Sorg läker inte utan acceptans och smärta
Efter en närståendes död eller en separation – bara för att nämna ett par exempel – kan vi nog alla hålla med om en sak: alla känner vi sorg. Men ibland fastnar vi i detta tillstånd. Vi glömmer att sorg inte läker på egen hand. Sorg läker endast om det finns acceptans och till och med smärta.
Sorg kräver per definition viljestyrka, hängivelse, tilltro, resurser etc. Det manifesterar sig även relativt likartat för alla. Först förnekar vi vad som hänt, sedan blir vi arga på det och därefter blir sorg den främsta känslan. Till slut accepterar vi vad som skett. Men under alla dessa skeden lider vi. Och ibland leder detta lidande till att vi blir stillastående.
Vi kan spendera alltför mycket tid med att förneka separationen. Det gör till och med ont att se på personen. Kanske är det lättare för oss att bli arga, att beskylla andra eller universum för vad som hänt. Av denna anledning fastnar vi. Vi tillåter inte oss själva att gråta, att vara ledsna, att släppa ut de dåliga känslor vi har inom oss.
Sorg läker inte utan tårar, stunder av ensamhet, känslor av hopplöshet och brist på drivkraft att gå vidare.
Sorg läker inte utan smärta
Det kan verka paradoxalt, men sorg läker inte utan smärta. Vi måste sjunka ned i en avgrund av våra egna känslor. Men vi har fullt upp med att förneka vad som hänt. Vi blir arga och släpper senare ut all den sorg som lagt sig till rätta inom oss. I detta näst sista skede dyker förtvivlan upp, varpå situationen blir mycket mer kritisk på grund av rädslan för övergivning.
Förtvivlan tar ifrån oss önskan att göra något. Det bjuder in oss att vara ett offer för omständigheterna och sjunka ned i depression. Vi tror att vi inte har styrkan att gå vidare och ta oss upp ur den avgrund som vi sänkt ned oss själva i.
Men allt är resultatet av vårt perspektiv, eller åtminstone en stor del av det. Det innebär att vi skapar en stor del av verkligheten vi vill uppfatta. Om smärtan i dessa stunder är så djup att vi tror att det inte finns något hopp för oss, kommer det vara så. Vi har klivit in i ett mörkt rum och saknar just nu styrkan att ta oss ut.
Denna känsla kan hålla oss fängslade i veckor, till och med månader. Men smärtan vi ständigt ger nytt bränsle kommer börja släppa taget om oss och få oss att tröttna på situationen. En dag vaknar vi upp och vill komma ut ur denna sorgefyllda avgrund, där våra egna tårar dränker oss.
Om du känner att du inte har någon energi, om besvikelse och sorg har grabbat tag om dig, kommer världen bli outhärdlig. Men tänk på stunderna när du var lycklig; det var härligt, eller hur? Vår syn på världen förändras beroende på hur vi mår.
Att fasa för våra känslor
Även om vi vet att sorg inte läker utan smärta och acceptans, kommer vi förmodligen känna oss lika klumpiga nästa gång vi hamnar i samma situation. Detta eftersom vi har svårt att verkligen känna, och när vi faktiskt gör det så hör vi en liten röst i huvudet som säger att dessa känslor kommer finnas där för alltid. Det är därför vi tenderar att fly.
När vi inte har något annat val än att hantera vad vi upplevt, börjar vi utöva vissa strategier för att undvika smärta. Så vi genomgår alla skeden av sorgen, varav vissa är mer smärtsamma än andra. Vi undviker dock det slutliga skedet till varje pris, trots att det är vad som kommer befria oss.
Avgrunden är egentligen inte en avgrund, utan en tunnel! Vi måste färdas genom den. Vi kliver in i den, och vi måste ta oss ur den. Men när vi fasar för våra känslor och inte accepterar vad vi upplevt, får vår brist på hopp oss att se den som en avgrund där allt är meningslöst.
Av denna anledning tror vi att vi aldrig kommer finna ett sätt att må bra, att vara lyckliga och att gå vidare efter dödsfallet eller separationen. Vi tror att det inte kommer bli några fler äventyr. Vi klänger oss fast vid dessa personer och stunderna vi upplevde med dem till den grad att vi inte tror att vi själva har en chans.
Men så är inte fallet, och för att förstå det måste man omfamna smärtan, känna den och till slut acceptera den för att gå vidare.
“Hur som helst fanns det bara en tunnel, mörk och ensam, min.”
-Ernesto Sabato-