Olive Oatman – kvinnan med den blå tatueringen
Olive Oatman är känd som den mystiska kvinnan med den blå tatueringen på hakan. Hon kidnappades som barn av indianstammen Yavapai, kom senare till Mojavestammen och hittades till slut av sin bror. Hon hängav en del av sitt liv till att tala om överlevnad och styrka hos människor.
Kanske har du stött på denna berättelse tidigare. Protagonistens lugna ansiktsuttryck drar in oss, men hennes ögon och framförallt den vilda tribal-tatueringen motsäger resten av hennes utseende. Hon är uppenbarligen mer än en fin, välutbildad 1800-talsdam.
Olive Oatman genomled två tragedier som märkte henne för alltid. Först förlorade hon sin familj under en attack av Yavapaiindianerna. Sedan togs hon från sin andra familj – Mojaveindianerna.
Olive Oatman var inte bara en genomsnittlig kvinna för sin tid. Hon var en kvinna som drabbades av stora trauman under sitt liv. Någon som försökte överleva och anpassa sig till alla motgångar ödet kastade i hennes väg. Och hon överlevde, så mycket är säkert.
Hennes beundransvärda liv har samlats i böckerna Captivity of the Oatman Girls (1856) och The Blue Tattoo: The Life of Olive Oatman (1856) av Margot Miffin.
Det finns dock något om Olives liv som vi ofta inte talar om. Olive Oatman kände sig aldrig så fri som när hon bodde hos Mojavefolket. Nästan 100 år senare döptes faktiskt en liten stad efter henne. Det var där denna unga flicka bodde med de amerikanska urinvånarna, och intressant nog var lyckligare än någonsin.
Olive Oatman – åratal av fångenskap, åratal av frihet
Året är 1850 och vi befinner oss i det torra men majestätiska landskapet i Colorado. I fjärran ser vi en karavan på en enslig, stenig väg. Den tar sig långsamt fram med djur, vagnar och höga hopp om att göra sig till hemma i en “ny värld”.
Den nya världen är dock redan befolkad av legitima ägare som inte bara vill ge bort sin mark till dessa erövrande utlänningar med högtravande övertygelser om sin storhet.
Bland dessa “erövrande utlänningar” fanns familjen Oatman. De var mormoner ledda av fanatismen hos sin religiösa ledare pastor James C. Brewster. Det var hans skamlösa, offensiva attityd som skulle komma att leda dem till katastrof.
De kände trots allt inte till något om detta land och vägrade lystra till varningar. Deras vilja var så stark och deras tro så blind att de inte insåg att landet redan hade ägare. Ägarna var en vild och våldsam stam: Yavapai.
Indianerna dödade i princip alla pionjärer i expeditionen. Efteråt beslutade de sig för att ta två av flickorna som slavar: Olive Oatman, 14, och hennes syster Mary Ann, 8.
Efter detta trauma såg flickorna inte mycket förbättring av sin tillvaro. De genomled nästan ett år av illa behandling, hunger och kontinuerlig förödmjukelse av urinvånarna, som hatade den vita människan. Men flickorna fick oväntad tur tack vare en annan stam.
Livet med Mojave
Denna stam var Mojave, och det var de som räddade flickorna genom att göra ett byte. De gav flera hästar för de två fångade flickorna. När affären var klar påbörjade Olive Oatman och hennes syster ett nytt liv. Ett liv som helt skilde sig från det trångmål som tidigare präglat deras tillvaro.
De adopterades av familjerna Espanesay och Aespaneo, och välkomnades till ett land fullt av skönhet, vetefält och poppelskog. En plats där de varje kväll kunde sova bland vänliga människor.
För att demonstrera sin förening med samhället gavs de traditionella tatueringar. Med denna tatuering garanterades deras förening med de andra i efterlivet – en religiös symbol av samhörighet med Mojavefolket.
Ganska många år passerade, och Olive sörjde sina förlorade föräldrar samtidigt som hon kom sin nya familj närmre. Det fanns dock även svåra tider. Åratal av torka där folk gick hungriga och många barn dog, inklusive Olives syster Mary Ann. Olive tilläts begrava henne enligt sin egen religion. Hon fick en bit mark där Olive planterade en trädgård av vildblommor.
Olive Oatmans osynliga tatuering
Olive Oatman var nästan 20 år gammal när en budbärare kom till byn Mojave. De hade hört talas om närvaron av en vit kvinna och krävde att hon återlämnades.
Vi måste dock säga att den unga kvinnan aldrig hölls fången hos Mojavefolket. De sade alltid att hon var fri att gå när hon ville. Olive hade dock ingen lust att återvända till vad den vita människan kallade för civilisation. Hennes liv var bra, hon var lycklig.
Hon kom dock på andra tankar när hon fick reda på att den som efterfrågade hennes återvändo var Laurence. Laurence var hennes lillebror, som hon trott blev dödad i Yavapaiindianernas brutala attack. Hon beslutade sig för att lämna Mojave och följa med sin bror. Det var ett svårt beslut, och ett som hon skulle komma att ångra flera år senare.
Olive Oatman blev kvinnan med den blå tatueringen
Och så blev hon “kvinnan med den blå tatueringen”. Den viktorianska klänningen de försökte täcka henne med kunde inte dölja tatueringen på hennes haka. Vad ingen visste var dock att även hennes armar och ben hade slående tatueringar – dessa såg dock inte Coloradosolen igen.
Efter sin återvändo till civilisationen gick allt väldigt snabbt för Olive Oatman. En bok skrevs om hennes berättelse och hon erbjöds en del av intäkterna, vilket hon drog nytta av. Pengarna hjälpte henne att studera på universitet och betala för sin brors utbildning.
Hon började senare föreläsa runtom i USA genom att tala om sina upplevelser med Yavapai och Mojave. Vad boken innehöll och vad folk väntade sig att höra på hennes föreläsningar var anekdoter om indianernas grymhet, deras okunnighet och deras omänsklighet.
Olive pressades och tvingades ljuga för att överleva i världen som välkomnat henne till ett nytt liv.
1865 gifte hon sin med en rik ranchägare. Han bad henne bara om en sak: att glömma sitt förflutna. Han ville att hon skulle lämna föreläsningarna bakom sig och bära en slöja för att dölja tatueringen. Hon gjorde det, och lät tiden fortlöpa, droppe för droppe. År efter år.
Hon kuvades under vad som kanske var det värsta slaveriet i hennes liv. Hon fick en ny tatuering: smärtan och minnet av åren hos Mojavefolket, när hon var fri och lycklig…
Olive Oatman spenderade mycket av sitt liv med svår huvudvärk och depression, och hon spenderade till och med tid på kanadensiska kliniker. De försökte bota hennes längtan efter sin andra familj, Mojavefolket. Hon dog vid 65 års ålder.