Horses of God: en roman om terrorismens rötter

· 13 november, 2018

I våra ögon och våra hjärtan kan vi alla se och känna lidandet efter varje terrorattack, såsom den i Barcelona eller den i Stockholm. De flesta av oss har svårt att få grepp om terrorismens ”logik” – hur kan folk begå så pass vedervärdiga handlingar mot andra människor?

Sedan kommer hatet, bitterheten och törsten efter hämnd. Vi dömer terroristerna och vill att de ska brinna i helvetet. Vi ser dem inte bara som psykopater, utan villiga mördare fulla av ondska mot västvärlden.

Men verkligen ser inte nödvändigtvis ut så. Ingen föds till att vilja utrota hela populationer. Ingen känner hat bara för sakens skull. Människor är naturligt goda, eller åtminstone har vi möjligheten att vara det.

När människor föds är de bara barn som vill leka och vara lyckliga. Men under årens lopp lär de sig felaktigt andra sätt att tänka och bete sig, som en konsekvens av världen vi har skapat. Det är då de blir till monster; men egentligen är de bara ytterligare offer, även om det givetvis inte rättfärdigar deras handlingar.

Om vi inte förstår terrorismens rötter kommer vi inte kunna utrota den. Det är inte det att terrorister förtjänar vår förståelse, men det är något vi måste utveckla om vi vill finna en lösning.

Fragmenterad person

Horses of God

Horses of God skrevs av den marockanska författaren Mahi Bibebine. Namnet refererar till de som offrar sig själva för Allah. De tror att när de dör kommer de komma till paradiset om de varit trogna. De kommer omges av vackra houris, galopperande som hästar.

Binebines roman baseras på skrämmande, verkliga händelser. Den beskriver den tuffa verkligheten för barn som lever i en slum vid namn Sidi Moumen i Marocko. De föddes i trasiga familjer och är medvetna om att de aldrig kommer få en framtid de verkligen vill ha. Det enda de kan hoppas på, precis som deras farfäder och fäder, är lidande och skam.

De drömmer om att bli fotbollsstjärnor och tränar dagligen i grannskapet för att göra denna dröm till verklighet. Många av dem är skickliga på fotboll, såväl som många andra saker. Men de kommer aldrig nå sina drömmar. De vet att det aldrig kommer ske, för först måste de få en chans.

Ett barn behöver hopp

Vad tror du händer med ett barns självförtroende när hoppet lyser med sin frånvaro? Det förstörs. Det tar ifrån dem all anledning att kliva upp på morgonen. De vet att det bästa de kan hoppas på är att sälja apelsiner på gatan och be för att de får tillräckligt med mat för att kunna äta.

När huvudkaraktärerna ligger på botten börjar de se hopp för framtiden. Äntligen har någon gett deras liv betydelse. En radikal jihadist-imam, vänlig och varm, ger dem en chans att ta sig ur fattigdomen, eller visar dem åtminstone att chansen finns inom räckhåll.

Han lovar hopp för allt de drömt om med hjälp av vackra ord som skulle höja självförtroendet hos vem som helst. Han garanterar dem även paradiset självt, med allt som detta innebär. Han övertalar dem om att de kan vara användbara och göra något viktigt, och att målen helgar medlen.

Och det är här paradoxen kommer in i bilden – för att deras liv ska ha mening måste de ta slut.

Person blir manipulerad

Faller de för dessa tomma löften för att de är ointelligenta? Nej, inte alls. De skulle ha gått långt om de haft tillgång till utbildning. Men problemet är att de aldrig fick den chansen, för under hela deras liv har deras behov aldrig betytt något för dem som har makt.

När en människa känner så sig desperat så klänger han sig fast vid vad som helst, även om flyktvägen som erbjuds leder till samma slutmål. Imamen förför barnen till att ta sina egna liv och plantera terrorismens frö.

Vilket är det bästa sättet att bekämpa terrorismen?

Person blir manipulerad

Det står klart att lösningen på barbariska terrorattentat, som sker både i öst och väst, är att främja inkluderandet av dessa barn i samhällen som ger stöd; att investera tid, ansträngning och pengar i deras utbildning, så att de inte känner den desperation som gör dem till så enkla mål för personer som imamen i berättelsen.

Terrorismens långsiktiga lösning är inte att öka säkerheten i vissa områden och ignorera roten av problemet. Ju mer vi försöker höja säkerheten, desto fler kommer problemen att bli. Det är just det som gör det enklare för radikaler att övertyga barn om att de befinner sig i krig, att de inte har något annan val än att slåss, att den enda modiga handling de kan utföra är att avsluta sina liv så att de kan mörda sina fiender.

Terrorismens rötter

Vi måste ta tag i terrorismens rötter: bristen på möjligheter dessa barn står inför. På så sätt kommer det vara mycket svårare för denna typ av extremistrekrytering att utföras. Låt oss tillhandahålla och möjliggöra utbildning; låt oss öppna ett fönster av möjlighet istället för att dra ned persiennerna och blockera ljuset. Det kommer ge dem styrkan att säga nej.

Om de känner sig tillfredsställda och lyckliga med sina liv kommer de inte behöva vänta på att någon ska ge dem säkerhet och självkänsla.

På mindre skala: hur många gånger har du varit så förtvivlad att du sveptes iväg av dina känslor och tog det värsta möjliga beslutet? Om vi alla kan sätta oss i dessa barns skor – som vi så rättfärdigt dömer – skulle vi vara närmre att finna en lösning.

Redaktörens anmärkning: kom ihåg att många psykologiska studier har demonstrerat att ens omständigheter har otrolig kraft över ens handlingar. Vi såg bland annat hur oskyldiga studenter blev till tyranner i det ökända fängelseexperimentet i Stanford.

Syftet med denna artikel är att börja reflektera över den ”öga för öga-mentalitet” som ofta florerar efter terrorattentat. Den är förståelig med tanke på det oerhörda trauma som dessa attacker utgör, men tillhandahåller ingen faktiskt lösning på terrorismens orsaker.