Vi är inte längre de vi brukade vara

Vi är inte längre de vi brukade vara, när allt verkade både nära och långt borta. Vi kommer aldrig vara personerna vi brukade vara eftersom livet kräver att vi förändrar oss. Att inte vara “de vi brukade vara” betyder att vi är tursamma nog att ha haft upplevelser som förändrade oss och lärde oss något.

Det är ofta lätt att bekräfta att personerna omkring oss har förändrats, och därmed även våra relationer med dem. Andra gånger finner vi det svårt att förstå att vi också är annorlunda, och inse att misstaget är att se på det förflutna med dagens ögon.

När vi själva förändras

Det är logiskt att vi vanligtvis definierar oss själva i form av nyckelhändelser som har lämnat ett märke på oss och som vi vet att vi kommer bära med oss för alltid. Dessa händelser kan vara resultatet av direkta interaktioner med verkligheten, från en resa till en kärleksbesvikelse och till och med ångesten över en kommande avbetalning på huslånet.

Låt oss till exempel säga att vi ska resa till ett annat land under en tid. Där måste vi anpassa oss till det folkets levnadssätt, till seder som skiljer sig från våra och perspektiv som öppnar upp vårt sinne. Ett annat exempel är att tro att vi har hittat en sann vän, bara för att få reda på att detta inte stämmer.

Oavsett om upplevelsen är bra eller dålig så räcker det för att fylla oss med känslor. Vi kommer aldrig glömma sann lycka, och ej heller våra fall. Vad som förblir kvar efter att ha genomlevt upplevelsen kommer vara modellen av vad vi är idag. Våra essenser är desamma, men vi är inte de vi brukade vara.

När vår sociala krets förändras

Om vi måste förändras som individer så kommer andra också göra det, och därmed även relationerna vi delar med dem. När vår sociala krets förändras – familj, vänner, vår partner – är det hjälpsamt att kunna anpassa sig till förändring.

Men det kan även vara så att förändringarna leder till uppbrott. Vi trodde att vi verkligen kände personerna och tänkte inte på att man aldrig känner någon helt och hållet. För alla växer vi konstant.

När någon i vår sociala krets försvinner så sårar det oss djupt, och det verkar som om vår värld börjar rasa. Endast tid och ansträngning gör oss kapabla att finna personen igen och bekräfta att såret har läkt. Återigen kommer vi inse att vi inte längre är vilka vi var.

Vi är inte längre de vi brukade vara

Tiden sätter oss i rörelse: den svallar över oss, den skakar om oss, den lär oss, den avtäcker oss… Och mer än något annat låter den oss inte förbli likgiltiga. Varenda dag, även om den verkar bortslösad, har faktiskt betytt något. Vi beslutar konstant, och när vi gör det så låter vi oss själva bli bortsvepta.

Att gå vilse är helt okej, även om det inte verkar så på ytan. Det spelar ingen roll om vi gick vilse i skyn där vi hölls i ett moln av permanent lycka eller om vi gick vilse eftersom vi stannade kvar på marken för länge. Båda har varit våra lärare och har format oss lite mer, både fysiskt och psykologiskt.

Vad som är viktigt är att ha modet att fortsätta lära känna oss själva och säkerheten på hur och vilka vi är. På så sätt kommer vi fullt ut kunna ge oss själva till allt annat och finna centra av lycka som fyller oss. Om vi skiner genom våra förändringar kommer vi med andra ord hjälpa andra att skina genom sina.