Separationsångest: varför anknytning är bra för barn

Ångestsyndrom är en bred kategori och det går att identifiera flera typer. En av dem är separationsångest och det brukar utvecklas på grund av barndomstrauma.

Granskad och godkänd av psykologen Gema Sánchez Cuevas.

Skriven av Laura Reguera

Senaste uppdateringen: 12 december, 2023

Separationsångest kan vilket barn som helst uppleva, och det har förmågan att kraftigt forma deras vardagliga liv. Vi kan alla föreställa oss de problem som skapar ångest hos vuxna, eller hur? Inte bara för vår mentala hälsa, utan även på det fysiska planet.

Och vi är nog alla överens om att ett barn har mycket mindre förmåga att reglera sina känslor. Sanningen är tyvärr den att barn kan fastna i vanliga känslomässiga tillstånd som gör deras barndom till en sorglig tid. Men den exakta motsatsen existerar också inom dem.

En av de sanningar som barn måste lära sig är att människorna som är viktiga för dem inte överger dem när de går iväg.

Vad är separationsångest?

Separationsångest kommer från rädslan barn känner när de blir separerade från sina föräldrar eller de personer som de är mest fästa vid. Det är normalt att dessa känslor dyker upp hos små barn i tidig ålder, men det är också normalt att det försvinner ganska snabbt.

För när de ser att deras föräldrar går sin väg och kommer tillbaka, börjar de att normalisera separationen. De upplever det inte som övergivning längre, bara en tillfällig frånvaro. Så när blir det ett problem?

Denna ångest är skadlig när den är väldigt intensiv eller när separationen inte normaliseras. Till sist kan det utvecklas till ett patologiskt tillstånd: separationsångeststörning.

Diagnostiska kriterier för separationsångest

För att bli diagnostiserade måste barn visa tecken på minst tre av dessa symptom:

• Överdrivet och kroniskt obehag när de anar eller upplever en separation från sitt hem eller de personer som de är mest knutna till.
• Konstant motstånd mot eller vägran att sova borta från hemmet, eller att sova utan att vara nära någon som de är väldigt knutna till.
• Överdriven och ständig oro över möjligheten att förlora de människor som de är mest knutna till eller att något kan hända dessa människor, som sjukdom, skada, naturkatastrof eller död.
• Överdriven och ständig oro för möjligheten att något skulle separera dem från en person de är knutna till. (Som att gå vilse, bli kidnappad, bli olycklig eller bli sjuk.)
• Konstant motstånd mot eller vägran att gå ut, oavsett om det är långt ifrån hemmet, till skolan, jobbet eller någon annan plats, av rädslan för separation.
• Överdriven och konstant rädsla för eller motstånd mot att vara ensam eller utan de människor som de är mest knutna till, hemma eller på annat håll.
• Återkommande mardrömmar om separation.
• Återkommande klagomål om fysiska symptom när de upplever eller anar en separation. Exempel är huvudvärk, magont, illamående och kräkningar.

Utöver detta måste rädslan och undvikandet vara konstant och ha varat i fyra eller fler veckor. Och det är så våra barns liv påverkas mycket.

Det resulterar i stort obehag för de barn som upplever det. Egentligen är det inte bara barnen som lider. Det är också de vuxna som måste bevittna sina barns lidande varje gång de lämnar dem.

Vad är orsakerna till separationsångest?

Separationsångest kan orsaka social isolering, försämrande av skolresultat och andra psykologiska och emotionella problem. Men det är inte allt.

Man har också noterat att det kan orsaka sömnproblem, samt skapa konflikter mellan familjemedlemmar. Därför är det viktigt att veta vilka faktorer som spelar en roll för att ett barn fastnar i separationsångest.

Till att börja med är det skadligt för barn att ständigt vara med sina föräldrar. Det betyder inte att föräldrar inte bör spendera tid med sina barn. Det betyder dock att det ska finnas tillfällen när barnen och deras föräldrar inte är tillsammans. Varför?

För om det inte har funnits några tillfällen av korta separationer, kommer barnen inte att vara vana vid det. Och då kommer de sannolikt att överreagera när separationen är oundviklig.

För att uttrycka det på ett annat sätt kommer denna tendens att “fastna” i separationsångest vi pratat om bara att inträffa om barnet har många möjligheter att fastna i det. Vanligtvis är det bäst att börja med kortare stunder av frånvaro och sedan öka dem allteftersom.

Oväntade eller traumatiska situationer kan också betinga barnets ångest eller få det att regressera emotionellt. Till exempel att gå till skolan, att behöva besöka sjukhuset eller en familjemedlems död.

Hur föräldrar kan hjälpa till

Det finns även vissa föräldrar som förstärker barnens beroende beteende genom att bringa ännu mer ångest till situationen. Vi pratar om barn idag, men det finns också många föräldrar med separationsångest som överför det till sina barn.

Därför kommer barnen inte kunna bli så självständiga. De kommer sannolikt att förlita sig för mycket på föräldrakontakt och skydd. Därför är det viktigt att de människor som de är knutna till uppmuntrar oberoende lite i taget.

Om du kan göra det, kommer du att göra din del för att se till att dina barn inte blir överväldigade av ångest när du tillfälligt lämnar deras sida.

Bilder med tillstånd av Chinh Le Duc, Dmitry Ratushny och Viktor Jakovlev.