Vad kännetecknar aggressivitet hos kvinnor?
Aggressivitet hos kvinnor är ett tabubelagt ämne, men ett verkligt sådant. Det verkar som att flickor under barndomen visar samma beteenden gällande ilska som pojkar. Men med åren tenderar de att censurera dem. Faktum är att varje manifestation av aggressivitet ses som “malplacerad”.
Men hos både pojkar och flickor kan aggression ha ett adaptivt värde. Ilska motiverar oss att kommunicera till andra att de har sårat oss. Barn uttrycker vad de inte kan tolerera med ilska eller gråt. Med vilken rätt föreslår vi som vuxna att de ska hålla tillbaka den här typen av känslor?
Som föräldrar och vårdgivare bör vi verkligen stödja våra barn i att förstå deras känslor och beteenden. Vi måste validera deras känslor och lära dem hur de kan hantera energin i varje känslomässigt tillstånd de upplever.
Hypotesen som man har använt de senaste åren handlar om idén att om vi under tonåren lär flickor att alla tecken på ilska är malplacerade så främjar vi internaliseringen av deras ilska. Det här är den typ av hämning som gör dem mer sårbara för humör- och ångeststörningar samt ätstörningar.
Undertryckandet av aggressivitet påverkar ungdomars psykiska hälsa
Eftersom det i många fall är förtäckt eller maskerat vet vi mindre om aggressivitet hos kvinnor än hos män. Faktum är att aggression och våld ofta ses som manliga problem.
Det finns en viss sanning i detta antagande. Faktum är att män globalt är mer våldsamma än kvinnor. Men kvinnor ägnar sig ofta åt andra former av aggressivt beteende. Forskning hävdar faktiskt att kvinnor uttrycker sin aggressivitet mer indirekt.
Att systematiskt hämma ilska eller raseri får det inte att försvinna. Det tenderar bara att bli internaliserat i form av frustration som sedan kanaliseras vid första tillgängliga tillfälle. Om manifestationen av ilska hos flickor i slutändan genererar sorg, beror detta på internalisering. Följaktligen föredrar de att vara likgiltiga, undergivna och tysta snarare än aggressiva.
Priset för att uppvisa självkontroll istället för känslor öppnar dörren för andra beteenden och till och med förlorad kontroll över fysiologiska funktioner. Så när vissa beteenden och känslor förträngs i tonåren, leder det ofta till fler problem. Till exempel episoder av hetsätning, kräkningar, sömnlöshet, självskadebeteende osv.
En ökad risk för relationsvåld
Indirekt aggression uppstår när någon sårar en annan samtidigt som denne maskerar sin aggressiva avsikt (Björkqvist et al., 1992; Arnocky et al., 2012).
Eftersom kvinnor inte vill ses som “galna, otillräckliga eller extremistiska”, tenderar de att undertrycka alla känslor av ilska. Dock leder detta ofta till en annan typ av ökat relationellt våld, till och med mer än vad som förekommer bland män.
Indirekt eller relationellt våld tar ut sin rätt på flickor. Oförskämda svar, att vara medvetet lynnig offentligt, sprida rykten och intimiteter, förlöjliga eller undervärdera människor de inte känner etc. Dessa beteenden genererar känslor av hjälplöshet, obehag, ilska, frustration och aggression hos personen på den mottagande sidan, precis som en smäll eller ett slag.
Att inte säga vad de ogillar hos en person direkt eller att inte påpeka en aspekt av en annans beteende som sårar dem, förbättrar inte deras relationer. I själva verket är det helt tvärtom. Utan att inse det utvecklar en person som undertrycker allt denne tänker och känner ett passivt-aggressivt beteende. Detta är svårt för omgivningen att uthärda.
Kvinnor ägnar sig ofta åt andra former av aggressivt beteende, vilket förklaras i en studie utförd av Deborah South Richardson som studerade former av aggression hos kvinnor. Hon avslöjade att kvinnor är minst lika benägna som män att använda indirekta aggressiva strategier och att ett förhållandes natur är en bättre bestämningsfaktor för aggressiv handling än kön.
Forskning om aggressivitet hos kvinnor
Forskningsstudier rapporterar genomgående att kvinnor använder indirekt aggression i lika hög eller högre grad än män. Indirekt aggression uppstår när någon skadar en annan samtidigt som denne maskerar sin aggressiva avsikt. Denna aspekt studerades av Kaj Björkqvist och hans kollegor.
De hävdade att specifika exempel på indirekt aggression är att sprida falska rykten, skvallra, utesluta andra från en social grupp, göra utfall utan direkta anklagelser och kritisera andras utseende eller personlighet.
Användningen av indirekt aggression hos flickor överstiger pojkars från 11 års ålder (Archer, 2004). Denna skillnad kvarstår in i vuxen ålder. I själva verket använder vuxna kvinnor mer indirekta former av aggression på olika områden i livet jämfört med män (Björkqvist et al., 1994; Österman et al., 1998).
I en stor tvärkulturell undersökning av kvinnlig aggression i 317 samhällen upptäckte Burbank (1987) att kvinnlig aggression mestadels var indirekt och sällan orsakade fysisk skada. I den verkliga världen är alltså aggression vanlig hos kvinnor och flickor, men formen den tar är till stor del indirekt jämfört med aggression hos män.
Aggressivitet hos kvinnor: fysiologiska faktorer
Flera prenatala och postnatala influenser ökar risken för aggression senare i livet, men de flesta skiljer sig inte mellan män och kvinnor. Av de granskade riskfaktorerna är det starkaste beviset för könsberoende effekter modern postnatal depression, modern prenatal undernäring och prenatal exponering för droger och alkohol.
Precis som för män är det positiva sambandet mellan testosteron och aggression hos kvinnor liten. Det finns vissa bevis för att prenatal exponering för testosteron ökar aggressiviteten hos flickor senare i livet, men bevisen är blandade.
Hypotesen om dubbla hormon har haft viss framgång i att förutsäga aggression hos män, men mindre hos kvinnor. Data om östradiol och progesteron tyder på möjligheten att höga nivåer av dessa hormoner minskar aggression och självstyrd skada hos kvinnor. Det krävs dock mycket mer forskning på detta område.
Litteraturen om oxytocin tyder på att hormonet kan minska såväl som öka aggressiviteten hos kvinnor. Ökningen av aggression beror sannolikt på en kombination av hormonets ångestdämpande effekter samt ökad reaktivitet mot provokation.
Mer forskning behövs
De flesta studier på hjärnan och de hormonella mekanismerna för aggression har utförts med män. Andra undersökte inte könsskillnader eller gjorde det i en post hoc-studie som förlitade sig på små urval.
Därför är det svårt att dra några säkra slutsatser om hur de granskade processerna påverkar aggressiviteten hos kvinnor. Men enligt Richardson (2005) är beteendedata tydliga gällande att kvinnor tenderar att övervägande engagera sig i indirekt aggression.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Björkqvist, K., Lagerspetz, KMJ y Kaukiainen, A. (1992). ¿Las chicas manipulan y los chicos pelean? Tendencias de desarrollo con respecto a la agresión directa e indirecta. agresión Comportamiento. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1002/1098-2337(1994)20:1%3C27::AID-AB2480200105%3E3.0.CO;2-Q
- Burbank VK. Agresión Femenina en Perspectiva Transcultural. Investigación en Ciencias del Comportamiento . 1987;21(1-4):70-100. doi: 10.1177/106939718702100103.
- Richardson DS. El mito de la pasividad femenina: treinta años de revelaciones sobre la agresión femenina. Psicología de la Mujer Trimestral . 2005;29(3):238-247. doi: 10.1111/j.1471-6402.2005.00218.x
