Kognitiv utveckling hos barn genom Piagets ögon
Jean Piaget är en referenspunkt inom studien av kognitiv utveckling hos barn. Han ägnade hela sitt liv åt att studera barndomen, även hos sina egna barn, för att reda ut utvecklingens hemligheter. Han är även känd, tillsammans med Lev Vygotsky, som konstruktivismens skapare.
En av Jean Piagets mest berömda teorier berör kognitiv utveckling hos barn, där han delar upp barnets utveckling i fyra olika stadier. Han gjorde denna uppdelning i syfte att hitta en teori som skulle kunna förklara en bebis generella utveckling.
Vi vet dock nu att detta lämnar alltför många icke-utvärderade aspekter, vilket gör att den inte kan accepteras som en teori för generell utveckling. Men denna klassifikation är en användbar guide för att förstå hur vi utvecklar vår logisk-aritmetiska förmåga under barndomen.
Stadierna av kognitiv utveckling hos barn
Många psykologer ansåg att utveckling var ett ackumulativt fenomen, där nya beteenden och kognitiva processer skapas. Efter sina studier skapade Piaget dock en utvecklingsteori baserad på kvalitativa språng. Här ackumulerade barnet förmågor, men för eller senare skulle ackumulationen komma att förändra hans sätt att tänka kvalitativt.
Piaget delade upp barnets kognitiva utveckling i tre stadier, med en serie underliggande stadier. Senare fulländade han den genom att förlänga den till fyra. Dessa fyra stadier är: (a) sensomotoriska stadiet (b) för-operationella stadiet, (c) konkret-operationella stadiet och (d) formal-operationella stadiet.
Det sensomotoriska stadiet
Detta stadie kommer innan uppkomsten av språket, från födseln till runt två års ålder. Denna period kännetecknas av barnets reflexiva förmåga.
Ett barns liv i denna period är baserad på att relatera sin uppfattningsförmåga med motoriken. I dess sinne finns det endast praktiska koncept, som att veta vad man ska göra, vad man ska äta eller att få uppmärksamhet från modern.
Under denna period generaliserar barnet sakta men säkert händelser i den omkringliggande miljön och skapar idéer angående hur världen fungerar. När dessa idéer korsar varandra utvecklar barnet en uppfattning om föremåls varaktighet och förstår att föremål existerar som entiteter som det inte känner till.
Innan det utvecklar denna idé så räknas allt som barnet inte kan se, höra eller röra vid som icke existerande. Slutet på detta stadie i en sådan kognitiv utveckling hos barn kännetecknas av språkets uppkomst. Språk hos barn innebär en stark förändring av deras kognitiva förmågor.
Detta kommer oftast med den semiotiska funktionen: förmågan att representera koncept genom tankar. Barnet går från att ha ett helt praktiskt sinne till ett sinne som även fungerar på en representativ nivå.
Det för-operationella stadiet
Vi kan placera detta stadie mellan två och sju års ålder. Här befinner vi oss i en övergångsperiod där barnet börjar arbeta med sin semiotiska förmåga. Även om det redan har uppnått en representationsnivå så skiljer sig dess sinne sig fortfarande mycket från en vuxens, och det är här vi möter deras egocentriska aspekt.
Barnet är självcentrerat eftersom dess tänkande är helt självcentrerat. Barnet kan inte skilja på det fysiska och det psykiska eller det objektiva och det subjektiva.
Dess subjektiva erfarenhet är för det den objektiva verklighet som existerar på samma sätt för alla individer. Detta visar oss att något fattas i sinnets teori. Från fyra års ålder börjar vi tappa detta egocentriska synsätt och utveckla en sinnesteori.
I detta stadie ser vi även problem. Barnet måste kunna förstå att universum förändras. Han kan förstå tillstånd, men inte omvandlingen av materia. Ett exempel på detta är då ett barn vid detta stadie visar upp ett glas fyllt av vatten och vi häller det vattnet i ett snävare men längre glas. Barnet kommer tro att det finns mer vatten än förr. Han kan inte förstå att omvandling inte innebär en förändring av mängden av det existerande materialet.
Det konkret-operationella stadiet
Denna period omfattar åldrarna mellan 7 och 12. Vid detta stadie har barnet lyckats lämna bakom sig det fullständiga förtroende som han hade för sina sinnen. Här kan vi se utvecklingen av koncept, inklusive hur omvandlingen av formen inte förändrar själva mängden.
Barnet börjar konstruera en logik av klasser och relationer som inte är anslutna till perceptuell information. Barnet förstår omvandlingar och att de kan uppstå i motsatt riktning (exempelvis att lägga till och ta bort).
Och en viktig aspekt är att det kommer kunna utföra dessa operationer genom att representera dem i sitt sinne utan att egentligen ha behövt utföra dem med faktiska föremål.
Även när det kontrollerar operationer och logik så kan det endast utföra dem med specifika föremål som det är bekant med. Det kan inte utveckla teorier om det som det inte känner till eller det som finns utanför dess perceptuella kännedom. Barnet kommer få denna förmåga i nästa stadie.
Det formal-operationella stadiet
Detta är det sista stadiet av utvecklingen, där barnet blir vuxet på en kognitiv nivå. Detta stadie kännetecknas av ett förvärv av vetenskaplig tanke, där barnet kan resonera rörande riktiga saker och nu även resonera rörande det omöjliga.
Denna period kännetecknas av förmågan att bilda hypoteser och undersöka möjliga konsekvenser av dessa hypotetiska möjligheter. Barnet har förfinat sina testprocedurer och accepterar inte åsikter utan att undersöka dem.
Barnet kommer börja förvärva ny kunskap och intellektuella redskap som kommer låta det utvecklas som en kompetent vuxen person i samhället. Härifrån kommer det inte uppleva några andra kognitiva språng. Det kan bli snabbare och mer precis med sina mentala operationer, men det kommer fortfarande att tänka på samma sätt.
När vi nu har bekantat oss med Piagets teori rörande kognitiv utveckling hos barn, tror du att barn faktiskt utvecklas på detta sätt? Eller brister denna teori när det kommer till att förklara mänsklig utveckling som helhet?
Detta kanske intresserar dig
