Vårt minne: hur fungerar det egentligen?

Granskad och godkänd av psykologen Gema Sánchez Cuevas.

Skriven av Fátima Servián Franco

Senaste uppdateringen: 19 december, 2022

Våra hjärnor är ansvariga för två grundläggande förmågor: tänka och agera. Dessa två förmågor erfordrar att kunna lära (bevara) och komma ihåg (ta fram) den information som hjärnan efterfrågar. Detta är vårt minne.

De stora framstegen inom neurovetenskap de senaste åren har hjälpt oss att förstå vissa av de mekanismer som jobbar när vi använder dessa förmågor. Vi pratar alltså framförallt om när vi skapar nya minnen. Så hur fungerar då vårt minne och vilken roll har vår hjärna i det hela?

Både sci-fi och media har presenterat information på ett felaktigt sätt och således skapat många myter och felaktiga perspektiv angående vårt centrala nervsystem. Allt från att hjärnan skulle vara som en dator till att se den som en struktur i plast med obegränsad kapacitet. Vi vet numera att detta inte är helt sant. Tack vare de senaste undersökningarna så vet vi mer om hur dessa små magiska celler kallade neuroner, eller nervceller, skapas och kommunicerar.

Våra känslor är helt och hållet länkade med vårt minne. Resultaten av flera undersökningar tyder på att händelser som har påverkat våra känslor på ett positivt eller negativt sätt ger tydligare minnen än de som inte påverkar oss emotionellt. I den meningen är det känslomässiga minnet resultatet av produktionen av minnen som har blivit aktiverat på detta sätt.

Vårt minne kräver olika psykologiska och neurobiologiska processer som är väsentliga för att kunna skapa nya minnen. Kort och gott är sättet som vi inpräntar minnen på resultatet av lagringen av information, ackompanjerat av larm- eller varningssignaler genom vilka våra minnen förankrar sig själva.

Var lagrar vi våra minnen?

Kort- och långtidsminnen uppstår samtidigt och vi lagrar dem i hippocampus respektive prefrontala cortex. Området i hjärnan där korttidsminnena finns hade man redan hittat. Men så var inte fallet med långtidsminnet.

En studie ledd av forskare från Picower Institute of Learning and Memorization of the Massachusettes Institute of Technology in Cambridge (USA) har för första gången avslöjat var och hur vår hjärna skapar långtidsminnen.

Som medförfattaren av undersökningen, Mark Morrissey, vill visa på så uppstår minnen parallellt och tar sedan olika vägar. De som är i prefrontala cortex blir starkare och de i hippocampus blir svagare.

Det som är nytt med denna studie är att den har visat att kommunikation mellan prefrontala cortex och hippocampus är väldigt viktigt. Om kretsen som kopplar ihop dessa två områden i hjärnan skulle brytas så skulle cortexens engram inte mogna tillräckligt. Med andra ord så skulle vi inte lagra några långtidsminnen.

Minnen är essentiella för vår utveckling och överlevnad. Speciellt när det kommer till våra negativa minnen som varnar oss om de risker vi tar om vi agerar på ett liknande sätt som fick oss att lida tidigare. Så pass mycket att hjärnan måste bevara långtidsminnen för att hålla oss levande och ge en betydelse till lidande.

Vårt minne är beroende av våra neuroner

Resultaten av Mark Morrisseys studie visar att minnets neuroner finns i tre områden i hjärnan: i hippocampus, i prefrontala cortex och i amygdalan. Den sistnämnda är delen av hjärnan är involverad i skapandet av emotionella minnen.

Detta talar emot många tidigare teorier om sammanslagningen av minnen. Det visar att kort- och långtidsminnen inte skapas samtidigt i hippocampus och prefrontala cortex, utan formas i hippocampus och förs sedan vidare till hjärnbarken.

Neuroner fungerar med utgångspunkten i kommunikation. Hjärnan använder väldigt få hjärnceller för att komma ihåg saker som den ser. Detta talar emot det som man trott hittills – att hjärnan använder ett stort nätverk av neuroner för att lagra minnen. Forskning hävdar att neuroner agerar som tankeceller, kapabla att specialisera sig på vissa minnen som hjärnan tidigare valt ut. 

Denna upptäckt skulle kunna hjälpa människor som har hjärnskador att på ett “artificiellt” sätt kunna återskapa minnet. Detta skulle också kunna hjälpa dem med sjukdomar som exempelvis Alzheimers. Resultaten visar samtidigt att det finns någon typ av hjärnkod. Denna kod har en viktig roll när det kommer till vår iakttagelseförmåga och hur hjärnan går till väga för att skapa det abstrakta minnet.

Förutom dess bidrag till neurologin, kommer denna upptäckt helt klart att bidra till utvecklingen av artificiell intelligens. Det kommer att förbättra designen av mycket teknologisk utrustning som vi använder dagligen för att lagra och processa information.

Hippocampus, prefrontala cortex och amygdala

Under 1950-talet sticker fallet med patienten Henry Molaison ut. Han fick skador på hippocampus efter en operation för att kontrollera hans epileptiska attacker. Som ett resultat kunde Molaison inte återskapa nya minnen efter operationen. Han behöll dock de minnen han hade innan han rullades in i operationssalen. På så sätt började människor förstå hippocampus betydelse för bildandet av nya långtidsminnen.

Detta fall antydde att långtidsminnen om specifika händelser är lagrade någonstans utanför hippocampus. Forskare tror att detta ställe är prefrontala cortex som är den delen av hjärnan som är ansvarig för kognitiva funktioner, som exempelvis förmågan att planera eller vara uppmärksam. 

Detta visar på att de vanliga teorierna om att minnet är sammanslaget kan komma att visa sig felaktiga. Vi kommer att behöva göra nya studier för att slå fast om minnena helt försvinner från cellerna i hippocampus eller om glömska bara är ett problem med att återfinna information.

Amygdala spelar också en viktig roll för att bestämma vilken struktur vi lagrar de nya minnena i. Att associera nya minnen med känslotillstånd ger en större koppling och gör att situationer är lättare att komma ihåg. Amygdalan är ansvarig för hur viktigt minnet blir för oss beroende på vilken känsla minnet medför. Den påverkar även vilka detaljer av ett visst minne som blir mer inpräntade än andra.

Emotionellt och narrativt minne

Amygdalan har en skyddande funktion. Detta förklarar varför vissa människor är väldigt rädda för hundar (vilket är något  som deras emotionella minne hanterar) men inte kommer ihåg situationen när rädslan uppstod (vilket kommer från deras narrativa minne). Detta händer förmodligen på grund av stressen de drabbades av i en tidigare situation med dessa djur, eller det faktum att den första händelsen har åtföljts av många andra.

Denna typ av minne – emotionellt minne – är vad som tillåter oss att komma ihåg saker som vi associerar med positiva eller negativa händelser.

När amygdalan aktiveras av den särskilda stimulansen som skapar rädsla så blir dessa händelser extra starkt inpräntade i minnet. Vi minns sådant som händer oss extra tydligt när starka känslor väcks samtidigt. Den känslomässiga aktiveringen är det som underlättar konsolideringen av våra minnen.

Sammanfattningsvis

Ovanstående upptäckter är några av de mest relevanta som man gjort under de senaste åren angående vårt minne och hur det går till när vi skapar minnen. Dock så är svaren som forskare förespråkar just nu långt ifrån definitiva. I och med att det är så nya upptäckter så har vi heller inte kunnat utnyttja allt vad de skulle kunna göra för att förbättra liven för de människor som lider av problem med minnet.