Vi förlorar inte någon, för ingen äger någon

· 15 november, 2016

Ägarskap har blivit en besatthet i kapitalismen. Människor tror att essensen av vilka de är beror på vad de har. Vi talar om att ”ha” god hälsa, inte att vara friska. Vi talar om att ”ha” en partner, inte att vara i ett förhållande med någon. Vi talar om att ”ha” ett jobb, inte om att vara anställd. Men verkligheten är att ingen äger någon eller något.

Vi faller ofta för ”logiken” att försöka definiera vilka vi är baserat på vad vi anskaffar. Vi får till och med problem med vår identitet när vi förlorar vad vi en gång hade.

”Det finns ingen kärlek, bara bevis på kärlek, och beviset för kärlek till personen vi älskar är att låta denne leva fritt.”

-Anonym-

Praktiskt taget allt vi äger är temporärt. Vi kan endast använda och njuta av det ett tag, för det tar slut, slösas bort, skadas eller går sönder.

Med andra ord har vi inte totalt ägande över objekt. Trots detta finns det personer som inte bara är ovetandes om denna sanning, utan även vill äga andra människor. Detta kan framförallt ses tydligt i partnerförhållanden.

Ingen äger någon eller något

Romantisk omfamning

Enligt diverse studier är monogami inte ett av de distinkta karaktärsdragen i den mänskliga naturen. Tvärtom: evolutionen bevisar att polygami var normen i historiens tidiga delar. Exklusiva förhållanden mellan två personer är frukten av en lång och komplex kulturell process.

Polygami kom att ses som problematiskt för samhället i takt med att det blev mer komplext under historien. Men för en stor del av den mänskliga befolkningen var en enda partner inte ett alternativ. Nuförtiden verkar detta nästan absurt i västvärlden.

Trots detta klänger vi oss fast vid monogami. Inte bara det, för vi söker även efter ett ideal som vi inte ger upp. Vårt mål är att hitta någon ”som är vår” för alltid.

En stor del av orden och löftena i början av ett förhållande baseras på denna logik. ”Jag kommer vara din för alltid”, ”vad vi har är för evigt” etc. Ibland utvecklas förhållandet helt enkelt över tid, och paret lär sig att etablera en balans mellan individuella och delade utrymmen.

Över tid kan vi dock inte ge upp idén om att ”ha” den andra personen eller tro att vi besitter denne. Partnerförhållanden antyder generellt en exklusivitetspakt mellan de två medlemmarna. Vissa går ett steg längre och hoppas på eller kräver att den andra personen ska bete sig som en ägodel. Dessa personer tror alltså att de äger sin partner. De tappar bort gränsen som separerar kärlek från exploatering av den andra personen.

Du kan inte förlora vad du aldrig hade

Flicka i vatten

Ett kärleksförhållande med en annan person innebär inte att den ena äger den andre, för ingen äger någon. Det är därför man inte kan säga att man ”förlorar” en person när förhållandet tar slut. Strikt talat blir det som känns som en romantisk ”förlust” i slutänden en evolution inom processen.

Känslor är inte något fixerat hos människor. Tvärtom så är våra känslor, behov, förväntningar och allt som utgör vårt inre i konstant rörelse. Vi har uppenbarligen ett temperament och en karaktär som är mer eller mindre konstanta, men vår uppfattning inför affektionsobjekt eller saker vi åtrår är relativt instabil.

Även i de mest hållbara och intensiva kärlekar inträffar detta. Vi älskar inte samma person på samma sätt vid varje punkt i vår existens. Ibland älskar vi mer, ibland mindre. Ibland älskar vi inte alls, och plötsligt dyker kärleken upp igen, och allt detta med samma person.

Om vi inte ens kan säga att vi äger oss själva helt och hållet, hur kan vi då tro att vi äger en annan person? Om vi gör det, är det för att vi är fångar i vårt eget egos fantasi. Detta hindrar oss från att skilja på vad som är vårt och vad som är någon annans.

Vi känner oss ”förlorade” när vi ställs inför uppbrott, som om vi ”inte längre har” något som ”tillhörde” oss tidigare. Vi missar det faktum att det som har förändrats är känslorna och motivationerna som en gång ledde till intimitet och som nu kräver avstånd.

Det enda tomrum en människa lämnar i en annans liv är hoppet om att denne alltid skulle finnas där. Det som verkligen gått förlorat är stödet för detta hopp, inte personen, för ingen äger någon. När vi ställs inför uppbrott bör vi därför se situationen som en process av inre återställning. Det tjänar ingenting till att mentalt positionera oss i ett tillstånd av förlust.

Kvinna uppochned

Bilder av Jung Eun Park och Audrey Kawasakinn.