Ditt värde får aldrig gå förlorat för någon
Det är vanligt att vi känner att vi förlorar vårt värde i ögonen på de personer som vi älskar. Det slutar med att vi tror att anledningarna till att de inte älskar oss alltid kommer att ha att göra med våra personliga defekter. Eller som vi ofta säger “på grund av den jag är” eller “för att vi inte klickar”.
Med andra ord slutar det med att vi inte uppskattar oss själva eftersom vi måste har frågor och svar för nästan allt. Denna “förlust av uppskattning och värde” är en konsekvens av en vana eller rutin som är väldigt vanlig i relationer. Magin försvinner, tillsammans med uppvisningar av omtanke, och till slut förstörs kärleken.
Att säga att detta är normalt innebär inte att det “inte drar oss ner i emotionell misär”, att det inte påverkar oss att en relation avslutas som var så lovande men som visade sig inte vara något. I vilket fall som helst, eftersom vi vet att detta händer så är det väldigt viktigt för oss att vara medvetna om våra resurser för att undvika smärta.
Den smärtsamma förlusten av ditt värde i ögonen hos de du älskar
Vanan är utan tvekan boven när det kommer till att förlora vårt värde i ögonen på de som vi älskar. Vi blir ofta vana vid vad vi har och uppskattar inte det som vår partner, vår vän eller våra släktingar för med sig till våra liv.
Som ett resultat av detta missunnar vi personen och dennes dagliga omtanke. Vi sätter åt sidan leenden, omtanke, och förmågan att överraska…allt.
Med tiden blir allt till rutin och likgiltighet och vi blir till kalla stenar utan känslor och rörelse.
Vi kanske är vänliga mot andra personer, vi fokuserar på vårt arbete, på våra nya hobbies, på sport, på andra vänskaper eller relationer etc. Men vi glömmer ofta hur vi bör vara för DEN PERSONEN. Sedan dör kärleken; vi blir fångar för likgiltigheten och den dåliga vana vi har av att inte uppskatta det som vi har.
Rutin är oundvikligt, men det gör inte att vi förlorar värdet
Det sägs ofta att “du vet inte vad du har förrän det är borta”. Inget är längre från sanningen. Vi vet vad vi har; det som händer är att vi inte tror att det kommer att komma en dag då vi förlorar allt.
Vi tror att vår partner alltid kommer att vara där, att vi måste stå ut med tillräckligt för att förtjäna den tid vi har med personen, att dessa bara är dåliga stadier och vanor, och att om något går fel så kommer det att bli bättre med åren.
Saken är att det där miraklet aldrig kommer att komma, allt lindar om oss i mörker och likgiltighet.
Ibland är enda lösningen att gå skilda vägar
Det kommer antagligen en punkt då en av de två medlemmarna i relationen tänker (eller känner) att det som inte löses genom att man vänder blad kommer att kunna lösas genom en annan bok. Detta är helt normalt och förståeligt. Vi kan nämligen inte spendera hela våra liv i en relation som äter upp oss inombords. En situation där vi slutar att drömma och inte ser till våra behov.
Vi är gjorda för att anpassa oss. Om vi därför spenderar för mycket tid bundna vid en relation vars ljus har slocknat så kommer detta att sluta i likgiltighet och apati. Vi har en vana av att göra detta till en “livsgrav” som kommer att försämra vårt emotionella utbyte.
Att vara tillsammans innebär mycket mer än att man bara älskar varandra. För att kärleken ska kunna röra sig framåt är det vitalt att det finns ett ömsesidigt intresse som visar sig. Annars kommer relationen att bli emotionellt krävande för den medlem av relationen som vill, men som inte kan.
