Det är inte du, det är jag…

· 22 februari, 2016

Hur många gånger har vi inte känt oss attraherade till personer som inte skulle vara rätt för oss, eller som inte skulle älska oss på sättet vi ville eller tyckte vi förtjänade? Och vi gav allt till dem utan att få något tillbaka.

Hur många gånger har vi inte träffat någon, som om vi behövt en extern anledning som kan motivera oss att njuta av livet? Som om vetskapen att någon annan existerade skulle bekräfta vår egen existens.

Hur många gånger har vi inte varit tvungna att skydda oss från världen för att en person vi trodde vi kände och älskade mer än allt annat gjorde oss besvikna om och om igen?

Hur många gånger har vi inte haft skuldkänslor för att vi avslutat ett förhållande eftersom vi inte visste hur vi skulle sköta det rätt, eller hur vi skulle vara oss själva? Som om vi var tvungna att vara perfekta eller låtsas vara någon vi inte var.

Hur många gånger har vi inte jämfört oss själva med andra personer som, från vår synvinkel, överskuggar våra egna ambitioner? Som om vi inte kunde följa vårt eget exempel.

Hur många gånger har vi inte varit tvungna att höra någon säga att han eller hon önskar att allt kunde bli som förr, följt av en dörr som slogs igen i våra ansikten?

För det är inte du, det är jag

Självklart är det jag. Det är jag som lärt mig att inte vara där om jag inte är önskad, att inte ge något om det inte kommer mottas, att inte ge mer än vad den andra personen visat sig vara förtjänt av. Det är jag som förstår att när saker inte händer är det bästa man kan göra att inte tvinga fram dem, för de rostar, tappar i värde, slutar fungera och blir stillastående för alltid.

Det är jag som vill dansa, skratta och leva utan villkor, utan ursäkter och utan ingripande. Jag har lärt mig att jag för att kunna tänka på dig först måste lära mig vem jag är, vad jag bryr mig om och vart jag vill komma.

För att erbjuda något måste jag först vårda det. Jag måste vandra ensam innan jag kan vara ett bra sällskap.

För i slutänden handlar livet om prioriteringar. Och vi kan inte vara beroende av andra personers prioriteringar. Vi kan inte ge andra personer kontroll över vår lycka, som om vi inte kunde uppfylla den själva.

För du letar inte efter någon annan för att vara komplett; du är redan hel. Du letar efter någon för att nå bortom din egen synvinkel. För att stödja och få stöd. För att klargöra det okända.

Solnedgång

Leta inte efter någon för att hitta det du inte kan finna hos dig själv. Hoppas inte att någon ska finna dig om du inte ens är kapabel att växa. Gör saker som uppfyller dig; jaga dina drömmar.

Vi lär oss att vara andra till lags, att uppföra oss enligt majoritetens ideal. Vi blir lärda att hitta någon eller något som tar oss till livets topp.

Men de lär oss inte det finstilta; som att du inte kan vara med någon om du inte är kapabel att vara ensam, om du inte kan bibehålla balans eller om du inte kan stödja vikten av dina egna mål.

Först måste du vara dig själv, och sedan kommer allt annat följa efter. Detta är inte själviskhet; det är logik. När du öppnar dörren till världen utanför bör du veta hur man filtrerar ut vad som kan bidra med något positivt till dig. Om du inte vet vad du letar efter kommer du inte värdera det du finner.

Vi försöker höja oss över andra; vi försöker vara i kontroll över våra liv så att emotionell turbulens inte blockerar oss från våra vägar.

För det är klart att det inte är du, det är jag. Det är jag som förstår att du inte behöver människor; du vill ha dem. Att allt jag behöver för att leva är förmågan att andas.

Det är jag som inte vill sluta vara den jag är så att jag kan vara med någon. För utan dig är jag fortfarande jag.

Och utan dig är jag allt.