Extrem intelligens: den mörka sidan vi inte talar om
Att ha extrem intelligens garanterar inte alltid framgång eller lycka. Det finns en annan sida av högt IQ som vi inte ofta talar om. Det finns existentiell ångest, social isolering, emotionella problem eller kontinuerlig missnöjdhet över att inte nå de höga mål en person med sådan kapacitet sätter.
Vissa personer är snabba att säga att intelligens inte är samma sak som vishet och att det sistnämnda är något som många med IQ över 120-130 (men inte alla) saknar.
Jeanne Siaud-Facchin – en psykoterapeut och en av de mest erkända experterna om personer med stora förmågor – förklarar att inget kan vara lika paradoxalt som hjärnan hos dessa människor.
“Jag vill leva det perfekta livet. Det enda sättet att leva det perfekta livet är att leva det i avskildhet.”
Att ha extrem intelligens innefattar en viss skörhet. Det är en typ av sinne som är kapabelt att generera tusentals idéer på samma gång. Dessa sinnen är snabba, originella och kan producera ändlöst logiskt tänkande och koncept på bara sekunder.
Men de är inte alltid kapabla att hantera mycket information. Deras kognitiva världar har så mycket kapacitet att en enkel stimulus räcker för att nervcellerna ska utlösas omedelbart och ge upphov till många idéer. Men sanningen är att de inte alltid lyckas ge konkreta eller ens pricksäkra svar.
Allt detta kan skapa massor av frustration och förbryllelse. Livet är inte alltid fantastiskt och enkelt för en person eller ett barn med extrem intelligens. Ingen har berättat för dem hur de kan använda sina sofistikerade hjärnor, så produktiva och hungriga på information.
Livet blir faktiskt mycket mer komplicerat för personer med ett IQ på över 180. Som vi kan se i berättelsen om världens mest intelligenta man, med ett IQ på 250, kan deras liv bli rena tragedier.
Att ha extrem intelligens – en paradoxal gåva
Vi lever i ett samhälle där personer med speciella gåvor är vördade. Vi fascineras av personer med unika förmågor och talanger, vi beundrar de som dominerar ett visst område inom vetenskapen, konsten, sporten…
Så pass att det inte råder brist på mammor och pappor som säger att de skulle älska att få ett barn med högt IQ, eftersom idén om att hög intelligens är synonymt med framgång fortfarande finns kvar i samhället.
Å andra sidan kan barn också vara övertygade om att det inte finns något bättre än att “vara väldigt smart”. Barn med “gåvan” klarar prov med bra betyg utan att anstränga sig eller ens plugga. Varje utbildare, psykolog och förälder till ett barn med stora förmågor vet dock att detta inte nödvändigtvis är sant.
Till att börja med är det väldigt möjligt att eleven med högt IQ går obemärkt förbi under en stor del av sin skolgång. Det är även troligt att eleven inte får bra betyg, att denne inte är bra på att få vänner och att denne är tankspridd, väldigt innesluten i sin egen värld i den bakre änden av klassrummet, där han eller hon inte uppmärksammas.
En intelligens som är svår att kontrollera
Anledningen till att extrem intelligens inte garanterar att man alltid är bäst i klassen är mångfasetterad. Först har vi tristess. Barn med stora förmågor känner sig inte intresserade eller stimulerade av sakerna i omgivningen och “kopplar bort”. De antar en passiv attityd som kan leda till misslyckanden i skolan.
I andra fall är det att barnet inte kan kontrollera sina idéer. Ibland när barnet svarar på en enkel provfråga kan det börja babbla, reflektera och antyda, och aldrig svara på frågan.
I boken Too Smart to be Happy förklarar en flicka att när hennes klasskamrater kommer fram till ett sätt att lösa något, kommer hon fram till 25. Hon känner sig inkapabel att landa i en slutsats.
- Förgrenat tänkande: en typ av logiskt tänkande som utförs av extremt intelligenta personer kallas för förgrenat tänkande. När en stimulus mottas börjar sinnet generera en idé efter en annan, men ibland utan tydliga associationer. Det skapar ett väldigt tjockt grenverk med oändliga mängder “grenar” som personen inte kan kontrollera eller organisera.
Emotionella kataklysmer
En annan aspekt att ta hänsyn till är hyperkänslighet. Att vara extremt intelligent innebär att man har en väldigt djup och transcenderande syn på verkligheten och världen.
Ibland kan dessa personer uppleva oförståelse, ilska och skepsis mot mänskligheten bara genom att se på nyheterna. Känslor grabbar tag om dem. De kan inte kontrollera den påverkan som dessa händelser har på dem – händelser som går obemärkt förbi för de flesta.
Fenomen såsom lögner och falskhet överrumplar dem, såväl som social orättvisa och krig. Det är överväldigande för dem att känna att de kanske inte kommer kunna leva upp till de högtflygande ideal de har i åtanke.
I motsats till idén att extremt intelligenta personer är kalla så är deras kapacitet för empati otrolig. Därför kan de föredra att isolera sig själva för att inte lida; att hålla avstånd för att inte involvera sig för mycket och bli sårade på olika sätt.
Deras emotionella världar är komplexa, men de kanaliserar även den intensiteten genom kreativitet och inspiration.
Att ha extrem intelligens bör inte betyda att lyckan är onåbar
Vi det här laget kanske du tror att extrem intelligens praktiskt taget är en åkomma, men så är inte fallet. Låt oss reflektera lite. Ett begåvat barn som går genom skolan obemärkt kommer utveckla knapert akademiskt intresse och leva i personlig isolering, där problem som ångest och depression kan växa.
Världshälsoorganisationen ger oss dock en varning: vi bör inte bara använda IQ för att “diagnostisera” begåvning. För intelligens kan inte separeras från känslor, utan hyperkänslighet, hyperestesi, hyperemotivitet, hypermognad, hyperstimulans, utan förgrenat tänkande och snabba tankar…
Att ha extrem intelligens kan betyda att man lever i ett väldigt privat hörn där känslor och tankar är kaotiska, djupa och väldigt intensiva.
Vår roll som föräldrar, utbildare och psykologer är därför att erbjuda dem lämpliga strategier för att finna balans och frid. Strategier för att nå sin potential – och lycka.
