Länken mellan anknytningstrauma och självkritik
Att hata och förakta sig själv… Få känslor är lika förödande för din mentala hälsa. Men överraskande nog är de mycket vanliga. Faktum är att många av oss känner så här under stora delar av våra liv. Tyvärr finns den här typen av känslor också hos vissa barn och ungdomar som från tidig ålder långsamt utvecklar ett självförakt. Här kikar vi närmare på fenomenet anknytningstrauma.
Känslan att vi helt enkelt är stora konglomerat av brister och ovärdiga tillgivenhet har sitt ursprung i barndomen. Dessa känslor kommer från dysfunktionella familjer eller föräldrar som uppfostrar och utbildar medelst bortstötning och till och med våld. Det är en typ av dynamik där tillgivenhet och trygghet saknas. I deras ställe finns dessutom förakt, övergivning och misshandel.
Vad som händer i barns hjärnor inför otillfredsställda psyko-affektiva behov är extremt komplext. Det är också hjärtskärande. En av de vanligaste konsekvenserna är att de utvecklar en inre röst som uppmanar dem att förakta och skämmas över sig själva. Det är ett fenomen som förekommer med hög frekvens. Därför är det väl värt att försöka förstå det.
“Motståndskraft är ett nät, inte en substans. Vi tvingas sticka oss själva med hjälp av de människor och saker vi möter i våra känslomässiga och sociala miljöer.”
-Boris Cyrulnik-
Anknytningstrauma
Anknytningstrauma är ett avbrott i barns bindningsprocesser med avseende på deras huvudsakliga vårdnadshavare. En sådan upplevelse kan visa sig på en mängd olika sätt. Till exempel försummelse, övergrepp eller övergivande. Att växa upp i miljöer dominerade av så många brister och hot innebär följaktligen att dessa barn växer upp dominerade av ångest, rädsla och brist på tillgivenhet.
Det är lätt att föreställa sig vad dessa upplevelser betyder på ett psykosocialt plan, men hur är det på det psykobiologiska området? En forskningsartikel från Medizinische Universität Graz i Österrike visar att det påverkar hjärnans utveckling att inte ha något tillförlitligt känslomässigt stöd.
Man kan säga att föräldrar som ger sina barn en trygg och närande anknytning, konfigurerar interna “mallar”. Dessa fungerar som en matris för den korrekta neurobiologiska och psykologiska utvecklingen hos barn. Men varje förändring i denna process lämnar dem utan grund. I själva verket måste de växa upp i överlevnadsläge.
Att uppleva en uppväxt som saknar solid, trygg och närande tillgivenhet får barn att växa upp och tro att det är något fel på dem. Detta beror på att deras föräldrar inte älskade dem som de behövde.
Anknytningstrauma och självkritik
Vi upplever alla, någon gång, negativa uppfattningar om oss själva. Till exempel kanske du grämer dig när du gör misstag. Eller så känner du dig desperat för att du hela tiden befinner dig i katastrofala relationer. Vissa dagar är du därför inte överförtjust i dig själv när du ser dig i spegeln. Med det sagt är dessa upplevelser vanligtvis bara sporadiska; de kommer och de går.
Problemet är att anknytningstrauma och självkritik tillsammans bildar en återkommande relation. Till exempel utvecklar många av dem som drabbats av en dysfunktionell och skadlig uppväxt och utbildning en intern kritiker som förstör för dem nästan dagligen. Detta självsabotage visar sig på många sätt. Av denna anledning är det viktigt att definiera det.
1. Fällan av social jämförelse
Som Leon Festinger förklarade i sin teori om social jämförelse, har vi alla en impuls att jämföra oss med andra. Vi gör det för att lära oss, definiera oss själva, analysera våra förmågor och åsikter etc. Men individer med anknytningstrauma tenderar att ständigt titta på andra för att utvärdera sig själva.
Därvid ser de bara brister, fel och aspekter som de behandlar som icke önskvärda. Andra verkar alltid vara gladare och mer älskvärda. I själva verket uppfattar de andras liv som bättre än sitt eget. Denna uppfattning drivs av kritiska och utmattande inre dialoger.
2. Svårigheten att bygga lyckliga relationer
Anknytningstrauma och självkritik visar sig framför allt i hur vi knyter an till andra. De som inte förstår vad det innebär att bli älskad, omhändertagen eller respekterad, har allvarliga svårigheter att få kontakt med andra.
Det kommer alltid att finnas de där rösterna i deras huvud som fyller dem med tvivel. De säger till dem att de när som helst kommer att bli sårade igen, så det är bättre att de flyr undan innan det händer. Precis som i deras barndom skapar deras tvivel, rädslor, ångest och behovet av att bli älskad extremt instabila förhållanden och vänskaper.
3. Allt-eller-inget-tänkande
Dikotomt tänkande är en kognitiv förvrängning som får oss att se verkligheten genom ytterligheter. Det är en oflexibilitet i tanken. Det får oss att säga saker som “Alla vill bara irritera mig”, “Ingen älskar mig”, “Jag gör alltid allt fel” eller “Mitt liv kommer aldrig att bli bra”.
Anknytningstrauma och självkritik bygger en dialog som minskar allt personligt värde och gör verkligheten till ett osäkert scenario. Följaktligen verkar hot, svek och undergång alltid vara precis runt hörnet.
4. Känslan av värdelöshet (självsabotage)
Omedveten självmanipulation är en daglig företeelse hos individer som genomled anknytningstrauma i barndomen. Faktum är att de uppvisar en nästan konstant tendens att bojkotta sina mål. De undergräver också sin potential när de försöker genomföra några planer. Dessutom leder självsabotage dem till konstant undvikande.
För dessa människor kommer det alltid att vara att föredra att fly eller överge vilken situation som helst istället för att engagera sig och kämpa för vad de vill.
Anknytningstrauma kan betinga våra liv på många sätt. Till exempel förändras hjärnan som ett resultat av detta tidiga trauma, precis när en stor del av dess strukturer utvecklas. Det är vanligt att dessa barn indoktrineras med skadligt och försvagande internt prat under uppväxten. Föga överraskande hindrar detta dem från att bygga upp en sund självkänsla och självuppfattning.
Vad kan man göra i dessa fall? En terapeutisk metod av anmärkningsvärd relevans är Eye Movement Desensitization and Reprocessing (EMDR). Dr Francine Shapiro utvecklade denna metod. I själva verket är specialiserad hjälp och behandlingar som backas upp av vetenskapliga bevis alltid de bästa strategierna för att hantera trauman.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Lahousen T, Unterrainer HF, Kapfhammer HP. Psychobiology of Attachment and Trauma-Some General Remarks From a Clinical Perspective. Front Psychiatry. 2019 Dec 12;10:914. doi: 10.3389/fpsyt.2019.00914. PMID: 31920761; PMCID: PMC6920243.
- Shapiro F. The role of eye movement desensitization and reprocessing (EMDR) therapy in medicine: addressing the psychological and physical symptoms stemming from adverse life experiences. Perm J. 2014 Winter;18(1):71-7. doi: 10.7812/TPP/13-098. PMID: 24626074; PMCID: PMC3951033.
