Jag är inte den där flickan du gav en pyjamas med teddybjörnar på längre

· 1 januari, 2018

Jag lovar att du aldrig kommer att röra min arm, fot eller hand igen. Ej heller den där avskyvärda pyjamasen med teddybjörnar på som du gav mig när jag var liten, och som du försökte tysta ditt samvete med.

För jag har slut på tårar och jag har ingen rädsla kvar inom mig. Jag kan inte föreställa mig något värre än det liv du gav oss med din giftiga kärlek. Jag är inte längre den där lilla flickan du brukade stänga in i ett rum och skrika åt. Den där flickan du tog ut dina frustrationer på, frustrationer som föddes utav spöken som fanns inom dig. Spöken som verkade växa när du drack.

Du lyckades bara sluta när du inte hade mer styrka under de sena timmarna. Eller när du skrek så högt att du var rädd för att grannarna skulle få reda på vad som var på gång. För utanför dörrarna var du en gentleman. Jag hörde dig till och med säga en gång att du inte var som de där männen på tv, att du tvättade din smutstvätt hemma. Men ingen visste vilken typ av smuts du pratade om. De hade inte en aning.

Du kanske är min far och det kan jag inte ändra på. Men jag önskade verkligen att jag kunde, för det där ordet är för stort för dig.

Kvinna

Till en början sade du förlåt

I början vaknade du upp på morgonen och bad om ursäkt. När solen gick upp var du rädd för att förlora allt. Du slutade vara en varulv och blev en rädd man. Du rensade upp röran, gick ner till affären och gjorde tillräckligt med juice för bara ett enda glas. Du väckte sedan min mor med en kyss och letade efter de rätta orden så hon kunde hålla fast vid hoppet att du skulle förändras.

Du sade att du älskade oss, att du ville förändras och att du mådde dåligt för det du gjorde. Du bad om förlåtelse och lovade att du skulle bättra dig, att du skulle reflektera över vad du hade gjort och att du inte skulle göra det igen. Du knöt därefter näven och vreden kom åter. När du försökte lugna min mors hjärta hatade du dig själv. Du gick från en känsla till en annan, tills du inte hade några kvar när solen gick ner. 

Under de första månaderna trodde min mor på dig. Hon satt vid min säng. Hon sade ömt till mig det som du hade sagt till henne med brutna ord. Vissa av dem var på låtsas, andra var falska. Därefter reste hon sig och åt frukost med dig. Hon reparerade bordet, gjorde mer juice så att det fanns tillräckligt även för mig, hon rörde vid din axel och kallade på mig. När jag kom in täckte du över ditt ansikte med tidningen. För i mina unga ögon kunde du inte finna det hopp som fortfarande fanns i min mors ögon.

Teddybjörn

Vi lämnades åt din vrede

Det kom en dag när det inte fanns mer juice, när mor slutade att tro på dig. En dag när hon inte längre lyfte upp mig från golvet, utan grät när du smällde igen dörren. Det kom en annan dag när du bestämde att det inte var värt att fortsätta med detta spektakel. Det var bara ett slöseri med energi. Så på kvällen kom du med ilska och på morgonen gick du iväg med din ilska. Du köpte ingen mer pyjamas med teddybjörnar på åt mig, och möblerna i huset såg inte annorlunda ut under dagen än under natten.

Istället för att ge mig ännu en pyjamas började du slå mig ibland. Du tyckte att jag var tillräckligt mogen för att dina nävar skulle kunna lära mig om livet. Du förstod aldrig att jag fortfarande var ett barn och att du stal min barndom lite i taget varje dag.

Flicka

Jag kommer ihåg många slag, men jag kommer speciellt ihåg den första gången när jag rörde vid mitt ansikte och såg blod. Vid det tillfället insåg jag att mitt öde var som borden och stolarnas. Jag skulle snart behöva repareras jag också: med bandage, gips och sätt att täcka över mina sår. Konstiga frågor i skolan och mer slag p.g.a. mina dåliga betyg. Jag hade även färre vänner eftersom jag spenderade mina dagar instängd i huset.

Det var värdelöst att klaga

En kväll bestämde sig mor för att vi skulle sova över hos en vän. Detta var den kväll som det första klagomålet kom. Det var inte min mor som klagade, utan hennes vän. För du förstörde hennes hem när du kom och letade efter oss. Den natten försökte du verkligen att upprepa orden från början. Du upprepade dem med en gnällig och hes röst. Du spenderade natten i häktet. De släppte dig nästa dag. Mor grät hela natten. Polisen kom till huset nästa dag och hon smällde dörren i ansiktet på dem.

Du kom tillbaka med nedsänkt huvud, men inom ett par dagar glömde du bort de timmar du hade spenderat i häktet. Jag visste inte längre vilket som var nästa steg. Jag är så trött på att läsa tidningen och se på tv. Det verkar som att de gör allt för att leta efter morbida historier att sälja när man ser på det från utsidan. Men när man genomlever det så inser man att de inte täcker allt det hemska. På grund av detta så vill jag att du tar detta brev med dig när de sätter handklovar på dig idag.

Ett brev där jag ber dig att aldrig komma tillbaks igen. Om det finns en gnutta av kärlek inom dig, om det finns någon mänsklighet inom dig, kom inte tillbaka. Jag har varit en främling för dig under alla dessa år. Nu är det jag som säger till dig att du inte vet vad jag är kapabel att göra. Det är vad jag allra helst vill, förstå det.

Med sanningen, med kärleken, med allt det mod jag har samlat under dessa år. Med samma blod som du spillde första dagen du slog mig. Jag lovar att du aldrig mer kommer att röra min arm, fot eller hand igen.

Undertecknat: Den lilla flickan du aldrig lurade med en pyjamas med teddybjörnar på.