När föräldrar använder skuldbeläggning som uppfostran

Det finns fortfarande många föräldrar som försvarar skuldbeläggning som metod för uppfostran. De tror att belöningar och straff, moroten och piskan, är grunden till en ordentlig uppfostran. Först och främst: de har inte fel. Metoden är historiskt konfirmerat effektiv, särskilt i de tidiga åldrarna. Det är emellertid nödvändigt att förstå att detta är ett av många, många steg på vägen, ett som kommer att bli förlegat allteftersom barnet utvecklas.

Skuldkänslor leder till känslomässig ångest. En ångest som uppstår genom symboliskt och socialt bestraffande. Den leder dock inte till ansvar, den främjar inte autonomi och låter inte heller en individ att fatta beslut angående vilka värderingar som är värda att följa eller inte. Att använda skuldbeläggning som uppfostran av ett barn utbildar dem inte, det villkorar dem bara.

Det är sant att användandet av skuldbeläggning ökar kontrollen över ett barn. Detta underlättar arbetet för en auktoritär förälder. Barnet fylls med rädsla och moraliskt tvång vilket gör det mer hanterbart. Barnet följer lättare anvisningar eftersom den fastslås som den svagare parten. Det håller sig inom ramverket eftersom rädslan är för stark. Barnet blir en foglig person, men inte en fri och lycklig person.

Skuldbeläggning som uppfostran splittrar barnets självkänsla

Barn behöver vägledning, och föräldrar bör erbjuda den inom ramverk som tillåter att de kan stärka sig själva. Att använda skuldbeläggning för att uppfostra ett barn gör det motsatta. Skulden leder till att få dem att tro att det de gör, känner, önskar och tänker är oacceptabelt.

Låt oss titta på ett exempel för att förstå det bättre. Barnet vill inte äta grönsaker eftersom de har en bitter smak som barnet inte gillar. Ur ett skuldbeläggningsperspektiv påbjuder föräldern att barnet helt enkelt bara ska äta sina grönsaker utan att klaga. Ur ett perspektiv som syftar till att stärka barnet påpekar föräldern att alla stora och långa världsmästare äter grönsaker eftersom de ger dem stor kraft.

Inget barn agerar medvetet med syfte att förarga sina föräldrar. Tvärtom, de agerar för att behaga dem och få dem att känna sig stolta. Deras moraliska omogenhet är det som gör att de inte anpassar sig till diverse föreskrifter och normer. Föräldrar måste hjälpa dem att förstå varför dessa normer finns och var de kommer ifrån.

Skuldbeläggning förhindrar utvecklingen av samvetet

Att uppfostra ett barn innebär inte bara att lära dem att följa regler utan rannsakan. Skuldbeläggning leder till blind lydnad. Det får barn att tro att de måste bete sig exakt så som auktoritetsfigurerna dikterar. Dessutom får det dem att tro att alla regler är obestridliga och att kränka dem innebär ett omoraliskt beteende.

Vad föräldrar uppnår genom detta är endast att markera ett avbrott mellan vad man vill och vad man måste göra. Problemet med detta är att det försämrar barnens kritiska förmåga. Således sker det ingen verklig utveckling av samvetet inom deras beteende.

Samvetet utvecklas genom att en individ kan välja hur denna ska bete sig. Om någon har ett väl utvecklat samvete, är denna person svårare att manipulera, trycka ner och använda för eget syfte. Å andra sidan kan det spekuleras att om en individ villkoras genom skuldbeläggning, så når denna aldrig den punkt där de rationaliserar sina värderingar. Individen blir beroende av ett godkännande från sin auktoritetsfigur för att bekräfta sina handlingar.

Att uppfostra barn utan skam

Människor är egocentriska vid födseln. För ett litet barn eller ett spädbarn är det omöjligt att se världen bortom sitt eget behov. I detta skede måste föräldrarna uppfylla dessa behov och hjälpa barnet att känna att de befinner sig i en säker miljö. Detta kommer att bygga tillit och självförtroende.

I och med avvänjning och potträning inleds en lång väg mot införandet av ett normativt ramverk inom den omgivande kulturen. Det är uppenbart att begränsningar skapar frustration och därmed känslor av bortstötande. Det är svårt för barn att förstå att de inte är mittpunkten i sin värld. Detta genererar frågor som inte under några omständigheter bör leda till skuldbeläggning från föräldrarna.

Under den långa mänskliga uppfostringsprocessen är det allra bästa en förälder kan göra att lära sina barn att förstå konsekvenserna av deras handlingar. Därför är det viktigt att föräldrarna också lär dem att förstå sina känslor, önskningar, gränser och resonemangen bakom dem. Marginalen för hur man gör sina val och hur man tar sina beslut måste eskalera gradvis. Det finns inget sådant som en perfekt uppfostran, men föräldrarnas avsikter kan bli hjälpta av en genomtänkt förtanke.