Det överraskande brev en mor fick från sin tonåring
Nedan ska vi dela med oss av ett intressant brev en mamma fick från sin tonåring. Det hade lämnats i en strumplåda.
“Ja, under vissa av mina utbrott är jag typisk. Jag är den typiske tonåringen. Jag är femton år gammal och jag för dagbok. Vad du läser är en simpel del av denna dagbok, som givetvis är låst och gömd. Gömd på en plats du aldrig kommer hitta. Åtminstone hoppas jag att du inte kommer stöta på den när du ordnar bland mina saker i tron att du återställer någon form av ordning i ett rum som jag ärligt talat känner mig vilsen i.
Om du hittar den skulle det vara en bra anledning, utan tvivel den bästa jag kan komma på, för dig att bli en skändlig mamma. Överbeskyddande, stel, i princip outhärdlig. Vidare tror jag att du bara skulle ge bränsle till dina egna rädslor. Rädslor som gör att du inte längre sover vissa nätter eller väntar på mig tills väldigt sent. För ja, i mitt sinne överväger jag alternativ du skulle utesluta.
Dessa femton år har varit långa, för jag har lärt mig mycket. De är dock korta med hänsyn till allt jag inte förstått och som fortfarande gör mig förvirrad.
När jag var ung frågade jag om externa saker. Vad är det? Var är det till för? Nu fylls mitt sinne med en tonårings osäkra tankar. De har att göra med min inre värld. Jag har slutat ställa dem eftersom jag inte tror att du har svaren, åtminstone inte mina svar. Det är därför jag föredrar vänner för dem. Med dem delar jag det faktum att vi inte vet, spänningen med varje ny upptäckt. Om du går tillbaka 30 år i tiden kommer du förstå.
När vi växer upp glömmer vi hur det var att vara tonåring
Detta är något som förbryllar mig med vuxna. De glömmer alltför snart att även de var tonåringar en gång i tiden. Hur de var olydiga, förälskade sig för första gången eller låtsades vara sjuka för att slippa gå till skolan. Hur de slog dövörat till klockan för att kunna komma hem sent.
Striderna de utkämpade för sin självständighet och konflikten de löste mellan vad andra väntade sig och sakerna de verkligen ville. Priset de var tvungna att betala för att välja ett av två alternativ, kort- eller långsiktigt. Hur var du som tonåring?
Jag hoppas att jag inte kommer glömma lika mycket när jag blir äldre. Men när jag ser på mänskligheten idag så tvivlar jag på att det finns ett sätt att lyckas med detta.
Om generna som upprätthåller denna tendens har överlevt är det även troligt att de har en viss anpassningsbar aspekt. Något som gör det enklare för varje familjemedlem att spela sin roll. För att du ska kunna ha dina förväntningar och jag bryta dem, för att detta ska vara det första av andra svårare hinder, för att jag ska behöva konfrontera dem alla.
Jag tror att om de förklarade Darwins teori på detta sätt så skulle färre personer på Jorden ifrågasätta vad denna man någonsin sade som var viktigt.
Att tro att världen kretsar kring mig…
Du vet att jag som barn trodde att världen var en stor scen, i den själviskhet som alla barn utövar. Och att personer gjorde sig redo för att spela upp ett manus för mig när jag inte såg dem.
För att bevisa denna teori försökte jag många gånger vara oförutsägbar. Även om jag ville ha godis så tackade jag nej, bara för att se hur andra skulle agera när jag betedde mig oförutsägbart. Mina intentioner var att “storebror” skulle erkänna hela grejen i ren desperation.
Vi kan säga att jag ofta förlorade mig själv i detta spel av sammanhang och brist på sammanhang, ibland i mer än en dag. Därav mina humörsvängningar som tonåring, min motsträvighet och min acceptans. De uppstår ur ett försök att relativisera allt och att känna sig tyngdlös i känslan att det inte finns något säkert att klamra sig fast vid.
Det finns inget ofelbart eller något jag har absolut kontroll över. För även dina bästa vänner kan svika dig och de prov du pluggade mest inför kan ställas in. Man kan kalla det tur, men det är mer nyckfullt än dropparna som faller en solig dag.
Vad måste jag göra för att vara en tillräckligt bra tonåring?
Men det mest komplicerade med att växa upp har att göra med en fråga som innefattar impotensen hos mina vänner och mig. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att vara bra, för att vara accepterad. Att känna mig älskad och respekterad.
Jag har sett hur denna fråga har förvandlat mina vänner och mig själv. Det första kravet kan vara att ha en perfekt kropp. Vilket är urlöjligt med tanke på att våra kroppar utvecklas på ett anarkistiskt sätt och i princip gör vad de vill. Du kanske vill vara lång och kurvig, men om genetiken har beslutat att detta inte är du, kommer du inte vara det. Det är då du börjar förstå varför någon uppfann tortyren som är högklackade skor.
Du börjar inse att det är svårare att vinna någons respekt när man är kort, precis som när ens vänner säger att du är lite för tung eller lite för tunn. Kriterierna kan perfekt anpassas till kurvorna som dyker upp på kvinnorna i tidningar: inte för mycket, inte för lite, helt perfekt.
Personer som brukade validera dig börjar nu behandla dig som om du var fasansfull. Och de gör det på ett så pass radikalt sätt och så ofta att du börjar tro på det; att det finns något hos dig som är fel, som inte fungerar. Sakerna du gör för att fixa det får dig att stå ut ännu mer. I grund och botten är dina fötter lite för stora och du är inte menad att bära högklackat.
Vissa frågor verkar inte ha några svar
Du vill fråga huruvida någon känner till ett sätt att kompensera för de saker som naturen inte gav dig eller gett dig för mycket av, men du har redan sett hur dina vänner svikit dig. I det ögonblicket skulle du kunna uthärda nästan vad som helst, förutom att verka sårbar. Det skulle vara oacceptabelt att låta dem se en indikation på att deras oförskämdhet har någon effekt på dig.
Det enda du kan porträttera är en image av säkerhet. Detta är ytterligare en av de attityder du måste ha för att vara bra. Och inte bara vara självsäker, utan att alltid visa att du är det. På så sätt kommer du ge intrycket att inget spelar roll för dig.
Inom denna profil som tonåringar kräver för sitt “intåg i livet” insåg jag att jag även måste få bra betyg. Det var ett sätt att hålla dig nöjd. Jag var även tvungen att få det att se ut som att jag ansträngde mig. Men inte för mycket. Jag var tvungen att se hårt arbetande ut, men även smart.
Bland mina klasskamrater såg det också dåligt ut att få låga betyg. Det vill säga såvida de inte uppfattade det som ditt eget val snarare än brist på färdighet. Om de trodde att det senare var fallet var det över för dig. Du blir för evigt inkastad i gruppen av nollor. En grupp som är väldigt lätt att hamna i, men komplicerad att lämna.
Ur denna synvinkel var ett “B” eller “B+” de bästa betygen. Precis som att det även var bättre att inte räcka upp handen för ofta eller svara på lärarens frågor för snabbt. Eller att inte svara rätt på frågan, utan istället säga något som de viktiga barnen skulle tycka var roligt. Denna typ av tonåring kallas idag för en “influencer” eller “influerare” på internet.
Det är bäst att hålla sig i mitten av kurvan
En dag i klassrummet lärde vi oss om den välkända kurvan. Normalfördelning. Många naturliga distributioner ska tydligen justera sig efter denna typ av funktion. Därför tycks det alltid finnas en högre densitet runt mitten och mindre i ändarna.
Detta verkade väldigt naturligt för mig eftersom det alltid var farligt att befinna sig i ändarna. Att inte visa känslor eller att göra det för mycket, att aldrig bli arg eller att vara arg hela tiden. Om du vill vara en fridfull tonåring är det bäst att hålla sig mitt i kurvan.
Att smälta in bland de andra är mycket enklare här. Kamouflage, som det brukade kallas, vilket går i linje med den image jag som tonåring försöker förmedla. Imagen av att vara obekymrad om världen.
Här slutar denna sida av dagboken, som jag av givetvis har råkat lägga här av misstag 🙂 Att säga detta öga mot öga skulle vara pinsamt. Det är därför jag lämnar den här för dig bland mina strumpor. Som en borttappad sida mitt i ordningen du försöker tvinga på mig. Kanske kommer du nu förstå min kamp för att finna min egen typ av ordning. En uppgift som varken är enkel eller simpel, men givetvis spännande.
Och givetvis älskar jag dig, vilket jag aldrig tycks säga…”
