Dilbertprincipen: företag befordrar inkompetenta anställda
Dilbertprincipen är en teori från 1990-talet som skapades av tecknaren Scott Adams. Enligt denna teori tenderar företag att systematiskt befordra inkompetenta anställda till ledande befattningar. Detta gör de för att begränsa skadan de kan göra eftersom dessa personer är mer benägna att göra misstag. Företagen undviker att ge dem positioner där det verkliga och produktiva arbetet görs.
Enligt Dilbertprincipen blir en inkompetent programvaruutvecklare befordrad för att de andra kompetenta utvecklarna ska få möjlighet att arbeta i fred. Den nybefordrade chefen kan då spendera sin dag med att gå på mindre viktiga möten, samtidigt som de andra anställda kan fokusera bättre på att utföra arbete som faktiskt gynnar företaget.
I en position utan nästan någon kontakt med verkligheten, är det samtidigt svårare att vara medkännande med och delta i verksamhetens dagliga problem. Dessutom är det lättare att visa missnöje mot någon som inte utför sitt arbete tillräckligt bra när man ser personen i en annan position.
Men skulle detta alltså innebära att om du är riktigt bra på det du gör, är det mindre sannolikt att du kommer att få en befordran? Är dina färdigheter ett hinder för din karriär?
Dilbertprincipen: konceptets ursprung om inkompetenta anställda
Dilbertprincipen kommer från ett annat koncept: Peters princip. Enligt denna blir anställda som är bra på sitt jobb befordrade fram tills de är inkompetenta i sin nya position. Därefter får de inte längre fler befordringar.
Men Dilbertprincipen menar emellertid att inkompetenta anställda medvetet blir uppflyttade i tjänst för att de inte ska göra någon skada i viktiga tjänstebefattningar.
Varför blir inkompetenta anställda befordrade?
Enligt författaren finns möjligheten till befordran eftersom de högre positionerna inte egentligen har någon betydande roll för företagets produktivitet. I ett dilbertianskt företag är det de minst kompetenta anställda som får ledande positioner eftersom de gör mindre skada där.
Enligt Peters princip däremot, var den inkompetenta chefen redan inkompetent i sin senaste position. Dilbertprincipen hävdar å sin sida motsatsen; ledarna var värre i de underordnade positionerna de hade tidigare. Om de inte förstår tekniken och saknar sunt förnuft, är det bättre att placera dem där deras brister inte skadar företaget.
Dilbertprincipen har en möjlig lösning på det problem som avslöjas av Peters princip.
Dilbertprincipen och meritokrati
Ekonomerna George Akerlof och Pascal Michaillat ville förstå befordringsfenomenet som förekommer hos företag. Enligt dem är orsaken till många befordringar “lika barn leka bäst” och främlingsfientlighet. Med andra ord tenderar chefer att befordra anställda som påminner om dem själva och att inte stödja heterogenitet.
Denna logik förklarar också den låga kvinnliga representationen i näringslivet. Det är väldigt vanligt att manliga chefer anställer och befordrar fler män än kvinnor.
Ett statistiskt tillvägagångssätt för befordringar
Många ekonomer tror att slumpmässighet är en bättre förklaring till varför det går bra för ett företag, vilket inte är så förvånande. Till skillnad från den materiella världen, där fysiska och matematiska lagar gör det möjligt att förutse händelser med en kontrollerad felmarginal, är mänskligt beteende inte lika lätt att programmera eller gissa.
Slumpmässighet i arbetsmiljön kan göra att saker fungerar bra. Viktiga faktorer som relationen mellan anställda eller en persons anpassning till en ny stad är svåra att förutsäga.
Ifrågasättande av Dilbertprincipen
Trots dess popularitet, anser en del fortfarande att Dilbertprincipen inte är så giltig även om den är intressant. Vissa forskare har dock hjälpt till att öka dess trovärdighet och de hävdar att den är mycket vanligare i många företag än vad man skulle kunna tro.
När Dilbertprincipen började dyka upp i olika texter, ansåg de flesta HR-experter och företagsorganisationer att den inte var något mer än en humoristisk version av hierarkiska teorier för statlig förvaltning. Det finns inget förnuft i att företagsledare medvetet skulle ge sina inkompetenta anställda bättre tjänster.
Med tiden har dock många av dessa experter börjat uppskatta teorin. I många stora företag har det blivit uppenbart att vissa av de högsta ledande befattningarna har väldigt lite att göra med företagens dagliga verksamhet. I själva verket har chefer varit mer benägna att ge inkompetent personal från andra avdelningar dåligt definierade högre tjänster med syftet att göra otillfredsställda kunder, medarbetare eller handledare nöjda.
Även om Dilbertprincipen har en vis satirisk underton, är den obligatorisk läsning i många stora företag.
Principen bygger på den mycket starka premissen att anställda i högre positioner har mindre viktiga ansvarsområden. Är detta sant? Tja, svaret beror på många faktorer, vilket är anledningen till att Dilbertprincipen är svår att tillämpa på ett systematiskt sätt.
