Uppblåst självkänsla: Vad försöker du dölja?

· 23 april, 2016

För några dagar sedan stod jag i kassakön i mataffären när kunden framför mig började berätta för kassörskan, nästan helt utan uppmuntran och utan att känna henne alls, en massa saker om sig själv: hans framgång, hans dygder, hur perfekt han var… ”Jag avslutade min utbildning med toppbetyg, min dotter jobbar på sin doktorsexamen, nu arbetar jag som chef på ett stort företag…”

Den stackars kassörskan såg på honom och nickade. Vad skulle hon annars ha gjort? Men mannen fortsatte prata överdrivet om sig själv, som om han hoppades på någon form av erkännande från henne.

Detta fångade verkligen min uppmärksamhet och jag tänkte, ”Varför skulle han ha detta behov av erkännande från något han inte ens känner?” Jag tvivlar inte på att denna man har allt detta i sitt liv och att han är riktigt bra, men varför ett sådant behov av att påpeka det så att alla vet?

”Stolthet är inte storslagenhet, det är att vara uppblåst. Det som sväller upp verkar stort, men i själva verket är det en sjukdom.”

– S:t Augustine

Trots att vi kanske tror att denna man har en bra, hälsosam självkänsla, eftersom det verkar som att det är det han vill att vi ser, är faktumet att detta beteende reflekterar raka motsatsen.

Personer med god självkänsla är säkra i sig själva; denna självsäkerhet föds inom dem och är inte beroende av deras omgivningar, deras framgångar eller deras fysiska aspekter. Det är sant att dessa saker kan ha ett visst inflytande, men inte till den grad att de fastslår självkänsla.

Personer som medvetet söker beröm och erkännande från andra demonstrerar därför att de i själva verket har låg självkänsla. Mest troligt finns det något de inte gillar med sig själva, så för att kompensera berättar de för andra hur fantastiska de och allt omkring dem är. På så sätt kan de med det erkännande de får känna sig säkra kortsiktigt… Risken för bortstötning skulle vara förfärlig!

Men medan det kan vara enkelt att lura andra, och få dem att tro på bilden man målar upp, så är det inte lika enkelt att lura sig själv.

Uppblåst självkänsla börjar i barndomen. Barn som inte får tillräckligt med beröm, beundran eller kärlek från sin omgivning kommer tro att de saknar värde, vilket är anledningen till att de utvecklar låg självkänsla.

När de har vuxit upp kan de välja mellan två vägar: antingen kräver de kärlek och beröm från omgivningen genom att vara undergivna folks önskemål, beroende utan att veta hur man säger nej till något och obeslutsamma på grund av rädsla för bortstötning; eller så kan de överdriva sin identitet och sin självkänsla, vara fåfänga och narcissistiska, och på så sätt skydda sig från möjligheten att någon ska såra dem eller säga åt dem att de har begått snedsteg eller misslyckats med något.

Djupt inne är de personer som lider av stor rädsla för bortstötning och nederlag, såväl som för att inte få beröm och erkännande från alla. Deras attityd är som ett kamouflage.

Eftersom dessa personer är inkapabla att se sina fel kommer de heller inte kunna se att de har ett problem med sin självkänsla. Som ett resultat blir det en komplicerad uppgift att hjälpa dem, för det första steget mot förändring är att inse att det finns ett problem.

Problemet pågår sedan i åratal eftersom de med denna maskering aldrig utsätter sig själva för andras negativa åsikter, tillåter någon att påpeka fel eller erkänner dessa fel. Om någon dock skulle göra just detta skulle deras attityd vara så aggressiv att inget annat skulle kunna sägas, och därigenom rädda deras självkänsla för stunden. Djupt inne dör de dock av smärta. Dessa personers sociala förhållanden är givetvis väldigt giftiga eftersom andra tenderar att hålla sig själva på avstånd och därigenom förstärka dessa personers låga självkänsla.

Dessvärre är verkligheten sådan att oavsett om vi gillar det eller inte så finns det alltid någon som stöter bort oss, som inte gillar oss eller som inte tycker att vi är attraktiva. Ju fortare vi börjar anamma och acceptera denna verklighet, desto fortare kommer vi lära oss att självkärlek börjar med oss själva och inte med andras bedömningar, som vi inte kan kontrollera på något sätt.

Det är viktigt att börja inse att du är en människa och därför har rätten att misslyckas och begå misstag. Be om hjälp när du behöver det, för ingen är 100% kompetent på allt. Inse att ingen föds med all kunskap och att vi måste öva för att uppnå färdighet.

Du är inte den bästa; det kommer alltid finnas någon som är bättre än dig. Om du vill bli bättre ska du arbeta och kämpa för att uppnå dina mål på ett hälsosamt sätt, utan att jämföra dig med eller trycka ner andra. Du är en unik, oefterhärmlig, värdefull person bara genom att existera och att vara den du är. Du behöver inte andras påminnelser om detta varje dag. Du vet redan vem du är. Börja älska dig själv mer, bli friare och mindre beroende.

Du måste inte bevisa något för någon. Du är inte universums centrum. Andra har sina egna problem att ta itu med. Vårda den du är tillsammans med kärlek och respekt för dig själv. Om du älskar dig själv och uppvisar säkerhet och ödmjukhet så kommer andra beundra och älska dig också.