Jag fick sparken för att jag hade depression
Att få sparken för att man har depression är djupt orättvist. Det är något som ingen ska behöva uppleva och än mindre acceptera. I den här artikeln delar jag min personliga erfarenhet av detta.
För tre år sedan var mitt liv väldigt annorlunda. Klockan åtta varje morgon tog jag bilen till jobbet på en HR-avdelning. Varje kväll vid 17.30 packade jag ihop och åkte hem. De första två åren var bra. Jag gillade mitt jobb och kände mig riktigt motiverad. Men under de senaste tio månaderna ville jag bara försvinna.
En gång gjorde jag till och med det. Efter ett ganska hetsigt gräl med några av mina kollegor satte jag mig i min bil och började köra planlöst. Efter en timme stannade jag vid en bensinmack. Jag visste inte ens var jag var. Det visade sig att jag hade kört ända till grannlänet. Jag var tvungen att ringa min sambo och be honom hämta mig eftersom jag inte kände att jag kunde sätta mig bakom ratten igen.
Efter den händelsen remitterade min läkare mig till en psykiater. Han berättade att jag hade upplevt en dissociativ episod och led av ångest och depression. Han gav mig medicin och rekommenderade att jag skulle ta ledigt från jobbet men det gjorde jag inte. Det var självkravet som hindrade mig. Det stod dock klart att det inte skulle dröja länge innan jag bröt ihop totalt.
Jag blev utsatt för mobbning på arbetsplatsen från mina kollegor. Detta väckte traumat jag drabbades av i min barndom på grund av min fars misshandel.
Jag fick sparken för att jag hade depression
Jag vet att min berättelse inte är något utöver det vanliga och att många människor har haft liknande upplevelser. Faktum är att jag är långt ifrån ensam om att ha fått sparken på grund av depression. Kanske är det därför jag känner att det är så viktigt att prata om det, eftersom det kan hjälpa andra att känna sig mindre ensamma och mer förstådda. Det har gått tre år sedan min upplevelse, och det är först nu som jag känner att jag kan utvärdera den och prata om den i detalj.
Jag arbetade på HR-avdelningen på ett stort företag. Jobbet var stressigt, men jag hade varit där i nästan åtta år och jag förstod dynamiken och vad som krävdes av mig. Jag ansvarade för rekrytering av personal, deras utbildning, lönehantering med mera.
Jag var bra på mitt jobb. Däremot hanterade jag inte interna tvister och mobbning mellan kollegor så bra. Jag kan inte riktigt säga varför mobbningen började. Det kan ha berott på att jag påtalade en kollegas rasistiska och avhumaniserande beteende under en urvalsprocess. Efter det blev jag inte bara personens fiende, utan denne mobiliserade även andra kollegor på avdelningen mot mig. Det var där mina problem verkligen började.
En gång när jag var sjukledig såg mina kollegor mig gå och shoppa. De påpekade att om jag hade ork nog att lämna hemmet och shoppa så var det uppenbart att jag mådde bra och att mitt tillstånd var en fars.
Att be om stöd och anmäla mobbningen hjälpte inte
När trakasserierna och mobbningen började anmälde jag det till företagshälsovårdsavdelningen. Men mina klagomål möttes av döva öron eftersom arbetshälsan var införlivad i HR-avdelningen och leddes av en nära kollega som ignorerade och avvisade mig.
Jag pratade med VD:n och min chef. De bad mig göra en anmälan men det ledde ingenstans. Det var i det ögonblicket som ångesten satte in tillsammans med sömnlösa nätter, hypervigilans och panik. Varje morgon när jag skulle åka till jobbet kräktes jag och kom därmed alltid för sent.
Minnet av tidigare trauman
Har du någonsin gått över en frusen sjö och känt hur isen knakar under dina fötter? Det var så jag kände. Det kändes som om allt när som helst skulle kollapsa under mig och jag skulle drunkna. Faktum är att den här mobbningssituationen fick mig att minnas de där barndomsdagarna när min pappa kritiserade mig, skrek på mig och misshandlade mig fysiskt.
Den upplevelsen varade tills jag var 5 år när min mamma separerade från honom och vi flyttade in hos min mormor. Jag trodde att jag hade glömt den, att den var läkt och att jag helt skulle övervinna den. Den fanns dock kvar, som ett dåligt stängt och fortfarande smärtsamt ärr.
Utan att riktigt veta varför började jag uppleva tillbakablickar från mitt förflutna. Stressen blev överväldigande. En dag var jag till och med tvungen att åka till akuten eftersom jag trodde att jag hade fått en hjärtinfarkt. Men det var en ångestattack, den första av många.
Däremellan hade jag den dissociativa upplevelsen när jag körde bil. Sedan, strax före påsk, gjorde en kollega ett utfall och tog mig på brösten. De andra stod bredvid och fotade och skrattade. Nästa dag bad jag om sjukskrivning.
Trakasserier i arbetsmiljöer bör åtgärdas bättre. Att ha en specialiserad avdelning på företag kan bidra till att förebygga och hantera dessa förödande upplevelser.
De trodde mig inte
Psykiska tillstånd är inte synliga. De syns inte på en röntgenplåt eller ett blodprov. Problemet med att ha depression är att ingen vet när den drabbade kommer att känna sig redo att återgå till arbetet. I mitt fall satte de press på mig. Min chef skickade ett meddelande till mig två veckor senare och berättade vilken dag jag skulle komma tillbaka och började tilldela mig uppgifter.
Vid ett tillfälle stötte jag på en kollega i mataffären. Det visade sig senare att detta gjorde mig till föremål för en konversation på den privata WhatsApp-gruppen på HR-avdelningen. De hade blockerat mig, men en annan kollega jag träffade berättade för mig vad de hade sagt.
“Om hon kan handla och ta bilen är det klart att hon kan ta sig ur sängen och att hon mår bra. Hon vill bara ta ut sin sjukpenning och slippa jobba.” Samhället fortsätter att tro att det att ha depression innebär att inte kunna ta sig ur sängen och att vara i mörkret hela dagen utan att röra på sig. Psykisk ohälsa hindrar dig dock inte från att röra på dig, klä på dig, äta eller till och med skratta. Men att du gör dessa saker betyder inte nödvändigtvis att du är okej.
Att jag fick sparken på grund av depression var både orättvist och lättande på samma gång
Två månader efter min sjukskrivning för depression fick jag sparken. Anledningen som angavs var inte mitt tillfälliga funktionshinder. Självfallet skulle det ha varit opassande. Faktum är att motiveringen från företaget var min dåliga prestation. Jag kom ständigt för sent, jag nådde inte mina mål, jag visste inte hur jag skulle bygga ett bra team med mina kollegor och jag blev hela tiden distraherad.
Uppsägningen var alltså närmast en disciplinär åtgärd. De anklagade mig för mitt beteende innan min sjukskrivning, som om det var ett frivilligt beteende och inte effekten av min psykiska ohälsa och framför allt mobbningen.
Efter att ha fått nyheten tänkte min sambo prata med facket för att be om juridiskt stöd. Han insisterade på att jag skulle fördöma situationen, kräva rättvisa och återinsättas. Men det sista jag ville var att jobba på det företaget igen. Faktum är att min uppsägning var en lättnad. Dessutom hade jag ingen styrka eller lust att starta någon juridisk tvist.
Vid den tiden gick mitt sinne helt enkelt inte med på det. Att ha depression innebär att du inte kan reagera. Men när jag återhämtade mig, ett år senare, ville jag gå vidare. Nu är det enda jag vill att det i varje företag och arbetsmiljö skapas oberoende avdelningar som anställda kan vända sig till vid trakasserier. Det bör också finnas specialiserad kompetens inom området psykologisk hälsa. Annars kommer upplevelser som mina att upprepas varje dag.
