Skillnaden mellan transsexualitet och transgenderism

Även om det kan verka som att de är synonyma, är transsexualitet och transgenderism två olika termer. Men båda reflekterar och uppmuntrar den kollektiva kampen för erkännande av olika identiteter och avpatologisering av dem.

Prefixet trans kommer från latin och betyder ‘från andra sidan’ eller ‘genom’. Under hela 1900-talet har dess användning varit grundläggande för att ge namn åt olika sexuella identiteter. Faktum är att det definierar individer vars uppfattning om sig själva inte sammanfaller med deras biologiska eller tilldelade kön vid födseln. Därmed har ordet trans blivit ett paraplybegrepp. Med andra ord grupperar det identiteter som transsexualitet, transgenderism, transvestism och crossdressers.

Vid en första anblick kan termerna “transsexualitet” och “transgenderism” verka synonyma. Men de dyker upp i sina egna sammanhang och hänvisar till specifika egenskaper hos livsupplevelsen hos transpersoner.

I den här artikeln ska vi utforska historien om dessa begrepp. Vi kommer också att titta på den etiska och politiska hållning som är involverad i användningen av vart och ett. Dessutom vikten av att identifiera transfobi och bekämpa den dagligen.

Historia: transsexualitet och den biomedicinska synen

Termen transsexualitet dök först formellt upp i mitten av 1900-talet, särskilt i den biomedicinska miljön. Den myntades för att beskriva de människor vars könsidentitet skiljer sig från deras könsspecifika egenskaper vid födseln.

Historien erkänner läkarna David Cauldwell och Harry Benjamin som de första att formulera och använda detta koncept kliniskt. En av de viktigaste egenskaperna förknippade med idén om transsexualitet var transsexuella människors önskan att omforma sina kroppar för att få dem att sammanfalla med de kön som de identifierade sig med.

På detta sätt, och i enlighet med kliniska påbud, blev procedurer som könskorrigerande operationer och hormonterapi de element som definierade transsexualitet och de individer som identifierade sig som transsexuella.

Likaså blev transsexualitet en kategori för att definiera “patologiska” och “avvikande” beteenden i relation till överensstämmelsen mellan kön och könstillhörighet.

På senare tid har både DSM-V och ICD-11 ansträngt sig för att minska stigmatiseringen av transsexuella identiteter. Ändå kan diagnoser som “könsdysfori” och “könsdiskordans” fortfarande ses som sätt att patologisera sexuell och könsrelaterad mångfald.

Vägen mot avpatologisering: transgenderism och transidentiteter

Det var så transgenderidentiteter började dyka upp. I själva verket kom de till som en kritik av den biomedicinska synen. De betonar det faktum att transformationer av kroppen för att skriva in den i kategorin manlig/kvinnlig binäritet inte är nödvändiga för att uppleva en transidentitet.

Det är sant att transpersoner i vissa fall kommer att genomgå hormonella eller kirurgiska ingrepp. Men deras verkliga mål är att ifrågasätta idén om cisnormativitet. Vidare bestrider de det sociala imperativet att kroppens fysiska materialitet och den antagna könsidentiteten ska överensstämma.

Transgenderism kan således ses som en strävan mot avpatologisering av sexuell mångfald. Dessutom är det ett politiskt åtagande att förstå de historiska och kulturella former i vilka vi har byggt relationer med våra kroppar.

Transgenderism är även en kraftfull inbjudan att tänka på sexualitet och genus ur ett berikat perspektiv.

Slut med transfobi!

Det viktigaste, förutom att fastställa skillnaderna mellan termerna, är att inse att de som förkroppsligar dessa begrepp varje dag möter olika kränkningar av sina grundläggande rättigheter.

Våldet sträcker sig från trakasserier, verbal aggression (i det offentliga rummet och på sociala nätverk) och förföljelse till fysisk aggression, våldtäkt och mord. Till detta kommer nekandet av hälso- och sjukvårdstjänster (som kanske eller kanske inte är relaterade till könsidentiteten), svårigheterna med tillgång till utbildning samt få jobbmöjligheter med villkor av värdighet, erkännande och skälig ersättning.

Dessutom är medieaktörer ofta ansvariga för att skapa, sprida och stärka negativa stereotyper gentemot transpersoner. Detta upprätthåller och reproducerar i sin tur sociala fördomar och banar väg för nya former av våld.

Åtgärder måste vidtas. Vi bör till exempel informeras om transpersoners erfarenheter. Vi bör fastslå hur man använder lämpliga pronomen i enlighet med deras könsidentitet. Det viktigaste är att vi måste rapportera och inte reproducera alla former av diskriminering, våld eller avvisande av transcommunityt. Dessa åtgärder är viktiga för att göra vårt samhälle till en mer inkluderande och respektfull plats. En plats som är mer tolerant mot alla slags skillnader.