Sandlådetekniken – en terapi för att få fram information
Oftast har vi redan en uppfattning av vad som åsamkar oss smärta när vi går till psykologen. Andra gånger har vi dock problem med att identifiera vad som stör oss, och psykologen måste använda olika tekniker för att hitta problemet. Bland dessa hittar vi sandlådetekniken.
Sandlådetekniken är en metod som ofta används av barnpsykologer eftersom barn ofta har svårt att uttrycka sina tankar och känslor.
Dora Maria Kalff skapade sandlådetekniken – inledningsvis kallad sandlek – och baserade sin teknik på den analytiska psykologin från Carl Gustav Jung och barnpsykiatrikern Margarita Lowenfeld. Denna teknik används huvudsakligen för att få åtkomst till information som patienten kanske inte är medveten om.
Vad är sandlådetekniken?
För att psykologen ska få åtkomst till innehåll i våra hjärnor som vi inte är medvetna om, fyller denne en blå trä- eller plastlåda med sand. Patienten placerar olika figurer i lådan. Dessa figurer representerar element eller karaktärer, påhittade eller verkliga. Patienten får placera dem som han eller hon vill.
Vissa av dessa figurer föreställer personer, djur, växter, byggnader, transportmedel, skyltar, stenar, trä, sci fi-föremål och filmkaraktärer.
Under denna process ska terapeuten begränsa sina ord och undvika att ge hjälp. Efter att patienten är klar med placeringen av föremålen ska terapeuten ta en bild av scenen och analysera den senare, utanför mötet.
Resultaten från denna process skiljer sig, och det finns många sätt att tolka en enda scen. Om vi till exempel ser ensamma karaktärer i lådan så kan detta skvallra om att patienten är ensam eller känner sig övergiven. Om patienten å andra sidan skapar en våldsam scen så kan det indikera att han eller hon känner sig bedrövad.
Vilka patienter bör få sandlådeterapi?
Trots det faktum att terapeuter generellt använder sandlådetekniken inom barnpsykologi, kan den användas vid alla åldrar. Den är väldigt användbar när patienten har svårt att tala om sina känslor.
Denna teknik är perfekt för patienter som har drabbats av någon form av trauma, såsom mentala eller fysiska övergrepp. Sandlådeterapi är även användbart för personer som har handskats med extrem sorg eller emotionella samt beteendemässiga störningar.
Barn befinner sig mitt i utvecklingen av sina känslor. Deras känslor är komplexa och de vet ofta inte hur de ska uttrycka dem fullt ut. Det är därför terapeuter ofta använder sandlådetekniken i skolor. Psykologer använder den även för att utvärdera tillstånd med koppling till språk, självkänsla, interpersonella relationer, mobbning och familjeproblem.
Hur användbar är sandlådetekniken?
Idén med sandlådan får en del av våra unga liv och den mentala utveckling som ägde rum där att komma tillbaka: leken. Denna kreativa sandlådelek utforskar patientens arketypiska mönster. Handlingarna som krävs av leken kräver visualisering och personligt val, vilket aktiverar vår inre psykologi.
Terapeuten tar foton av sandlådan efter att patienten är klar med utplaceringen av föremål. Sedan analyserar terapeuten fotona för att finna olika mönster i patientens undermedvetna. Detta är en intressant teknik eftersom den rör sig bort från det lingvistiska planet.
Vid många tillfällen kan patienterna, och framförallt barn, inte verbalisera traumat de genomlevt. Men med denna teknik tror man sig kunna se vad som försiggår i sinnet, trots att patienten inte kan tala om sina upplevelser.
Denna typ av teknik är extremt användbar. Den skapar en miljö fri från stress så att patienten känner sig bekväm. Samtidigt hjälper den kreativa leken patienten att släppa på spänningar och gör terapin till en respektfull situation. Det blir en plats präglad av frihet där patienten får uttrycka sig.
