Fenomenet autonepiofili - vuxna som låtsas vara bebisar

12 november, 2020
Visste du att psykologer har identifierat mer än 549 olika former av parafilier? En av de mest egendomliga av dessa kallas autonepiofili. Läs vidare så får du veta mer!

Världen av parafilier är förvånansvärt varierad. Forskare har identifierat upp till 549 olika former av parafilier. Somliga är mer bekanta än andra, såsom exempelvis exhibitionism, voyeurism och fetischism. Andra, som exempelvis ämnet för dagens artikel, diskuteras däremot sällan, även om den är mycket intressant ur psykologisk synpunkt. Läs vidare för att lära dig mer om fenomenet autonepiofili.

En parafili är ett sexuellt beteendemönster som involverar det att känna upphetsning och uppnå sexuell njutning från ovanliga situationer, individer eller föremål. Det kan innebära att man upplever sexuell njutning från icke-mänskliga objekt, från lidande och förnedring som man själv eller ens partner utsätts för, eller att man blir upphetsad av barn eller icke-samtyckande vuxna.

En beskrivning av fenomenet autonepiofili

Autonepiofili, eller parafilisk infantilism, består i att känna sig sexuellt stimulerad av att bära blöjor, att använda andra föremål avsedda för bebisar och att uppföra sig och bli behandlad som en bebis. Det händer också att människor med denna parafili håller sig med barnvakter eller söker sig till särskilda barnomsorgsinrättningar. Detta tillstånd är även känt under namnet vuxenbebis-syndrom.

Det är inte bara fråga om att ha en blöja på sig och att suga på en napp. Det handlar om mycket mer än så. Människor med detta syndrom använder ofta stora summor pengar på att inreda sina hem så att de liknar daghem. Vidare köper de blöjor och barnmat. Ibland vill de också att deras partner ska vara involverad i deras fantasier. De kan då be dem att hålla dem i sin famn, att “amma” dem, att mata dem med barnmat, att byta blöjor på dem eller att leka med dem.

Vuxenbebisar tycker om att bli matade av sin partner

Detta syndrom är inte detsamma som det som kallas blöjfetischism. En blöjfetischist drar njutning bara av att ha en blöja på sig. Dessa vuxna blöjbärare, eller blöjälskare (Diaper Lovers, DL),  beter sig inte som bebisar och vill inte heller behandlas som sådana. Vuxenbebisar är emellertid ofta även blöjälskare, och kategoriseras då som AB/DL (Adult Baby/ Diaper Lover).

Man bör också göra en annan viktig åtskillnad. Autonepiofili har inget med pedofili att göra. Vuxenbebisar är inte attraherade av barn och de vill inte ha något sexuellt umgänge med dem. För vuxna med parafilisk infantilism är vad som är upphetsande att bli behandlad som en bebis. Eller också får de sexuell njutning av att bära en blöja, få sin blöja bytt, känna den våta blöjan mot huden, uppleva förnedringen av att måsta bära en blöja (i fall av blöjfetischism) osv.

Hur många vuxenbebisar finns det i världen?

Enligt vissa uppskattningar är det så många som 1 per 1 000 vuxna som tycker om att känna sig som en bebis. Faktiskt hävdar man i den brittiska dokumentären 15 Stone-Babies att det finns mellan 200 000 och 500 000 vuxenbebisar bara i Storbritannien! Den exakta siffran är svår att uppskatta eftersom fenomenet autonepiofili kan yttra sig på många olika sätt.

Det finns vuxenbebisar som “kommit ut”, så att säga. Rent beteendemässigt är det svårt att särskilja dem från verkliga bebisar, skulle det inte vara för deras uppenbara fysiska skillnader. Andra vuxenbebisar döljer sin sexuella avvikelse och beter sig bara som de vill när de känner sig trygga eller är intima med någon. Dessa individer är svåra att identifiera.

Oavsett vad det exakta antalet är så finns det många fler vuxenbebisar i vår omgivning än de flesta människor tror. De har egna stödgrupper och arrangerar ofta möten så att människor kan dela med sig av erfarenheter, kunskap, idéer, material osv.

Vidare finns det affärer som specialiserar sig på produkter för vuxenbebisar och blöjälskare. Efterfrågan på dessa produkter är häpnadsväckande hög. Vuxenbebisar är i allmänhet heterosexuella män, men syndromet förekommer även bland kvinnor. Forskning visar att de flesta av dem har familj och är välutbildade med formell anställning.

Orsakerna till parafilisk infantilism

En del psykiatrer kopplar detta tillstånd till Peter Pan-syndromet. Individer med Peter Pan-syndrom vill inte bli vuxna eller ta på sig ansvar. Istället fortsätter de att bete sig som barn, även som vuxna. Detta beteende står i stark kontrast till det vi just berättade om vuxenbebisar som ofta har familjer och fasta jobb. Men eftersom det är svårt att identifiera alla fall av autonepiofili, så är det också svårt att göra en sammankoppling mellan de båda tillstånden. Det enda vi med säkerhet vet är att det måste finnas mer än en orsak.

Kanske är förklaringen helt enkelt att dessa människor söker efter ett sätt att bli av med en del av den stress de känner. Och tyvärr hittar de inget bättre sätt att göra detta på än att gå tillbaka till barn- eller babystadiet. Hjärnan förblir ett mysterium när allt kommer omkring.

Autonepiofili i nyheterna

Man kan hitta artiklar på nätet om parafilisk infantilism, men oftast är de inte särskilt informativa, för det har inte gjorts mycket forskning om tillståndet. Om man verkligen gräver kan man kanske hitta någon intervju med en anonym “vuxenbebis”, som berättar om sin egendomliga livsstil. De mest tillgängliga hjälpmedlen för att förstå fenomenet autonepiofili är emellertid dokumentärfilmer.

Storbritanniens Channel 4 har producerat en dokumentär som heter 15 Stone-Babies och National Geographic har gjort en som handlar om en man som lever som en bebis. I Spanien har TV-kedjan Cuatro visat ett avsnitt av programmet Conexion Samanta med titeln “Vuxenbebisar”, där man intervjuade personer med denna parafili. Och YouTube har naturligtvis massor av videor om ämnet.

Vuxenbebisar inreder ofta sina hem för att passa deras livsstil

Fenomenet autonepiofili – något att reflektera över

I regel uppsöker människor med autonepiofili inte professionell hjälp, eftersom de har möjlighet att få det avvikande beteendet att fungera i sina vanliga liv. Problem uppstår däremot när beteendet börjar komma i vägen för deras dagliga aktiviteter. Det kan t.ex. vara svårt att hitta en partner, eftersom de hellre vill ha en “mamma” än en riktig partner. Det finns människor som är villiga att inlåta sig i den här typen av rollspel, men de hör till undantagen.

Många vuxenbebisar tycker inte att samhället ska karakterisera deras beteende som en parafili. För dem är det helt enkelt en fråga om livsstil. Andra upplever emellertid sexuell njutning av att uppträda som bebisar, och de kan känna ett behov av att anlita sexarbetare.

Om en person med autonepiofili måste uppföra sig som en bebis för att kunna ha sex, kommer han (eller hon) ha små möjligheter till sexuella förbindelser. För att ha sex med en person som klär sig och beter sig som en bebis är inte något som är socialt acceptabelt.

En annan sak är att även om människor med detta tillstånd inte blir sexuellt stimulerade av barn, så kan man ställa sig frågan om samma sak gäller för dem som har sexuella förbindelser med “vuxenbebisar”.

Detta är en kontroversiell fråga. För attraktionen kan vara mycket specifik: dessa individer kan se något erotiskt i en vuxen som klär sig som en bebis, men inte i en verklig bebis. Men här rör det sig om en hårfin skillnad och man kan med rätta hävda att beteendet är opassande eller till och med sjukligt. Vad tycker du?