Självdestruktiv anpassning – att normalisera smärta

Självdestruktiv anpassning sker då du normaliserar smärta. Du är övertygad om att det inte finns någon väg ut. Men en passiv attityd kommer i detta fall endast att skada dig samt bryta ner ditt inre.

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Vanligtvis gör det ont att sticka ett finger på en tagg. Men vad händer när du inte drar ut den? Du vet att den sitter där och ändå är smärtan annorlunda nu. Så mycket att du till och med kan hålla den där ett tag innan du till slut bestämmer dig för att dra ut den. Detta är just vad självdestruktiv anpassning handlar om i mänskliga relationer.

Människor kan normalisera lidande på slående och oväntade sätt. Dessutom vet de flesta inte hur stor deras medfödda förmåga att anpassa sig är. Faktum är att det går att uppskatta detta i arbetsmiljöer. Till exempel när människor tillbringar årtionden i en position där deras rättigheter blir trampade på. Kanske en där de måste stå ut med trakasserier.

Tolererar människor denna behandling för lönens skull? Det kan så vara. Självdestruktiv anpassning går emellertid ofta utöver ekonomin. Människor stannar ofta kvar i den förnedrande positionen eftersom ”det är som det är”. När allt kommer omkring är ”arbetet så outhärdligt att de till och med betalar dig för att göra det”. Med denna typ av verbaliseringar och ursäkter anpassar en person sig således utan att känna vikten av den psykologiska frakturen som detta medför.

Självdestruktiv anpassning går utöver enbart masochism och är en del av olika verkligheter som är värda att bli medveten om.

Självdestruktiv anpassning – normalisering av vad som gör ont i dig

Psykologin har studerat detta fenomen i många år. Det kan vara ganska chockerande och oförklarligt sett från en utomståendes perspektiv. Självdestruktiva och oreglerade beteenden kan bara förstås ur en synvinkel: en där en person får något tillbaka.

Till exempel är allt beroendeframkallande beteende, såsom användning av alkohol eller droger, skadligt. En person får emellertid nöje i gengäld, så det förvandlas till ett självdestruktivt beroende. Detsamma gäller situationer med självskada. I det här fallet fungerar fysisk smärta som ett utlopp för emotionell smärta.

Så vad är förklaringen bakom en person som stannar kvar i en olycklig relation? Varför stannar de trots att deras partner kontinuerligt sviker dem? Vad finns det för fördelar för någon som stannar i ett jobb de avskyr?

Den självdestruktiva personligheten

Du måste se på den grundläggande basen för att förstå vilka orsaker som kan ligga bakom självdestruktiv anpassning. Med andra ord, ta en titt på den mänskliga personligheten. Det kan överraska dig att det finns en personlighetsprofil som är inriktad på dessa självskadliga metoder, till sådan grad att de normaliseras. Theodore Millon, en banbrytande psykolog inom personlighetsforskning, var den första personen som talade om detta:

• Den självdestruktiva personligheten söker samma slags skadliga relationer om och om igen.
• De dras frivilligt mot människor som bedrar och sviker dem.
• De normaliserar missbruk eftersom de följer sina relationer i ett absolut beroende.

För Theodore Millon var självdestruktiv anpassning ofta ett drag av borderline personlighetsstörning.

Masochistisk personlighet

Det finns en annan typ av beteendemönster bortom den självdestruktiva personligheten: den masochistiska personligheten. Detta är redan en del av en specifik klinisk kategori: masochistisk personlighetsstörning (self-defeating personality disorder).

I en studie utförd av Dr. Otto Kernberg definierade han några av dess egenskaper:

• För det första nedvärderar de sig själva hela tiden.
• De tar sällan hänsyn till sina egna behov.
• De söker inte att engagera sig i trevliga aktiviteter.
• Individerna offrar sig till det yttersta för att hjälpa andra.
• De har en tendens att normalisera (och till och med söka) upplevelser av smärta och lidande.
• De vägrar att få hjälp, i själva verket tenderar de att bli bortskrämda av alla som behandlar dem med respekt.

När smärta är det enda du någonsin har känt

Att se hur någon tolererar smärta till oväntade gränser är alltid lika upprörande för personer i deras omgivning. Vi måste dock förstå dem innan vi dömer dem.

Föreställ dig till exempel en person som misshandlats fysiskt och psykiskt under hela sin barndom. Det här är en person som redan i tidig ålder fått lära sig att kärlek ibland åtföljs av förnedring. De tror att alla som älskar också skadar.

Något som detta förklarar tydligt varför många människor tolererar smärta och inte viker bort från det.

Självdestruktiv anpassning och rädslan för förändring

”Vem kommer någonsin att älska mig om jag lämnar detta förhållande?” ”Vad ska jag göra om jag säger upp mig från jobbet? Det finns inga andra möjligheter för mig där ute.” Människans motstånd mot förändring är en faktor som de flesta av oss ofta glömmer bort. Det finns dock tillfällen då det är så patologiskt inrotat att det försämrar ens potential och välbefinnande.

I dessa situationer är rädslan för förändring mer skrämmande än allt annat man kan uppleva. Självdestruktiv anpassning tenderar att normalisera smärta och förödmjukelse och det återstår till sist inget annat sätt att leva. I dessa situationer är det viktigt att alltid ha ett bra stödnätverk.

Att bryta rutinen med självdestruktiv anpassning kräver en sund självkänsla. Man måste också skapa ett avstånd från vilket man kan se vad som händer, utifrån. Det är viktigt att ha någon som kan hjälpa en. Allt beror dock på en själv. Det är ens eget beslut och bör vara ens egen övertygelse att inte tolerera det oacceptabla eftersom man inte förtjänar det.