Den ändlösa skyttegraven - 30 år under jorden

13 augusti, 2020
Den ändlösa skyttegraven kan skapa en väldigt annorlunda upplevelse jämfört med vad som kanske skulle vara fallet om vi för närvarande inte tvingades att leva begränsat. Beroende på hur du upplever tillvaron för tillfället kan det vara svårt att föreställa sig hur vissa människor kunde uthärda att vara inlåsta under denna typ av olyckliga förhållanden, under så pass lång tid.

Den ändlösa skyttegraven är en överväldigande resa genom det spanska inbördeskriget och de så kallade mullvadarna. Små grupper med människor dök upp på olika platser i Spanien direkt efter regeringens amnesti 1969. De hade gömt sig i över 30 år för att undvika hämnd, ofta i sina egna hem, efter Francos maktövertagande 1936.

Filmen erbjuder detaljer från några av de mest fantastiska berättelserna om denna mardröm. Den omformulerar den dolda berättelsen om en så kallad mullvad och hans fru. Hon lider på grund av sin fruktansvärda situation på ett djupt, självuppoffrande sätt. Det är en fantastisk berättelse om kärlek som skydd mot rädslan.

Filmen uppnår mycket av sin inverkan genom två karaktärer och en plats. Teamet med baskiska regissörer och producenter, som står bakom filmer som Loreak och Jätten från Altzo, är ansvariga även för denna. Det är en intensiv, nästan perfekt känslomässig resa om rädslan för politiskt förtryck och om mänsklig sårbarhet, förtvivlan och motstånd.

Den ändlösa skyttegraven – från flykt till oändlig väntan

Det mesta av handlingen inträffar inom de första 20 minuterna av filmen, då kameran följer den vänsterpolitiska och skarpsinniga Higinio (Antonio de la Torre). Karaktären blir arresterad och blir sedan tillsammans med andra fångar bortförd i en av civilgardets bilar.

Medan en av de andra som blivit arresterad ber till en av vakterna för sitt liv, tar Higinio chansen att hoppa från lastbilen och fly. Sedan jagar civilgardisterna honom när han rör sig genom ett landsbygdsområde i Andalusien.

Turligt för honom lyckas han gömma sig i en djup och mörk brunn hela natten, tillsammans med två andra personer som också gömmer sig för polisen, som senare skjuter not dem uppifrån. Higinio är den som lyckas gömma sig i ett av hålen i brunnen. Därefter skjuter han de två döda kropparna åt sidan, lämnar dem följande morgon och går hem.

Hans fru Rosa, en sömmerska som gestaltas av Belén Cuesta, väntar på honom i hemmet. Från denna tidpunkt utspelas ett djupt psykologiskt drama i timmarnas stillhet och evighet. Higinio ser inget annat sätt än att gömma sig under golvet och bevittna vad som händer i hans hus underifrån, precis som en mullvad. Han blir därefter bara en åskådare i sitt eget hem, och dessutom från en ganska obekväm plats.

När jag skrev om det spanska inbördeskriget många år senare använde jag dokument som kom i min ägo när jag var barn, eftersom mycket då ännu inte hade publicerats (mycket fler resurser finns nu tillgängliga).

-Noam Chomsky-

Den ändlösa skyttegraven – spänning för åskådaren

Trots att en ”mullvads” liv förmodligen var ganska långtråkigt, blir det aldrig så för tittarna av den här filmen. Det största hotet och spänningen i filmen kommer från Gonzalo (Vicente Vergara), som förrådde Higinio för myndigheterna. Han fortsätter hela tiden att hota honom och börjar med att skadeglatt ta ner Rosas gardiner så att han kan se allt från där han gömmer sig.

Tack vare påskledigheten i staden kan Higinio flytta in i sin svärfars hus – förklädd till en äldre kvinna. Där har han mycket mer utrymme för att helt etablera sig som en mullvad på flykt undan Francos poliser. Han har en liten säng, små bokhyllor och ett litet bord där Rosa kan arbeta.

I en tragikomisk sekvens som ger en paus från allt drama, bestämmer ett homosexuellt par att använda huset som tillhör Higinios svärfar för sina träffar. Där utnyttjar de frånvaron av Rosa i några månader. När Higinio upptäcker dem upprättar de en pakt där de blir tillåtna att använda huset i utbyte mot att ta med tidningar och lite mat.

Rosa kompletteras

Rosa förklarar att hon vill ha ett barn, ett krav som är svårt att tro under omständigheterna. Hennes karaktär är en trofast, hängiven och osjälvisk fru. Faktum är att hennes roll är komplex och med flera lager. Hon är mycket mer än enbart hustrun som hjälper Higinio i hans gömställe.

Plötsligt måste hon bättra på allt som hennes utbildning förberett henne för, och måste återuppfinna sig själv som den huvudsakliga inkomsttagaren till hushållet. Belén Cuesta gör ett utmärkt jobb med att överföra Rosas bräcklighet, styrka och engagemang allteftersom åren går.

Om det finns en vändpunkt i Rosas liv är det den sexuella trakasseringen, med efterföljande våldtäkt, som hon råkar ut för från en civilgardist. Han är hennes kund i verkstaden. En dag uppstår en konflikt där Rosa vägrar att upprätta ett visst kontakt med honom. Samtidigt som Higinio, som ser allt från sitt gömställe, måste hålla sig själv tillbaka för att inte bli upptäckt.

Higinio blir allt mer frustrerad under det att förnedringen eskalerar och reagerar ganska primitivt på det som händer. Han kommer ut från sitt gömställe för att ha sex med sin fru i en rätt obekväm scen som gränsar till våldtäkt.

När civilgardisten kommer tillbaka några dagar senare, attackerar han Rosa och Higinio kan inte stoppa honom. Detta eftersom han i så fall skulle välta omkull en lampa och bränna ner sitt gömställe. När han äntligen kommer ut för att hjälpa finns det ingen annan valmöjlighet än att döda civilgardisten. Dessvärre för Higinio kommer han alltid att undra om den biologiska fadern till hans barn är civilgardisten eller han själv.

Higinio gömmer sig i Den ändlösa skyttegraven

Den ändlösa skyttegraven och kärlekens kraft

De båda huvudpersonernas rollprestationer ger berättelsen en känsla av verklighet. Higinios tystnad och traditionella värderingar lägger till mycket betydelse till hans roll.

Oundvikligen sker det mesta av handlingen i svagt ljus, ofta i kontrast till den bländande andalusiska solen. Mycket av det sker genom osäkra visioner från Higinios fruktansvärda perspektiv. Tillsammans med tittaren försöker han upptäcka vad som händer i världen. Denna strategi genererar spänning, men också känslor.

Trots det lidande och mörker och den mänsklig ondskan som man ser i filmen är Den ändlösa skyttegraven en optimistisk berättelse. Den berättar, utan sentimentalitet, överskott eller klichéer, att kärlek kan vara en tillflyktsort som kommer att stå sig under en hel livstid.

Filmens övergripande process börjar med det som knappt är synligt och rör sig mot det som är lätt att se. I all enkelhet är det just detta som gömmer sig under jorden.