Självmord – en obotlig smärta för anhöriga
Självmord är ett ämne som media inte gärna talar om men som samhället kämpar mot dagligen. Det är ett av de mest tabubelagda ämnena som finns, delvis på grund av alla de känslor som dyker upp bland anhöriga när en tragedi som detta inträffar. När någon vi älskar väljer att begå självmord, är det ofta svårt för oss som anhöriga att förstå det, oavsett hur mycket vi reflekterar över det.
Vårt sinne kommer att fyllas med frågor, tvivel och andra möjliga alternativ som inte “tillåter” detta typ av avslut. Att acceptera att personen vi älskade bestämde sig för att lämna oss är en mycket svår sak för det mänskliga sinnet att förstå.
Den chock vi möter kan hålla i sig länge. Vi kan vägra att acceptera vad som just hänt, och den känslan kan vara under en mycket lång tid. Förnekelsen kommer att vara ständigt närvarande. “Han ville inte försvinna. Någonting måste ha hänt, för han ville inte lämna oss. Nej, det tror jag inte på. Han skulle inte vilja lämna sina föräldrar på det här sättet.”
Självmord får oss att känna skuld på ett sätt som begränsar oss starkt
Vi söker alla möjliga förklaringar till varför vår älskade försvann, alla förutom att det var ett medvetet val. Vi kan inte föreställa oss att vår älskade valde att ta sitt eget liv och lämna anhöriga med konsekvenserna av denna handling. Om vi väljer att tänka på faktumet att det kan ha varit ett medvetet val, kan vi bli överväldigade av känslan att vi inte spelade någon roll för personen, att vi inte kunde få personen att stanna i livet. Det är då ilskan kommer att dyka upp, för då börjar vi känna oss förrådda eller orättvist behandlade. Vi känner oss dessutom skyldiga för att vi inte gjorde mer, för att vi var otillräckliga.
Men det var inte du som fick personen du älskade att vilja lämna jordelivet. Du är inte orsaken till att individen försvann. Och framförallt är du inte ansvarig för dennes självmord. Det här är något som anhöriga alltid måste få höra. De måste också integrera detta i sina tankar kring vad som hände, och verbalisera dem.
Många gånger kommer känslan av skuld för att vi inte “sett” de där varningstecknen. Att vi inte har kunnat förutse denna förlust. “Hur kunde jag inte ha förstått att detta skulle hända? Det hade varit så lätt om jag hade varit där för henne. Den där dagen… Den där tidpunkten.” Vi sätter oss själva i en sits vi inte behöver sitta i. Vi kunde inte ha gjort mer än vad vi redan gjorde. En person som väljer att lämna livet för att denne inte längre orkar leva, kommer alltid hitta ett sätt att göra det på.
Ilska och ältande är mycket vanligt bland anhöriga till en person som begått självmord
Detta är den svåra sanningen att acceptera. Utan att känna dig skyldig. Utan att känna att du är ansvarig för denna förlust. Det är ett internt arbete som du måste inleda redan från början och försöka att ta på största allvar. Irrationella och orealistiska tankar och känslor av skuld kan göra smärtan mer intensiv och ihållande.
Ilska mot den avlidne personen är också en mycket vanlig känsla bland anhöriga vid självmord. “Hur kunde du lämna mig på detta sätt? Tänkte du ens en enda sekund på mig innan du gjorde det?” Ett slags hat fyller våra tomrum. Ilska mot något oförklarligt är en av de svåraste känslorna att styra över. Vi kan inte rikta känslorna mot någon eftersom det inte finns någon att skylla på.
“Osäkerhet är en tusensköna vars kronblad aldrig blir fullständiga.”
-Mario Vargas Llosa-
När du är med om en sådan här upplevelse blir ältandet din oskiljaktiga följeslagare. Hur länge levde personen med sin smärta? Ångrade denne sig i sista sekunden? Hur mycket lidande kände personen? Och den eviga och obehagliga frågan: VARFÖR? Det är frågor som aldrig går att få svar på. Det krävs följaktligen mycket internt arbete för att kunna ta sig igenom detta på ett lite mer fridfullt sätt.
Rädslan över att det kommer hända en annan närstående paralyserar anhörigas liv
Rädsla är en annan känsla som kommer att dyka upp. Rädslan att någon annan vi älskar kommer att göra detsamma. Rädslan över att skulden vissa av oss känner ska bli outhärdlig. Denna rädsla kan fullkomligt paralysera människors liv. De försöker förutse vartenda litet lidande som skulle kunna leda till ytterligare en tragedi.
Och sist men inte minst – stigmatiseringen. Skammen många känner för att de inte “kunde” förhindra denna tragedi. Tystnaden som detta skapar. Det stora tabut som kommer med dödsfall som dessa.
Alla dessa är helt mänskliga och fullt naturliga känslor som vi måste analysera och validera. Det är naturligt att uppleva känslorna, men vi måste se till att vi blir av med alla våra irrationella tankar kring skam och skuld som inte behöver vara där. På det sättet kan vi äntligen sätta stopp för tystnaden som smärtar inom oss. Våra själar måste få prata, uttrycka sig och känna att de inte är ensamma.
Vi ger all vår kärlek och allt vårt stöd till de som i egenskap av anhöriga, tyvärr, är mer bekanta än andra med självmord.
