Konstruktivismen: hur vi konstruerar vår verklighet

Granskad och godkänd av psykologen Gema Sánchez Cuevas.

Skriven av Alejandro Sanfeliciano

Senaste uppdateringen: 18 december, 2022

Filosofer och vetenskapsmän har under en lång tid frågat hur vi upptäcker verkligheten och hur vi tar till oss kunskap. I den här artikeln kommer vi prata om en av de tankeskolor som svarar på dessa frågor: konstruktivismen. Den konstruktivistiska teorin ger oss en intressant lins för att kunna studera psykologi.

Innan vi pratar om konstruktivismen så bör vi gå igenom dess historia och lära oss var den kommer ifrån. För att det inte ska bli för komplext så kommer vi se på saken på följande två sätt: hur man tar till sig kunskap och hur man uppfattar verkligheten.

Hur tar vi till oss kunskap?

Var kommer våra idéer och mentala representationer ifrån? De klassiska teorierna förklarar att denna fråga är grupperad i två områden: empirism och medföddhet.

Empirism baseras på premissen att all vår kunskap kommer från erfarenheten. Den omkringliggande miljön ger oss många typer av idéer som fångas upp av hjärnan.

Antagandet är här att denna kunskap kommer utifrån. Den kan komma från själva verkligheten, som individen kopierar. Empirism är en teori som går mycket i linje med det sunda förnuftet och den har inspirerat många psykologiska tankeskolor, som exempelvis behaviorismen.

Medföddhet (eller innatism) uppstår eftersom empirismen inte verkade räcka till. Vi hade kunnat acceptera att en hel del av vår kunskap kommer utifrån, men vi föds dock med vissa förmågor, som att kunna relatera till varandra genom att använda ett sofistikerat språk.

Innatismen börjar därför med att postulera att det finns kunskap som man inte får genom erfarenhet. Denna kunskap, eller programmering, är helt nödvändig för att vi ska kunna organisera våra erfarenheter (exempelvis platser, tid och nummer).

Det uppstår dock ett problem eftersom innatismen inte kan förklara hur kunskapen uppstår. Den förklarar heller inte varför det uppstår viss kunskap vid olika tidpunkter. Ej heller förklarar den varför det finns individuella skillnader. Konstruktivismen försöker lösa detta problem, och även det problem som empirismen ger upphov till.

Konstruktivismen börjar med principen att kunskap är resultatet av en kontinuerlig interaktion mellan verkligheten och individen. Individen är som en intuitiv forskare som samlar in data rörande sin verklighet och som tolkar sin omgivning. Dessa tolkningar hjälper oss att skapa vår egen värld och utgör en grund för efterföljande tolkningar.

Hur uppfattar vi verkligheten?

Detta har också varit en av de största frågorna och man har lagt fram flera möjliga lösningar. Det mest intuitiva svaret och den första som historien ger oss är realismen. Utifrån detta perspektiv tror vi att vi får en exakt kopia av verkligheten. Det som vi ser, hör och vidrör är exakt det som vi upplever och alla individer upplever det på samma sätt.

Realismen rasade snart samman under sin egen tyngd. Många filosofer insåg att sinnena inte uppfattar verkligheten perfekt. Descartes och även Hume sade till och med att det var möjligt att det inte finns någon verklighet bakom sinnena. Här är en annan möjlig lösning: sinnena ger oss en oprecis reflektion av verkligheten. Vi observerar inte längre verkligheten som den är; enligt denna premiss ser vi bara en skugga av den.

Vi kan dock se några brister i denna förklaring. Vi har alla samma sinnen, men vi uppfattar inte alla samma situation på samma sätt. Det verkar som att verklighetens skugga förändras utifrån den person som tittar på den. I detta fall säger konstruktivismen att vår perception inte endast är en reflektion av verkligheten, det är mer komplext än så.

Konstruktivismens teori säger oss att sinnena ger oss information om verkligheten, men att detta är för kaotiskt för våra hjärnor. Hjärnan måste därför strukturera denna information för att kunna hantera den. Den kategoriserar därför den ostrukturerade informationen i koncept och tolkningar. Utifrån denna teori är verkligheten inte något som vi kan nå.

Konstruktivismen och socio-konstruktivismen

Vi kan förstå konstruktivismen som ett epistemologiskt postulat där vi är aktiva agenter av våra egna uppfattningar, och vi får inte en exakt kopia av världen.

Det är vi, genom våra uppfattningar, som ger form till världen inom oss och utanför. Om var och en av oss är en aktiv agent som bygger sin egen verklighet, hur är det då möjligt att alla har en väldigt likartad bild av verkligheten?

För att hitta ett svar på detta kan vi vända oss till psykologen Vygotskij och hans socio-konstruktivistiska teori som är baserad på kultur. Var och en av oss bygger sin egen värld, men vi föds alla i ett samhälle där samhället och kulturen guidar oss.

När vid föds inom en kultur så kommer detta inte bara att guida våra tolkningar, utan det ger oss även en rad av konstruktioner. Det finns vissa bevis som talar för detta eftersom våra konstruktioner av verkligheten liknar dem som andra inom vår kultur har mer än de konstruktioner som folk från andra kulturer har.

Den underliggande slutsatsen är att alla idéer, all kunskap och alla teorier är sociala konstruktioner. Verkligheten är främmande för oss. Fysiska lagar är också delvis sociala konstruktioner och de har ett delat konceptuellt ramverk. Vetenskapen skulle därmed inte längre kunna förklara verklighetens händelser, utan händelserna av vår förenade konstruktion av verkligheten.

Dessa postulat har till viss del varit en revolution inom psykologins och andra vetenskapers historia. Tack vare socio-konstruktivismen har många områden av psykologin helt bytt paradigm och utökat sitt synsätt. Frågan är nu: är konstruktivismen det korrekta svaret, eller har vi fortfarande mer att lära oss?