livet. Detta är varken bra eller dåligt, utan bara normalt.

Vi måste sluta se på ångest som en horribel och outhärdlig känsla. Det är sant att de fysiska symptomen på ångest kan vara irriterande och obehagliga. Men det är även irriterande och obehagligt att ha feber eller huvudvärk under en varm dag. Ingen gillar att ha en upprörd mage, att svettas eller att ha högre puls än normalt. Men detta är faktiskt uthärdligt och inte speciellt allvarligt. Om vi säger något annat kommer dessa symptom öka avsevärt.

Den sista punkten är ovillkorlig acceptans av oss själva som personer med brister. Att vara ängslig betyder inget annat än att man är ängslig. Det betyder inte att vi är svaga, sjuka eller underlägsna någon annan. Personer som verkar emotionellt starka har också upplevt ångest i sina liv.

Så se ångesten i ögonen, låt den komma till dig, känn den, håll den, berätta för den att den är lite tung, men att det inte är så farligt. Endast när du gör allt detta och verkligen menar det kommer du bli av med den.