Den löjliga idén att aldrig träffa dig igen
Hur galet det är! Det verkar så omöjligt…att själva idén inte verkar ha någon mening. Idén att aldrig träffa dig igen, att aldrig kunna krama dig igen. Att inte lyssna till den rington som jag har ställt in på min telefon. Att aldrig kunna känna din doft igen eller att se det sätt som du har satt allt i ordning, en ordning som bara du förstod.
Mina händer skakar, mina knän skakar, mitt hjärta gnyr lite och verkar slå på ett tomt sätt. Marken blir hal, luften svår att andas och mina lungor verkar vara tomma. Jag känner inte längre den luft som verkar riva sömmarna i min skjorta. Mina ord fastnar i halsen. Jag kan inte skrika och inte heller springa bort. Bara hålla mig still och vara frusen.
Jag kämpar i leran
Jag stänger mina ögon och det första minnet visar sig, som jag snabbt slår undan. Vidare känner jag mig ångestfylld och känner att jag behöver skapa ännu ett. Jag håller kvar vid det behovet som någon som går mot en klippa och jag vet det. I mitt sinne uppstår det en idé om att vakna upp från den där tuppluren som jag oavsiktligt föll in i. Jag fantiserar om att ta ett steg och falla i.
Skakningarna fortsätter och mer vikt ackumuleras på mina axlar. Remmarna börjar att spännas och även mina muskler. Mina knän börjar vika sig under mig och innan jag ens märker det är jag på marken. Jag sänker sakta mitt huvud och låter smärtan nå mig. Kom igen, gör det. Ta mig med dig, förstör mig. Hur löjligt det låter, idén att aldrig träffa dig igen.
Mina handflator viker sig och mina naglar kommer sakta att gräva sig in i den sand som har blivit fuktig av regnet. Mina armbågar viker sig och når marken. Nävarna stänger sig och vattnet sipprar genom mina fingrar. Mina armbågar är än en gång öppna och jag ser bara det mörker som jag har format inom min egen kropp. Det mörker där jag har placerat den löjliga idén att aldrig se dig igen.
Ana kommer närmare. Jag märker hennes steg. Jag vill att hon ska gå iväg och det enda jag gör är att spänna min kropp ännu mer. Vidare sluter jag mina ögon hårt, för nu är det mina tårar som gör marken fuktig. Någonstans inom mitt huvud uppstår ordern: gå iväg, gå iväg härifrån. Den kommer från någonstans långt bort, för Ana hör det inte. Hon kramar mig, hårt, med den styrka som bara en femåring kan.
Det är löjligt att tänka att jag aldrig kommer att träffa dig igen
Behovet att skydda vår dotter går emot idén att aldrig träffa dig igen. Styrkan i hennes kram avtar. Jag faller åt sidan och hon ramlar ovanpå mig. Jag släpper idén att aldrig träffa dig igen. Det är nu jag som kramar henne med den styrkan som alla de åren vid din sida har gett mig. Smärtan blir samtidigt så stor att min hjärna kämpar emot och börjar att göra mig avdomnad.
Det är ett morfin som går in i halsen. Jag märker det eftersom det kväver mig och låter mig inte andas.
Vad i all världen vet detta lilla grodyngel? Hon liknar verkligen sin mor. Jag är glad för henne, för hon tror fortfarande. Som tur är verkar denna idé ännu mer löjlig för henne än för mig. Där är hon, hon utmanar framtiden utan att ha en aning om den sorg som är på väg. För några ögonblick håller jag mig kvar vid hennes ignorans och den där lögnen som gör luften lite mindre tjock.
När jag reser mig upp vet jag att den där löjliga idén kommer att förbanna oss till att stanna tätt tillsammans för alltid. Bundna med ett band som går bortom genetik. Jag reser mig upp, jag lyfter henne upp i mina armar och börjar sakta att gå. Det första steget av en lång väg framåt som jag ännu inte kan förstå. En del av mig väntar fortfarande på att smärtan ska anlända. Men den andra håller om det där ansiktet som är en del av det arv som hon har gett mig.
Jag lägger henne ner på sidan av sängen och ger henne hennes kudde. Jag tittar på henne och sjunger en vaggvisa som verkar låta för långt borta för mig. Men jag tror att hon lyssnar på den, för med sina händer lyckas hon fånga en av mina och håller om de rynkor som vattnet har lämnat, innan hon faller helt i sömn.