Om neurovetenskap vore poesi
Michio Kaku, den berömda japansk-amerikanska fysikern, framhåller ofta att vi på våra axlar bär det mest komplexa föremål som naturen har skapat i hela det kända universumet. Faktum är att hjärnan och dess mer än 69 miljarder neuroner utgör den mest fascinerande och unika entiteten i vår existens. Men om neurovetenskap vill upptäcka hjärnans alla mysterier, måste den bli varken mer eller mindre än en poet. Faktum är att denna subtila metafor har en mening och en magisk transcendens. Poesi har följt med oss under vår utveckling och är starkt förankrad i utvecklingen av känslor och kognition.
Kulturen är en produkt av människans sinne. Den formar det och påverkar det på ett sådant sätt att den sjunker in i vårt medvetande och bildar nya neurala korrelat. När allt kommer omkring är vi vad vi gör, vad vi läser och vad varje läsning och vers inspirerar och väcker hos oss.
“There is no Frigate like a Book
To take us Lands away
Nor any Coursers like a Page
Of prancing Poetry –
This Traverse may the poorest take
Without oppress of Toll –
How frugal is the Chariot
That bears the Human Soul”–Emily Dickinson, There is no Frigate Like a Book-
Om neurovetenskap vore poesi, skulle vi förstå hjärnan bättre
Poesi är en del av mänsklighetens historia. Det framstod först som ett grundläggande behov av att uttrycka våra inre tillstånd. Även om den äldsta skrivna uppteckningen av poesi är 4 300 år gammal, vet vi att dess rötter kan vara ännu äldre. I de tider då läskunnighet ännu inte var utbredd, sändes poesi muntligt.
Det tjänade till att berätta heroiska händelser (episk poesi) och för att fördjupa sig i känslor, såsom kärlek och begär (lyrisk poesi). För sumererna och assyrisk-babylonierna hade poesin en rituell och gemenskapsrelaterad karaktär. Dessa var människor som använde ekloger för att prisa gudomligheter och landskap och uttrycka sin egen lycka. Därför är det lätt att förstå implikationen som det kan ha haft på neurologisk nivå.
Om neurovetenskap vore poesi, skulle vi bättre förstå att våra hjärnor är programmerade att känna igen den. Som psykologen Guillaume Thierry framhåller, verkar poesi vara inkorporerad i våra mentala substrat som en djup intuition. Faktum är att varje människa är en omedveten poet.
Poesi är en allierad till känslor och kognition
Du har förmodligen en favoritdikt (eller -dikter). Om ett elektroencefalogram utfördes på dig medan du läser en favoritdikt, skulle det intressant nog avslöja den intensiva aktiveringen som denna handling producerar i otaliga delar av din hjärna. Detta är precis vad University of Exeter i Storbritannien gjorde. Faktum är att de genomförde en studie som upptäckte att poesi kan vara lika stimulerande som musik eller till och med mer.
Forskarna observerade till exempel hur poesi stimulerade det högra området av hjärnan, på samma sätt som musikaliska stimuli. Delar av det vänstra området, såväl som de basala ganglierna, prefrontala cortex och parietalloberna, aktiverades dock också starkt. De är de områden som är relaterade till djup informationsbehandling, flexibelt tänkande och igenkänning.
Författarna till denna studie betonade att poesi inte bara får våra känslor att öka. Det låter oss också bli medvetna om varje ord och metafor. Detta väcker induktivt och reflekterande tänkande, såväl som förmågan att begrunda de olika betydelser och perspektiv som vår verklighet kan ha.
Emily Dickinson, neurovetenskap och poesi
Om neurovetenskap vore poesi, skulle Emily Dickinson vara dess främsta referent. Denna berömda poet från Massachusetts är inte bara en nyckelfigur i amerikansk poesi, som Edgar Allan Poe, Ralph Waldo Emerson och Walt Whitman. Hon är också favoritpersonligheten för många nobelpristagare som har studerat den mänskliga hjärnans mysterier.
Faktum är att både Gerald Edelman (biolog) och Stanislas Dehaene (kognitiv neuroforskare) använde en av hennes dikter som en introduktion till sina böcker. 1862 skrev Dickinson att hjärnan är bredare än himlen, djupare än havet och är Guds tyngd. Vad hon faktiskt gjorde var att beskriva den där produkten av hjärnan som är sinnet och dess kraft när det kommer till att uppleva och skapa verklighet.
För neurovetare representerar hennes dikt en upplevelse av det sublima och av hjärnans förmåga att bygga upp vissa uppfattningar. Hjärnan är en del av den mänskliga naturen, men den transcenderar, tack vare sina tankar och sin fantasi. Faktum är att den kan gå bortom himlen och vara djupare än havet självt.
“The Brain – is wider than the Sky –
For – put them side by side –
The one the other will contain
With ease – and you – beside –
The Brain is deeper than the sea –
For – hold them – Blue to Blue –
The one the other will absorb –
As sponges – Buckets – do –
The brain is just the weight of God –
For – Heft them – Pound for Pound –
And they will differ – if they do –
As Syllable from Sound”–Emily Dickinson, The Brain – is wider than the Sky (1862)–
Känn orden och väck medvetandet
Litteraturen berikar oss på ett obestridligt sätt. Den ger oss kunskap, väcker nya perspektiv hos oss och är ofta konfigurerad som en renande övning för förändring och välbefinnande. Men om neurovetenskap vore poesi, skulle det förstås att dess kraft går utöver berättelsen och väcker emotionell självmedvetenhet hos oss i högre grad.
Verserna, metaforerna och alla poetiska resurser gör ordet till en psykologisk trigger. Det låter dig känna, se och förstå världen på ett rikare och mer komplext sätt. Användningen av symbolik ökar din introspektion, kritiska känsla och reflekterande mentalitet. Dessutom uppmuntrar det dig att ansluta till dig själv och det som omger dig på en annan nivå.
Poesi stimulerar också din fantasi. Lek med ord inbjuder dig nämligen att leka med verkligheten och återuppfinna den, att se den från flera perspektiv. Neurovetenskapen vet att poesi inte bara förskönar språket utan aktiverar en atavistisk fjäder i hjärnan för att göra den rikare och öka dess synaptiska kopplingar. Så tveka inte att börja navigera i den där oceanen av bokstäver och ord och samtidigt få dig att känna dig mer levande.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
-
Clark-Evans, C. (2003). The Poetic Brain: Neuroscience and Myth in the Poetry of Louise Labé and Pierre de Ronsard. Journal of the Washington Academy of Sciences, 89(1/2), 65–76. http://www.jstor.org/stable/24531513
- Wilkes J, Scott SK. Poetry and Neuroscience: : An Interdisciplinary Conversation. Configurations. 2016 Summer;24(3):331-350. doi: 10.1353/con.2016.0021. PMID: 27885317; PMCID: PMC5082107.
