Den värdefullaste förmågan på dagens arbetsmarknad
Som barn finns det en fråga som vi konstant får, och vi besvarar den vanligtvis med hopp och optimism. Frågan kommer i många former, men den mest populära är den enklaste: Vad vill du bli när du blir stor? Idag ska vi tala om förmågor och dagens arbetsmarknad.
De som ställde denna fråga till dig trodde antagligen inte på svarat de fick. Några dagar senare fick de trots allt ett annat svar på samma fråga.
Barn vill vara författare en dag och astronauter nästa. De går från radiopratare till filmregissörer till clowner till receptionister. Många av oss har gått till sängs som advokater och vaknat som läkare. Vi brydde oss inte om vad andra tyckte.
När vi börjar fråga oss själva: vad vill jag bli?
Men det kommer en tid när frågan blir en som vi ställer till oss själva… och svaret är inte alltid lätt. Detta kan vara eftersom målet må vara tydligt, men vägen svår. Eller så kan det vara för att vägen inte är riktigt byggd än. Kanske har vi bara inte hittat ett yrke som vår intuition identifierar som vårt sanna kall.
Givetvis finns det sådana som har sin väg utstakad redan innan de beslutar sig för en karriär. I verkligheten är dessa dock inte en majoritet.
När vi som unga ändrade oss titt som tätt angående vårt yrke så tyckte de äldre ofta att det var roligt; när vi nu är vuxna är dock pressen högre. De kan tyckas säga: “Du är inte på skolgården längre, sluta lek! Du har redan upplevt tillräckligt för att välja; det borde du åtminstone ha. Nu är det upp till dig att göra ett tydligt val och göra dina färdigheter till en karriär.”
När detta slutliga beslut inte kommer så börjar våra föräldrar tro att de drabbats av olyckan att få ett barn “vilse i livet”. Detta kan vara sårande, speciellt när det kommer från människor som betyder mycket för oss.
Det är inte ovanligt att vi förr eller senare anammar denna tanke själva och accepterar den som vår egen, oavsett vilka förmågor vi har. Andra kan döma oss för att vi byter väg. Om du strävar från målet du delat med andra kan du få frågor som, “Varför vill du restaurera möbler när du lagt så mycket jobb på att studera medicin?”
Och däri ligger paradoxen: i takt med att vi blir äldre kommer de omkring oss förvänta sig och värdera stabilitet. Men när döden påminner oss om att vårt liv har ett slut, längtar vi efter att vara en äventyrlig person igen.
Färdighetshoppare på dagens arbetsmarknad
Personer som hopar från ett projekt till ett annat, som verkligen grottar ned sig i en efter en, missförstås ofta, och samhället ser generellt sett ned på dem. Många ser trots allt specialisering i ett enda område som viktigt. Många av dessa personer har ett tydligt arbete baserat på en enda förmåga. Lika många har förmodligen gett upp vilka de faktiskt är.
De ger upp saker: en önskan, ett hopp, en dröm. Sedan blir de kritiska mot de som inte genomgår denna process. Till exempel är de som kritiserar andra för att fuska på prov vanligtvis inte de som inte fick chansen att fuska; istället är det de som hade chansen men valde att inte göra det.
Det är även därför personer som lyckas lämna fattigdom är de som ofta är mest kritiska mot de som är kvar i den.
Personer med många färdigheter och möjligheter (de “rastlösa” eller “vilsna” personerna) börjar därför hata sitt sätt att vara. De känner sig som misslyckanden när de inte möter sociala normer. Detta kan leda till låg självkänsla och ledsamhet.
Det är okej att gå från projekt till projekt
Men varför? Varför är det inte okej att sluta med ett projekt när man känner att man fått ut allt man vill av det? Ber vi ett bi att stanna vid samma blomma när den redan druckit tillräckligt med nektar?
Detta scenario håller som tur är på att förändras. Nu börjar samhället värdera personer som har deltagit i många projekt, bytt jobb då och då och som har många hobbyer. Detta är sant tack vare tre egenskaper:
- De drar nytta av vägskäl: att vara kunnig inom flera fält hjälper dem att utveckla projekt och göra bidrag som specialister aldrig hade kunnat. Vi talar om personer som är passionerade om matematik och fotboll, och som skapar innovativ statistik över vad som sker ute på planen. Eller personer som både älskar biologi och litteratur, och hittar ett sätt att förmedla vetenskapen till världen via böcker. Vi talar om personer som specialiserar sig i robotteknologi, men som även har en ömsint kärlek för andra, och tack vare denna synergi kan de skapa teknologi som tjänar de som behöver det mest.
- De är förmögna att lära sig väldigt snabbt: eftersom de bytt karriär många gånger har de även upplevt många nya starter. De har god erfarenhet av att fördjupa sig i det okända och bryta den ytspänning som finns när man gör stora förändringar.
- De kan anpassa sig väldigt snabbt: tidskriften Fast Company definierar anpassningsförmåga som den viktigaste förmågan för att överleva och frodas på 2000-talets arbetsmarknad. Personer med många järn i elden har stor kapacitet för anpassning och går konstant in i nya fält i jakten på det som passar bäst. Många förändringar har lärt dem hur man minimerar påverkan från ovisshet. Situationer som kan stressa andra är faktiskt helt naturliga för dem.
Anpassningsförmåga är mycket viktigt
Oavsett om förmågan att anpassa sig är den viktigaste förmågan på 2000-talets arbetsmarknad, står det klart att den är mycket värdefull. Företag letar efter personer som vet hur man anpassar sig och är villiga att lära sig.
Det är sant att specialisering fortfarande har en viss vikt; men det är även sant att erfarenhet inom flera fält börjar bli viktigare. Personer med mångsidig erfarenhet har mycket att erbjuda på dagens arbetsmarknad.