Stephen Hawking: stjärnornas man

· 17 februari, 2017

Stephen Hawking är den kanske mest berömde levande forskaren i vår tid. Hans prestige kan jämföras med Albert Einsteins under hans tid. Hans berömmelse kommer huvudsakligen från hans bidrag till forskningen om universums ursprung och de fysiska lagar som var involverade i denna process.

Hans rykte kommer dock även från hans mod med att kämpa mot en genetisk sjukdom. Detta tillstånd har inte hindrat honom från att leva ett rikt liv.

”Rikta ansiktet mot solen så kommer du inte se stjärnorna.”

-Helen Keller-

En av hans mest välkända böcker är Kosmos: en kort historik, som blev en bästsäljare på kort tid och som sålt i fler än tio miljoner exemplar. Han gick senare vidare till filmer. Hawking är beundransvärd inte bara för sina intellektuella prestationer, utan för att ha gjort det trots sina många svårigheter. Utan tvivel är hans magnetism resultatet av hans sårbarhet, hans mod och hans briljans.

Hawking – ett enormt sinne

Han föddes 1942 i London exakt 300 år efter Galileos död – ett faktum Hawking ofta skämtar om. Han tillhör en ”excentrisk” familj enligt den yngsta av hans bröder, Edward. Hans far arbetade som läkare och spenderade merparten av sin tid i Afrika, hängiven till forskning.

Hawking var bara tonåring när han beslutade sig för att studera matematik och fysik. Han skrevs in på Oxford vid 17 års ålder. Han var populär bland sina klasskamrater på grund av sin intelligens och ryktades inte spendera mycket tid på att studera. Istället spelade han bridge och utövade båtracing med sina vänner.

En ung Hawking

Efter flera år utan speciellt stort engagemang för sina studier var hans betyg ändå bra. Skolan Hawking valde var Cambridge. Detta krävde ett mycket högt snittbetyg. Han uttryckte sin uppriktighet vid intervjun genom att säga: ”Om jag får utmärkta betyg går jag till Cambridge. Om jag får okej betyg stannar jag på Oxford. Jag litar på att ni ger mig utmärkta betyg.” Och så blev det.

Som forskare började hans karriär för över 25 år sedan, just vid University of Cambridge. Kanske är han den forskare som gjort mest för att föra oss närmre en förståelse för universum. Hans teoretiska arbete om svarta hål och avancemang inom universums ursprung och natur är avantgardistiskt och revolutionerande i allra högsta grad.

En exemplarisk modell

Vid 20 års ålder diagnostiserades Hawking med en degenerativ sjukdom vid namn ”amyotrofisk lateral skleros”. Denna sjukdom har gjort att han blivit fast i en rullstol under majoriteten av sitt liv. Hawking lät inte sjukdomen bli ett hinder för honom i hans vetenskapliga utveckling. Hans sjukdom har faktiskt befriat honom från rutinmässiga uppgifter, så att han kan ägna sin tid åt forskning.

Hawking undviker att tala om sina fysiska handikapp och vill inte tala om sitt personliga liv. Han vill framförallt bli ihågkommen som en forskare, som en författare och som en främjare av vetenskapligt intresse. Men även som vilken annan person som helst, med drömmar, impulser, önskningar och ambitioner, precis som någon som kan gå.

Stephen Hawking

När Hawking diagnostiserades med sjukdomen fick han berättat för sig att den var vanligare bland äldre människor. Han var dock bara 20 år gammal. Sjukdomen utvecklades snabbt och läkarna gav honom inte mer än två år att leva. Stjärnornas man föll då in i en djup depression och lyssnade hela tiden på Wagner.

Efter två år stabiliserades saker och ting för Hawking rent hälsomässigt. Han beslutade sig för att gifta sig med Jane Wilde, som han fick tre barn med. Hawking fortsatte med sin forskning och övervann den förkrossande, fysiska nedbrytningen som genererat hans sjukdom. 1969 var han till slut tvungen att sätta sig i rullstol. Denna situation gjorde honom helt beroende av en tredje person.

En man som övervinner sig själv

1979 valdes han till matematikordförande vid University of Cambridge. Denna position hade även Isaac Newton under sin tid. Han genomgick senare en akut trakeotomi 1985 och förlorade helt sin förmåga att tala. Hans enda kommunikationskanal var en röstgenerator som anpassats till hans rullstol.

Hawking berättar, med gott sinne för humor, en anekdot som utspelar sig i Vatikanen. Vid slutet av en kongress om kosmologi fick talarna ett möte med påven. Han uttryckte intresse av att studera Big Bang-teorin och den påföljande utvecklingen av universum, med motiveringen att det var Guds skapelse och verk.

Galax

Hawking sade att han kände glädje eftersom påven inte förstått talet han gjort om ”möjligheten att tidsrummet är ändligt, men inte har några former av gränser”. Med andra ord säger han att universum inte har någon början och att det inte finns ett tillfälle när det skapades. Så han var glad över att påven inte förstått och sade att ”han inte ville gå Galileos öde till mötes”.

5 inspirerande citat om att få och ge förlåtelse