Internaliserande störningar: ett av barndomens lidanden

Vi behöver ta hand om sorgsna, nedstämda och tillbakadragna barn. Lägga märke till att de sätter upp en front som döljer ångest och depression, vilket manifesterar sig genom internaliserande symtom, såsom isolering eller brist på motivation.

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Barn kan ibland uppvisa beteenden som inte hör ihop med deras karaktär. Till exempel extrem blyghet, oro, rädsla, fobier och humörsvängningar. I denna mening kan förståelse, kunskap och upptäckt av de första indikatorerna för internaliserande störningar hjälpa till med att behandla och förebygga depression hos barn.

När det gäller barns beteende finns det ett faktum som nästan alltid stämmer. De mest rastlösa och upproriska barnen är de som alltid drar till sig vår uppmärksamhet. Oavsett om det är hemma eller i skolan är det nästan omöjligt att inte ge uppmärksamhet till den trotsiga pojken eller flickan som sällan sitter still.

Denna typ av profil faller inom vad vi definierar som externaliserande beteenden. De reagerar helt enkelt på sin miljö genom att göra sig märkbara. Men å andra sidan finns det barn som är långt ifrån problematiska. Dessa individer tycker inte om det när andra människor lägger märke till dem. Det är de som gillar att sitta längst bak i klassrummet och att hålla sig för sig själva hela tiden. De undviker uppmärksamhet i alla lägen.

Dessutom lägger lärare sällan märke till dem. På ett sätt tycker de om dessa barns tysta personligheter, särskilt i ett klassrum fullt av bullriga, besinningslösa barn. Icke desto mindre kan försummelse av dessa barn eller tonåringar få mycket allvarliga konsekvenser. De gömmer sig bakom sitt svårfångade och fridfulla externa, men i själva verket ropar de på hjälp.

Internaliserande störningar: definition, symtom och behandling

”Ja, han är alltid bredvid mig, han lämnar aldrig min sida.” ”Han är blyg – han är ett sådant där barn som är rädd för allt.” ”Hon åker ständigt till sjukhuset; när det inte är magont så är det hudutslag.”

Dessa typer av kommentarer är vanliga hos föräldrar till barn med internaliserande störningar. I allmänhet är det inte lätt att se att det som ligger bakom detta beteende faktiskt är ett psykologiskt problem. Denna fråga har en tendens att komma upp till ytan när ett barn som inte fått tillräcklig omvårdnad i barndomen når tonåren.

Vi vet alla hur svåra tonåren kan vara. Denna etapp är full av förändringar, vilket gör individerna sårbara. Den här sårbarheten leder till att denna störning manifesterar sig. Det är då självskadebeteenden och till och med självmordstankar kan uppstå. En undersökning utförd vid University of Pennsylvania, Philadelphia, betonar betydelsen av att utveckla tidiga behandlings- och förebyggande program för internaliserande störningar.

Författarna till denna studie konstaterar därtill att barn med oupptäckta psykologiska störningar är mer benägna att drabbas av akademiska problem och social utestängning. Den allvarligaste frågan är dock risken för självmord. Enligt uppgifter från WHO är självmord den tredje vanligaste dödsorsaken bland personer mellan 15 och 19 år.

Vad innebär internaliserande störningar?

Enligt Achenbach, Edelbrock och Howell (1987) kan de psykiska störningarna som drabbar barn delas in i två typologier. För det första har vi externa beteenden som exempelvis aggressivitet, beteendeproblem, olydnad och ouppmärksamhet. För det andra finns det internaliserande beteenden som hänvisar till manifestationer relaterade till somatisering på grund av ångest, stress eller depression.

Internaliserande störningar är mycket vanliga i barndomen och manifesterar sig enligt följande:

Känslomässiga symtom

• överdriven rädsla (mörker, djur, nya situationer)
• depression, sorg och en apatisk attityd
• känslor av underlägsenhet
• koncentrationssvårigheter
• negativitet, att alltid känna att något dåligt kommer att hända.

Beteendesymtom

• överdriven tilltro till, och beroende av, vuxna
• brist på motivation
• ingenting som lockar barnets eller ungdomens intresse, de går från en hobby till en annan
• tillbakadragna beteenden
• tendensen att sitta eller ligga ner hela dagen
• studieproblem och dålig prestanda.

Somatiska manifestationer

• magsmärta utan någon uppenbar anledning
• ständig huvudvärk och yrsel utan en tydlig utlösare
• allergiska utslag, särskilt på huden.

Var kommer internaliserande störningar ifrån?

Vad som ligger bakom internaliserande störningar är ångest och depression. Dessa verkligheter tenderar att gå obemärkt förbi under barndomen och ungdomen av två skäl. Först och främst tenderar vuxna att tillskriva problemen till individens ålder. Tänk bara efter själv. Det är ganska vanligt att vi tänker på barn i tidiga puberteten som mer passiva och introverta, medan man vanligtvis tänker på tonåringar som upproriska och vilda.

Å andra sidan är det viktigt att komma ihåg familjeaspekten. Många barn med denna typ av störning kommer från oroliga hemmiljöer. Kort sagt, deras föräldrar hade inte trygga och strukturerade föräldrastrategier vilket gjorde att de försummade barnens emotionella behov. Som en konsekvens kunde de inte inse att deras barn hade det tufft, vilket leder till att skolmiljön är det enda scenariot där man kan upptäcka verkligheten som dessa barn går igenom.

Därför är vad som triggar dessa psykologiska tillstånd ofta ganska komplext. Jovisst, den utlösande faktorn kan vara försummelse, missbruk och misshandel. Det finns dock även andra stressfaktorer att beakta (så som byte av skola, föräldrars skilsmässa) och det är naturligtvis dessutom viktigt att vara uppmärksam på personlighetsvariabler och även genetiska faktorer.

Terapeutiskt tillvägagångssätt

Systemisk terapi är det vanliga tillvägagångssättet vid behandling av internaliserande störningar hos barn. Hälso- och sjukvårdspersonal som jobbar med mental hälsa bör inte bara fokusera på barnens känslor utan också på deras familjemiljö. Därutöver måste terapeuten erbjuda barnet eller tonåringen olika strategier som hjälper dem att förstå sina egna känslor och lära sig kroppens reaktioner på exempelvis ångest.

Förbättring av deras sociala färdigheter och deras självsäkerhet gör att de kan bygga mer självkänsla och i sin tur fungera med större trygghet och lugn. Dessutom kommer de att känna sig mer anpassade till allt och alla omkring dem. Utan tvekan bör tidig upptäckt av symtomen på dessa kliniska verkligheter vara en prioritet i vårt samhälle.