Charon: Underjordens färjkarl

Myten om Charon berättar om en riktigt intressant karaktär, vars jobb var att föra de döda till deras sista hem Hades (Underjorden). Charon var en mystisk varelse. Han var son till Erebos (Mörkret) och Nyx (Natten).

Myten om Charon berättar om en av de mest gåtfulla karaktärerna i den grekiska mytologin. Han var underjordens färjkarl. Hans uppdrag var att transportera själarna till dem som hade dött till Hades, där de skulle leva i all evighet.

Charon beskrivs som en ovårdad gammal man med ett tovigt vitt skägg. Hans ansikte var bistert och dystert och hans karaktär sur. Myten om Charon berättar att han framför sin rostiga och förfallna båt med hjälp av en stake.

Charon gjorde sin resa över floden Aqueron, som betyder “suckarnas flod”. Hans arbete var oändligt och rutinmässigt, därav hans sura karaktär. Det enda som tog honom ur hans oändliga rutin var de exceptionella situationerna när levande människor ville komma in i underjorden. Detta hände med Herkules och Orfeus. Under resten av tiden var hans aktivitet en evig upprepning av samma sak.

Ursprunget till myten om Charon

Myten om Charon berättar att färjkarlen från underjorden var son till Nyx och Erebos. Dessutom kom han till världen för så länge sedan att det inte fanns någon som kom ihåg honom. Nyx var nattens gudinna. Hon var utrustad med så överväldigande skönhet att till och med Zeus fruktade henne. Hon var dotter till Chaos och hade varit närvarande vid skapandet av universum.

Erebos var mörkrets och skuggornas gud. Han regerade över de djupa dimmorna som omgav jordens ändar och var närvarande i hela underjorden. Han var bror till Nyx och tillsammans med henne födde han två barn: Aither (Ljuset) och Hemera (Dagen).

Enligt myten om Charon födde Nyx de andra barnen själv, utan inblandning av hennes bror och make Erebos. Så här föddes färjkarlens syskon. De var: Moros (Ödet), Ker (Våldsam Död), Thanatos (Döden), Hypnos (Sömn), Geras (Ålderdom), Oizys (Elände), Apate (Bedrägeri), Nemesis (Hämnd), Eris (Disharmoni), Philotes (Tillgivenhet), Momos (Hån), Hesperiderna (Kvällens döttrar), Oneiroierna (Drömmar), Kererna (Dödsandar) och Moirerna (Ödet).

Färjkarlen

Myten om Charon berättar att namnet på denna karaktär betyder “ivrig blick” som hänvisar till blixtrande eller febriga ögon. Den sägs representera människors ögon, en sekund eller så innan de dör. De kunde också anspela på Charons arga och upprörda natur, ofta skildrad i litteraturen.

Myten berättar att de som kallade honom att göra sin plikt var Moirerna, hans systrar. De framkallade hos honom en rasande otålighet när någon skulle dö. Det var då som Charon väntade på stranden för de nyligen avlidnas själar. Men alla kunde inte korsa Acheron, eländets flod. Dessutom var de tvungna att betala för sin passage med ett mynt.

Detta var anledningen till att grekerna begravde sina döda med ett så kallat charonsmynt under tungan. Det var betalningen de fick ge färjkarlen för att ta dem till Hades. Om de inte hade ett mynt, eller om de hade blivit begravda på ett olämpligt sätt, var de dömda att förbli som spöken kända som de rastlösa döda.

Charon och Hades

Myten om Charon berättar att endast två karaktärer lyckades göra resan till Hades utan att dö i försöket. En av dem var Herkules. Charon transporterade honom till underjorden utan att riktigt veta varför och utan att begära någon betalning. Av den anledningen straffade gudarna honom, och han fick tillbringa ett år i fängelse.

Den andra dödliga som kunde ta sig över var Orfeus. Han lyckades nämligen förtrolla Charon med magin i sin musik. Charon lät också gudinnan Psyche, som representerade själen, passera, på grund av de knep hon använde för att förvirra honom.

Även om Charon bara korsade floden Acheron, hade han också rätt att navigera i andra floder i underjorden som Cocytus, gråtens och klagans flod, Phlegethon, eldfloden, Lethe, glömskans flod, och Styx, hatets flod.

Charon i litteratur och konst

Enligt World History Encyclopedia förekommer Charon första gången i dikten “Minyas” runt 600-talet f.Kr. Han förekom också i grekiska verk, som Aristofanes Grodorna, och i romerska verk, som Vergilius Aeneiden och Lukianos Samtal bland de döda.

Den tidigaste illustrationen av färjkarlen från Hades sågs på begravningsurnor från 300- och 400-talen. Bilder kan också ses i Knidians Lesche i Delphi, i etruskisk konst och på sarkofager.

I både litteraturen och konsten bär denna mytologiska karaktär alltid hatt och framför båten med en åra. På framsidan har båten ett ritat öga som ger skydd mot onda andar.

Slutsats

Myten om Charon är en av de mest gåtfulla i grekisk mytologi. Hans figur har blivit illustrerad på olika sätt. Den mest kända representationen är dock den av en ovårdad och skäggig gubbe som styr sin båt med en stake.

Hans roll som färjkarl och transportör av själar till underjorden innebär att han är en extremt viktig mytologisk karaktär. Så pass att han, än idag, fortfarande är omtalad som en symbol för döden och resan till livet efter detta.