Moralisering är egentligen en typ av våld

Moralisering är en typ av psykologisk våld som har som mål att tvinga på andra ens värderingar genom ett "rätt och fel"-perspektiv. Det bygger på att få folk att känna sig skyldiga och är inte ett sant utövande av etiska principer.

Granskad och godkänd av psykologen Gema Sánchez Cuevas.

Skriven av Edith Sánchez

Senaste uppdateringen: 28 april, 2023

Moralisering är en form av psykologiskt våld som oftast passerar obemärkt. Att pådyvla värderingar och principer på andra anses i många fall vara heroiskt. Därför beundrar och försvarar människor ibland aggressiva och förödmjukande attityder.

Folk som använder sig av moralisering rättfärdigar sig själva genom att säga att de gör det för folks bästa. De vill att alla andra ska anpassa sig till vissa värden, även om de använder tvivelaktiga metoder för att uppnå detta. Om de som utsätts för aggressionen inte lyder utsätts de för kritik, respektlöshet, fördömande eller trakasserier.

Generellt sett börjar moraliseringscykeln med en patriarkalisk ledning. Människor delar råd som ingen bett om och utvärderar andra som om deras uppfattning var respekterad och värdefull. Den mest störande aspekten med detta är att det inte direkt är ett bra exempel på gott uppförande. De har dock en tendens att befinna sig i positioner som kan leda dem till att tro att de är bättre än alla andra.

Moralisering och underordning

De huvudsakliga karaktärsdragen är att pådyvla riktlinjer för beteende på andra människor. Nyckelordet i dynamiken vi beskriver är precis det: pådyvling. Personen vill att dennes värdesättning ska tas efter av andra av en enkel och odiskutabel anledning: “Det är de riktlinjerna folk borde följa”.

De som utövar moralisering tror att de är moraliskt överlägsna, antingen eftersom de är far eller mor, en chef, psykolog eller en präst eller helt enkelt eftersom de anser sig ha bättre språkbruk än resten. Ibland är det lätt för dem att tro att de är tillåtna att influera andra människors beteende. Men det kan inte vara längre från sanningen.

Autentiska moraliska principer måste räkna både med reflektion och övertygelse. De kommer inte till användning genom rädsla, påtryckning eller tvång. Det är sant att barn under sin uppväxt behöver sina föräldrars vägledning för att till fullo och på ett konstruktivt sätt bli en del av samhället. Det är dock en stor skillnad mellan att utbilda och moralisera. Det förra strävar efter att skapa medvetenhet, medan det senare strävar efter kontroll.

Våld och moralisering

Moralisering leder till psykologiskt våld. Först och främst eftersom det hävdar att den andra personen är moraliskt underlägsen. Moralisering är för det mesta bedrägligt. Vem kan egentligen säga att en människa är moraliskt överlägsen en annan? Kan man vara helt säker på att en person är mer moraliskt sammanhängande än en annan? Är de drivkrafter och intentioner som styr deras beteende tydliga nog?

Det finns många fall av religiösa ledare, politiker, föräldrar och till och med lärare som inte lever som de lär. Även om dessa karaktärer levde som de lärde så är det första beviset på moralisk upplysthet förmågan att respektera andras individualitet och integritet.

Å andra sidan bör vi notera att den här formen av beteende inte enbart är relaterad till ord. Normalt sett ackompanjeras moralisering av gester av godkännande eller misstycke eller bedömande av någonting som antingen rätt eller fel. Och detta är synonymt med manipulering, vilket skadar andra människor.

Andra karaktärsdrag

Moralisering har en tendens att vara ackompanjerad av kontrollerande och respektlöst beteende. Till exempel känner sig de som fungerar som moraliska pekpinnar berättigade att förhöra eller fråga ut folk. De har en tendens att fråga saker såsom “Vart är du på väg?”, “Vad ska du göra?”, “Varför gjorde du så?” eller “Vad döljer du för mig?”.

De kan även tala med en krävande ton. De vill vara “chefen” eftersom det är ett sätt att bygga och bekräfta deras självpåtagna överlägsenhet. De känner ofta att de har rätt att tolka andra människors handlingar. Därför har de en tendens att säga saker som: “Du gjorde bara så för att du skulle få ut något av det”.

Det värsta med moraliska pekpinnar är att de förlöjligar, förminskar och försöker läxa upp dem som inte tänker eller beter sig som de gör. Deras mål är att få folk att känna sig skyldiga eller skamsna, inte för att de nödvändigtvis är bekymrade för andra människors moraliska värderingar utan för att de vill att deras sätt att se på saken blir allmänt gällande.