Vi kan inte vara tysta när hjärtat skriker
Ett kärlekslöst hjärta, ett hjärta som är fyllt av rädsla; ett sådant hjärta gör det omöjligt för oss att vara tysta. Ju mer vi försöker hålla inne känslan, desto mer försöker den komma ut. Så är kärleken, en stark känsla som inte går oupptäckt. Den är något som tar över oss och skapar komplikationer. Därför kan vi inte vara tysta när hjärtat skriker.
En inre dialog som ständigt pågår, med känslosvängningar, toppar och dalar samt kontradiktioner som vi inte kan kontrollera, och ej heller förstå… Har du någon gång försökt göra något motsatt det du känner? Om du någon gång har gjort detta så vet du att det inte är något enkelt. Det är nämligen ett krig där ingen kan vinna, man kan bara bli sårad.
Hjärtat skriker för att en del av oss har stannat kvar hos den vi älskar
När dagarna går och vi märker att det fattas något så kommer vi känna av ett stort tomrum, och det kvittar vem vi är med och den hjälp vi får. Ensamheten förblir densamma eftersom känslan av ensamhet har att göra med att inte kunna vara med personen vi älskar; med personen som vi vill dela allt med.
Tiden går och inget kan fylla detta tomrum; vi märker att en del av oss har försvunnit och lämnat ett emotionellt sår. Livet glittrar inte lika mycket, vi känner oss inte motiverade och allt känns meningslöst.
Att känna oss ensamma i detta ögonblick, övergivna, sårade, med ouppfyllda drömmar; detta är något som förstör oss från djupet av våra hjärtan.
Att isolera oss är inte lösningen
I en tragisk situation där vi lämnas utan den vi älskar och hjärtat skriker blir isoleringen som ett slags skydd. Vi isolerar oss för att inte behöva känna av de stormiga känslorna vi har inom oss.
Denna isolering kan vara nödvändig under en kortare tid när vi går igenom en svår situation. Vi känner oss inte redo att leva fullt ut, vi känner oss inte hela som människor. Det bästa i det läget kan tyckas vara att isolera sig känslomässigt för att undvika all känsla av lidande och förlust.
Att leva på det sättet kan ha sina konsekvenser, och därför bör vi inte tillåta att vi hamnar i detta stadium eftersom vi då tappar en del av oss själva och vår identitet. Livet blir till en automatisk rutin, utan intensitet; utan att vi kan känna kärlek och passion för att leva.
Att förlora oss själva är inte en lösning, och vi måste därför hitta oss själva igen, med våra rädslor och den tristess som vi har med oss. Såret kommer fortfarande vara där, men vi kommer inte att ägna tid åt det. Det krävs mycket mod för att göra detta, att ställa oss framför smärtan. Det är dock det enda sättet att återta vår vitala energi.
Nostalgins skrik
Vi lider av en brist på samhörighet och affektion, en känsla som ibland gör oss extremt bräckliga. Vi känner oss svaga och har svårt att andas, och vi blir uttröttade av varje situation.
Den som älskar och inte blir älskad tillbaka kan känna en nostalgi som märks av på dennes ögon, språk och kroppsspråk.
Allt vi gör kräver stor ansträngning. Minnet och fantasin av personen förföljer oss och gör dagarna bittra. Med tiden kommer dock acceptansen.
Hjärtat skriker inte längre. Skriken tystnar och vi kan återigen koncentrera oss på friden och känna kärlek för framtiden.
Bilder av Benjamin Lacombe.
