Kognitiv utveckling hos barn genom Piagets ögon
Jean Piaget är en referenspunkt inom studiet av kognitiv utveckling hos barn. Han ägnade hela sitt liv åt att studera barndomen, även hos sina egna barn, för att reda ut utvecklingens hemligheter. Han är även känd, tillsammans med Lev Vygotskij, som konstruktivismens grundare.
En av Jean Piagets mest berömda teorier berör kognitiv utveckling hos barn, där han delar upp barnets utveckling i fyra olika faser. Han gjorde denna uppdelning i syfte att hitta en teori som skulle kunna förklara ett barns generella utveckling.
Vi vet dock nu att detta lämnar alltför många icke-utvärderade aspekter, vilket gör att den inte kan accepteras som en teori för generell utveckling. Men denna klassifikation är en användbar guide för att förstå hur vi utvecklar vår logisk-aritmetiska förmåga under barndomen.
Faserna av kognitiv utveckling hos barn
Många psykologer ansåg att utveckling var ett ackumulativt fenomen, där nya beteenden och kognitiva processer skapas. Efter sina studier skapade Piaget dock en utvecklingsteori baserad på kvalitativa språng. Här ackumulerade barnet förmågor, men förr eller senare skulle ackumulationen komma att förändra dess sätt att tänka kvalitativt.
Piaget delade upp barnets kognitiva utveckling i tre faser, med en serie underliggande faser. Senare fulländade han den med en fjärde. Dessa fyra faser är: (a) sensomotoriska fasen, (b) för-operationella fasen, (c) konkret-operationella fasen och (d) formal-operationella fasen.
Sensomotoriska fasen av kognitiv utveckling hos barn
Denna fas kommer innan uppkomsten av språket, från födseln till runt två års ålder. Denna period kännetecknas av barnets reflexiva förmåga.
Ett barns liv i denna period är baserad på att relatera sin uppfattningsförmåga med motoriken. I dess sinne finns det endast praktiska koncept, som att veta vad man ska göra, vad man ska äta eller att få uppmärksamhet från modern.
Under denna period generaliserar barnet sakta men säkert händelser i den omkringliggande miljön och skapar uppfattningar angående hur världen fungerar. När dessa uppfattningar korsar varandra utvecklar barnet en uppfattning om föremåls varaktighet och förstår att föremål existerar som entiteter som det inte känner till.
Innan det utvecklar denna uppfattning så räknas allt som barnet inte kan se, höra eller röra vid som icke existerande. Slutet på denna fas i en sådan kognitiv utveckling hos barn kännetecknas av språkets uppkomst. Språk hos barn innebär en stark förändring av deras kognitiva förmågor.
Detta kommer oftast med den semiotiska funktionen: förmågan att representera koncept genom tankar. Barnet går från att ha ett helt praktiskt sinne till ett sinne som även fungerar på en representativ nivå.
För-operationella fasen
Vi kan placera denna fas mellan två och sju års ålder. Detta är en övergångsperiod där barnet börjar arbeta med sin semiotiska förmåga. Även om det redan har uppnått en representationsnivå så skiljer sig dess sinne fortfarande mycket från en vuxens, och det är här vi möter dess egocentriska aspekt.
Barnet är “självcentrerat” eftersom dess tänkande är helt självcentrerat. Barnet kan inte skilja på det fysiska och det psykiska eller det objektiva och det subjektiva.
Dess subjektiva upplevelse är den objektiva verklighet som existerar på samma sätt för alla individer. Detta visar oss att något fattas i sinnets teori. Från fyra års ålder börjar vi tappa detta egocentriska synsätt och utveckla en sinnesteori.
I denna fas ser vi även problem. Barnet måste kunna förstå att universum förändras. Det kan förstå tillstånd, men inte omvandlingen av materia.
Ett exempel på detta är när ett barn under denna fas observerar ett glas fyllt med vatten och vi häller det i ett snävare men högre glas. Barnet kommer tro att det finns mer vatten i det andra glaset. Det kan inte förstå att omvandling inte innebär en förändring av mängden av det existerande materialet.
Konkret-operationella fasen
Denna period omfattar åldrarna mellan 7 och 12. Under denna fas har barnet lyckats lämna bakom sig det fullständiga förtroende som det hade för sina sinnen. Här kan vi se utvecklingen av koncept, inklusive hur omvandlingen av formen inte förändrar själva mängden.
Barnet börjar konstruera en logik av klasser och relationer som inte är anslutna till perceptuell information. Barnet förstår omvandlingar och att de kan uppstå i motsatt riktning (exempelvis att lägga till och ta bort).
Och en viktig aspekt är att det kommer kunna utföra dessa operationer genom att representera dem i sitt sinne utan att egentligen ha behövt utföra dem med faktiska föremål.
Även när det kontrollerar operationer och logik så kan det endast utföra dem med specifika föremål som det är bekant med. Det kan inte utveckla teorier om det som det inte känner till eller det som finns utanför dess perceptuella kännedom. Barnet kommer få denna förmåga i nästa fas.
Formal-operationella fasen
Detta är den sista fasen av utvecklingen, där barnet blir vuxet på en kognitiv nivå. Denna fas kännetecknas av ett förvärv av vetenskaplig tanke, där barnet kan resonera rörande riktiga saker och nu även resonera rörande det omöjliga.
Denna period kännetecknas av förmågan att bilda hypoteser och undersöka möjliga konsekvenser av dessa hypotetiska möjligheter. Barnet har förfinat sina testprocedurer och accepterar inte åsikter utan att undersöka dem.
Barnet kommer börja förvärva ny kunskap och intellektuella redskap som kommer låta det utvecklas som en kompetent vuxen person i samhället. Härifrån kommer det inte uppleva några andra kognitiva språng. Det kan bli snabbare och mer precist med sina mentala operationer, men det kommer fortfarande att tänka på samma sätt.
När vi nu har bekantat oss med Piagets teori rörande kognitiv utveckling hos barn, tror du att barn faktiskt utvecklas på detta sätt? Eller brister denna teori när det kommer till att förklara mänsklig utveckling som helhet?
