Till dig som gav dig av utan att säga farväl
Till dig som gav dig av utan att säga farväl. Efter att ha delat så mycket (eller åtminstone var det vad jag trodde) förminskade du allt till något så obetydligt. Jag förstår fortfarande inte hur du kunde gå från varm till kall på några få sekunder. Du förlorade ditt ljus på en dag. Orden som du använt för att visa omtanke blev till kulor.
Ja, det är till dig. När ändrade du dig och hur kunde jag undgå att märka det? Hur är det möjligt att jag fortsatte tro att din kärlek var äkta och sann? Varför sa du inte till mig när du upptäckte att våra försvarsmekanismer inte fungerade längre? Att vi inte längre var skyddade?
Jag är kvarlämnad utan svar, med tusen tvivel och med en krypande känsla av skuld. En dag trodde jag det var mitt fel, sedan oss båda, eller kanske bara tiden eller rutinen… Andra dagar inser jag att rundvandring i dessa cirklar bara kommer att göra mig mer upprörd, skada mig ännu mer. Även om dessa tankar också håller dig levande, även om det bara är i mina minnen.
Till dig som tog allt ifrån mig under loppet av några sekunder utan att säga farväl
Till dig ja. Du som utgjorde en framtid med mig. Som fick mig att drömma om resor, magiska ögonblick och ovillkorligt stöd. Som inkluderade mig i ditt dagliga liv, i dina nya projekt, till och med i dina fantasier.
Faktum är att du var den som uppmuntrade våra planer. Du var den som påminde mig om det fina vi haft, den som sa att ingenting och ingen skulle kunna skilja oss åt. Du var den som sa till mig att det enda du behövde var hur jag fick dig att känna. Ibland lugn och fridfull, ibland passionerad och full av begär. Jag motiverade dig och talade om för dig hur mycket jag värdesatte dig.
Jag vägrar att tro att du är kapabel att radera allt det i en handvändning. Inte bara det vi sa till varandra, men allting vi visade genom gester och omfamningar. Önskan att ta världen med storm, att gosa i soffan med slutna ögon. Att hålla hand och kyssas, omge oss med glädje, skratta tills vi dog och hålla tillbaka vår ångest. Att svepa med handen över sängen, även om det bara var några millimeter, för att försäkra sig om att den andra fanns där när vi vaknade. Jag vägrar tro att allt detta är borta.
Jag vet att det är möjligt, att jag inte kan bortse från det. Men jag finner det omöjligt att tro att de glada stunderna är över. Kalla mig naiv eller ovetande. Våra känslor har stor makt över oss och jag har den dåliga vanan att ge efter för dem.
Till dig som gav dig av utan att säga farväl, som gav upp istället för att slåss
Till dig, som gav dig av utan att säga farväl. Det här brevet är till dig, det brinnande brev som föddes av kärlek jag aldrig trodde kunde ta slut.
Jag förstår fortfarande inte vart sprickan kom ifrån. Likgiltigheten, den här önskan att avsluta allt tills det inte fanns någonting som höll oss samman längre. Men det som tillintetgör mig är osäkerheten av att inte veta dina orsaker, och din ovilja att försöka förstå. Det var första gången som en storm skakade oss så.
“Att gräla” är ett verb som stärker par, åtminstone par som har vuxit från sina misstag. De skulle inte överväga att överge skeppet vid första tecken på problem. De som vet att uthärdande gör dem starkare vet även att upphetsningen lägger sig och att kärleken utvecklas. Det är dock fortfarande möjligt att återuppliva lågan.
Jag är ledsen men jag förstår inte. Det är omöjligt att stänga en dörr utan lås eller nyckel och du var den som öppnade den. Det svåraste är att du inte ens överväger alternativet att fixa saker eller åtminstone tala om vad som gått fel.
Jag ångrar inte tiden jag spenderade
Tro nu inte att jag ångrar att jag gav dig ett år av mitt liv. Jag vet att jag vid något tillfälle gjorde något som inte motsvarade vad du ville, men du måste berätta det för mig. Jag är inte perfekt. Ett ord, en gest, en liten antydan. Vad som helst som kunde visa vad du kände som svar på mina naiva handlingar. Olyckligtvis har jag ingen kristallkula.
Jag ber dig om förlåtelse. Jag menade aldrig att göra dig illa. Och jag är hemskt ledsen om jag gjorde det. Men jag förstår fortfarande inte det abrupta i situationen. Åtminstone inte den här första gången. Om det hade inträffat förut kanske det skulle ha varit lättare. Eller om negativa känslor hade byggts upp med tiden. Men det var idag när du tog min hand, sade att du älskade mig och talade om dina drömmar för oss. Sedan upphävde du det över en natt.
Till dig ja. Du som gav dig av utan att säga farväl. Jag talar till dig för din frånvaro hemsöker mig och gör mig illa. Det känns som tomheten bara växer. Eftersom jag älskar dig, saknar dig och jag vet att du kommer att sakna mig.
