Alla har en fristad att gömma sig från stormen i

31 oktober, 2017 i Psykologi 66 Delat
Trädtunnel i naturen

I sin bok Andarnas labyrint sade Carlos Ruiz Zafón att ”alla som aspirerar att bevara sin hälsosamma bedömningsförmåga behöver en plats i världen där de kan och vill gå vilse”. Han beskriver denna typ av fristad, denna plats av säkerhet, som ”ett litet annex för själen dit man, när världen går på grund, alltid kan fly, gömma sig och kasta bort nyckeln”.

Denna reflektion ger oss verkligen något att tänka på. Å ena sidan verkar det som att vi alla har ett litet hörn, en fristad eller en säker plats där vi känner oss som mest skyddade. Det kan vara en fysisk plats, en plats i sinnet eller en kombination av de två, där det finns fysiska objekt såväl som minnen och hopp.

Det är en plats väldigt få personer tillåts komma nära, och ingen har gått in. Det är där du förvarar dina drömmar som du delar med väldigt få människor, och även sådana som du inte delat med någon. Samma gäller för källor av smärta.

Alicia Gris, den enigmatiska protagonisten i Andarnas labyrint, är en näst intill evig invånare i denna fristad, men samtidigt känner hon inte till det mesta av vad som finns inom den. Väldigt lite lämnar denna fristad, så hennes ögon är för trötta för att se formerna av vad som finns inuti eller identifiera vad som definierar den. Bakom hennes säkerhetsfilm döljer sig ett porträtt av en osäker person, likt många personer av kött och eld.

Vad är en fristad?

I dessa fristäder behåller vi doften av personer som hjälpt oss. Vi har väldigt speciella minnen av personerna som gör det varje dag, och de som utan anledning gjort det bara för att få oss att må bra. Vi förvarar även de saker vi klänger oss fast vid i våra värsta stunder, och små troféer av våra största triumfer. Vi sparar personerna som gått bort, som vi aldrig kommer träffa igen och som vi saknar förfärligt.

Denna fristad håller även de drömmar vi lämnade på hyllan när vi var yngre. Dessa drömmar är beviset på att det fanns en tid när de låg i våra händer, men de är även bevis för att vi inte plockat upp dem igen. Det finns dessutom staplar av blandade ”outsägliga fantasier”, som inkluderar önskan att släppa allt och verkligen börja leva.

-Är du okej Fermín?
-Som en arg tjur.
-Jag tror inte jag någonsin sett dig så ledsen.
-Det är vad du väljer att se.
Daniel pressade inte.
-Vad sade du? Klarar vi oss? Tänk om jag skulle bjuda in dig på drinkar i El Xampanyet?
-Tack Daniel, men idag säger jag nej.
-Vill du inte? Livet väntar på oss!
Fermín log, och för första gången insåg Daniel att hans gamla vän inte hade ett enda hår kvar på huvudet som inte var grått.
-För dig Daniel. Allt som väntar på mig är minnen.

Andarnas labyrint av Carlos Ruiz Zafón

Huvudet bland molnen

Denna fristad håller även våra rädslor, våra ömtåligaste och sårbaraste delar. De som vi har satt ord till men som fortsätter skrämma oss, de som vi känner men inte vågar avtäcka på grund av att vi skakar vid tanken på att avtäcka sanningen under.

Vi sparar även minnen av tider när vi var den värsta versionen av oss själva, såväl som stunder när vi överpresterade oss själva. När vi tänker på dessa tider undrar vi hur i helskotta vi kunde göra det eftersom vi bara är ett sandkorn i universum.

I denna fristad känner vi ett vidsträckt utrymme som ockuperas av en god del av oss själva, som får oss att känna som om vi är unika, men även små i jämförelse med universums omfattning, vilket gör att vi känner oss ersättliga.

I detta hörn av oss själva lever en av våra största paradoxer: att vara ersättliga och förbrukningsbara trots att vi saknar motstycke.

Fysisk fristad

Det är en fristad att passera genom, inte att stanna i

Att spendera för mycket tid i denna fristad kan fylla våra ögon med en ocean av nostalgi som nästan är omöjlig att navigera. Det kan även ge oss bitar av det förflutna och framtiden, samtidigt som nuet helt elimineras – platsen där alla våra sinnen faktiskt är. Personer som spenderar för mycket tid där går genom dagen på autopilot och projicerar en känsla av frånvaro och avstånd.

Alla positiva saker som står på dessa hyllor eller är staplade på marken börjar faktiskt avge en sorglig doft. Vid den punkten kopplar vårt inre helt bort sig från bilden vi projicerar, för ju mer tid vi spenderar på denna plats, desto svårare blir det för någon att komma oss nära, så de tar mer och mer avstånd.

Så vad kan vi göra för att förebygga att denna fristad översvämmar oss med negativa känslor?

  • Bli inte bortkopplad från vad som sker omkring dig. Om du vill kan du spendera några dagar med att läsa nyheter eller se på TV, men kapa inte banden med personer som älskar dig.
  • Om du känner dig missförstådd ska du försöka få personer att förstå dig istället för att ta avstånd. Det enda avståndet kommer göra är att öka känslan av att vara missförstådd.
  • Ha alltid kortsiktiga mål. Justera dem i enlighet med din tolerans för stress, men ha alltid minst ett projekt som kan ge dig tillfredsställelse.
  • Var medveten om var du är, inte bara fysiskt, utan även mentalt. När du kliver in i fristaden ska du notera tiden och inte låta dig själv stanna för länge. Balansera mängden tid du spenderar ensam och mängden tid du spenderar i sällskap.

Som du kan se kan denna fristad rädda dig vid många tillfällen, men det kan även bli den värsta fällan att falla ned i. Mina rekommendationer är att njuta av den så mycket du kan när du är där, men att inte förminska ditt liv till vad som finns mellan dessa fyra väggar, oavsett om de är verkliga eller påhittade.

Efter många stormar har jag äntligen lyckats finna frid

MER FÖR DIG