Självdestruktiva personer: 10 karaktärsdrag
Självskadande eller självdestruktiva beteenden verkar helt ologiska och galna. Det är dock en negativ impuls som vi alla bär inom oss i högre eller lägre utsträckning. Hos självdestruktiva personer får den dock komma fram i ljuset.
Sigmund Freud fann att vi alla har en impuls mot livet och allt som är konstruktivt – han kallade den “livsdrift”. Men vi har även en motvikt som får oss att luta mot döden och förgörelse – han kallade den “dödsdrift”.
“När du fastnar i förgörelse måste du öppna en dörr till skapelse.”
-Anais Nin-
Detta är en av anledningarna till att det har utkämpats krig genom historien och i alla kulturer. Det är även anledningen till att personer utvecklar självdestruktiva beteenden. Dessvärre är dessa beteenden i vissa fall permanenta personlighetsdrag.
Vanligtvis sker detta när det finns mycket undertryckt ilska. I verkligheten är dessa aggressiva impulser riktade mot något annat, men av någon anledning är det omöjligt att uttrycka dem. Ibland är det för att de är riktade mot någon vi älskar eller för att individen är rädd för att ge dem en röst.
I dessa fall vänder personen aggressionen mot sig själv. Det är då han eller hon lär sig att bete sig som sin värsta fiende och börjar bygga en självdestruktiv personlighet.
Detta är tio drag hos självdestruktiva personer.
1. Negativa idéer hos självdestruktiva personer
Självdestruktiva idéer inkluderar alla tankar var syfte är att minska någons värde, hindra dennes framsteg eller förminska dennes prestationer. I sinnet hos en självdestruktiv person uppstår dessa tankar nästan automatiskt.
Sedan kommer kontexten för den “självuppfyllande profetian”: du kommer inte kunna, du kan inte, du kommer inte klara av det. Ur detta hänseende är dessa tankar så starka att de i princip skapar en verklighet.
Det finns även en attityd där individen alltid betonar vad som saknas, vad som inte är perfekt eller vad han eller hon inte förtjänar. Allt detta är kraftfullt bränsle för självdestruktivitet.
2. Passivitet och påtvingad inkompetens
I det här fallet har passiviteten att göra med att personen slutar agera inför en situation eller omständighet som orsakar skada. Personen inser att något negativt sker, men gör inte något för att stoppa eller kontrollera dess effekt. Detta sker till exempel när vi inte försvarar oss mot övergrepp eller aggression.
Påtvingad inkompetens är en lutning mot att betona bristen på färdigheter. Innan personen försöker göra något överdriver han eller hon personliga begränsningar som gör det svårt att uppnå något. Personen anstränger sig inte att övervinna svårigheterna.
3. Ätstörningar
Sättet vi när oss själva säger ganska mycket om hur vi tänker och känner om oss själva. Att inte äta är för många ett sätt att skada sig själva. De ger inte sina kroppar näringsämnena de behöver för att förbli friska.
Samma sak sker i den motsatta änden av spektrumet. Att äta för mycket producerar olika hälsoproblem, både kortsiktigt och långsiktigt. Ibland dyker en aptit upp som inte kan mättas. Det finns ingen tillfredsställelse, oavsett hur mycket de äter. Istället finns det sorg, skuld och en önskan att äta mer.
4. Att skada andra och självömkan
Självdestruktiva personer utvecklar ofta hotfulla eller skadliga attityder mot andra. De skapar onödiga konflikter eller är hänsynslösa, ohyfsade, avundsjuka, skvallrande etc. De ser i grund och botten andra människor som en källa för konfrontationer. Andra personer frustrerar dem.
Vanligtvis faller de in i djupa episoder av självömkan efter dessa konflikter. De attackerar, men när den andra personen svarar beter de sig som om de fallit offer för en orättfärdig handling.
De förolämpar andra, men tycker synd om sig själva när de får en förolämpning tillbaka. De erkänner heller inte att frukten kommer från en skörd de sådde själva.
5. Självskadebeteende och substansmissbruk
Självskadebeteende är ibland uppenbart, men inte alltid. Vissa personer skadar sig själva frivilligt: de skär sig själva eller drar ut sitt hår. De utsätter även sig själva för riskfyllda situationer som ofta orsakar olyckor. Andra gånger utövas detta på ett mindre uppenbart sätt, såsom att göra smärtsamma tatueringar eller piercingar på känsliga delar av kroppen.
Ett annat självskadebeteende är att missbruka substanser som skadar kroppen. Det mest uppenbara fallet är drogmissbruk och överdriven alkoholkonsumtion. Missbruk är mycket självdestruktivt och kan i extrema fall leda till döden om inget ingripande görs.
6. Självdestruktiva personer begår socialt självmord
Socialt självmord inträffar när man kapar alla band med andra. Det är vanligtvis en gradvis process. Först finns en motvillighet att vara med andra, och sakta men säkert utökas detta till en progressiv isolering.
Självdestruktiva personer isolerar sig inte bara, utan utvecklar även en serie beteenden som är irriterande för andra. Ibland ställer de överdrivna krav eller visar förakt för andra. Som ett resultat blir de behandlade illa tillbaka, varpå de känner att deras bortstötning av andra är rättfärdigad.
7. De döljer sina känslor och vägrar acceptera hjälp
Det är väldigt svårt för självdestruktiva personer att vara ärliga mot sig själva. De erkänner inte sina känslor och håller dem undermedvetet dolda. De har även en rad olika rationaliseringar för att rättfärdiga sina beteenden och vägrar erkänna att de har ett problem.
Därför är det väldigt svårt att hjälpa dem. Om någon föreslår att de ska uppsöka en psykolog kommer detta uppfattas som ett tecken på aggression och förakt. De kan också reagera aggressivt om de mottar råd eller om någon antyder att de borde ändra sitt beteende.
Dessa personer vill inte bli bättre och kommer fortsätta att agera på samma sätt om man inte lyckas nå fram till dem.
8. Fysisk och mental försummelse
Självdestruktiva personer glömmer ofta bort sina kroppar. De ägnar sig inte åt fysisk träning och lägger ingen vikt vid det. De har dessutom en negativ åsikt om sina kroppar, och givetvis även fysiska njutningar såsom sex. De lägger ingen tid på sitt personliga utseende. Bristen på kroppslig vård är ett tecken på hur lite de uppskattar sig själva.
De anstränger sig heller inte för att lösa problem som de har i sinnet. Om de lider av sömnlöshet så accepterar de detta och är motvilliga att vidta åtgärder. Om de upplever emotionellt obehag så väljer de att se sig själva som offer istället för att försöka lindra det.
9. Onödiga självuppoffringar
Livet kräver uppoffringar i vissa fall. Men dessa är endast värda besväret om de leder till ett högre mål eller när de är ett nödvändigt steg för högre välmående. Om de bara blir ett konstant tillstånd som leder till dåliga situationer rör det sig däremot om ett självdestruktivt beteende.
Vissa personer antar att dessa kontinuerliga självuppoffringar är ett test av ädelhet, god karaktär och altruism. Vad som dock ligger som grund är en handling av självsabotage; det är att ge upp alla sina drömmar, önskningar och prestationer.
De upprätthåller dessutom smärtsamma eller ogynnsamma omständigheter enbart för att minska sina chanser att må bra.
10. Självdestruktiva personer saboterar sina relationer
Innerst inne känner självdestruktiva personer att de inte är värda kärlek. De har faktiskt inte mycket självkänsla. Det är därför de på vissa sätt inte tolererar en relation där allt går väl. Märkligt nog kommer de göra allt för att avsluta relationen om de känner sig älskade eller uppskattade. De vill hellre vara offer än lyckligt lottade. De föredrar således att undvika lycka för att kunna klaga över den.
Vidare löper de högre risk att bli nyckfulla eller krävande. Med alla möjliga medel försöker de övertyga motparten om att det inte är värt att ha en relation med dem, eller att tillgivenheten saknar grund.
Att sabotera positiva relationer är ett sätt att förbli i den självdestruktiva positionen.
Denna typ av beteende skvallrar om ej bearbetade upplevelser och svårigheter att strukturera en självbild. Självdestruktiva personer är framförallt offer för sig själva. De är fångade i ett mandat som påtvingas av en person eller omständighet som de inte kan försvara sig mot.
Denna identitet kommer ur traumatiska omständigheter. Det är som om personen är fånge i en spegel som reflekterar en förvrängd bild.
Det är sant att de som har dessa drag har problem med självkänslan. Men utöver det finns det ett problem med självuppfattningen. Att se sig själv på ett mer konstruktivt sätt involverar att utmana en auktoritetsfigur eller ett givet mandat.
Vad som ligger bakom denna position är undermedveten rädsla, till exempel för att bli lyckligare än sina föräldrar. Det kan även vara för att bevisa att en religiös “sanning” inte är särskilt sann. Hur det än ligger till kräver det professionell behandling.
