Du känner till mitt namn, inte min historia

· 25 september, 2017

Du känner till mitt namn, men inte min historia. Du har hört talas om vad jag gjort, men inte vad jag genomgått…

Många hävdar att de känner oss. Samma personer som talar till oss, men som inte lyssnar eller ser. De som placerar oss i stereotypiska fack. I denna värd av snabba bedömningar är tålmodiga sinnen inte särskilt vanliga. Tålmodiga sinnen som kan förstå kampen bakom ett ansikte, historien bakom namnet.

I boken Social Intelligence av Daniel Goleman förklarar han att den mänskliga hjärnan är ett socialt organ. Därför är relationer med individer vitalt för vår egen överlevnad. Trots detta pekar Goleman på ytterligare ett element, vilket är att vi ofta är ”smärtsamt sociala”.

Dessa sociala interaktioner är inte alltid fördelaktiga, och ej heller en positiv ansträngning vi kan använda för att lära oss och växa. Till vår stora förvåning är den dödligaste fienden för människan idag vår egen art. Ett hot som endast är jämförbart med brinnande bränsle.

Alla liknar vi skepp som korsar oceanerna. Ibland i lugn, ibland i storm. Inuti oss och hängande från ankaret hos detta vackra fartyg hänger och utkämpas våra inre strider. Strider vi försöker gå framåt med till varje pris. Strider som får oss att köra på grund, utan att veta vad som försiggår. Vad som hindrar eller sårar oss.

Kvinna bland fåglar

Boken inuti: historien ingen ser

Att sätta en etikett på någon är framförallt att ge upp vår uppfattning om personen. Att släppa taget om chansen att upptäcka vad som ligger bakom min blick, mitt ansikte, mitt namn. Att uppnå detta tillstånd av subtil mänsklig interaktion kräver trots allt tre saker: ett genuint intresse, känslomässig öppenhet och kvalitetstid.

Vi är väl medvetna om att många av de terapeutiska tillvägagångssätten vi arbetar med har fokus på nuvarande möjligheter, på det som är ”här och nu”, där det förflutna inte slår fast vilka vi är. Men vare sig vi gillar det eller inte så består personer av historier, av experimentella bitar, av kapitel som bildar en förfluten handling som vi är resultatet av.

Ett förflutet definierar inte vårt öde, så mycket vet vi, men det utgör siluetten av hjälten eller hjältinnan vi är idag. Den processen, den personliga historien som vi övervann med stor stolthet, är något inte alla känner till. Något som vi i sin tur väljer att endast dela med ett fåtal. Av denna anledning är ömsesidig respekt det enda vi kan be om i våra dagliga liv.

Seglar på havet

Låt oss byta fokus för vår uppmärksamhet

Föreställ dig en påhittad person för ett ögonblick. Hennes namn är Maria. Hon är 57 år gammal. För några månader sedan började hon arbeta i en butik. Hennes medarbetare stämplade henne som bitter, reserverad och tråkig. Någon som undviker ens blick när man försöker starta en konversation med henne. Väldigt få människor känner till hennes personliga historia: Maria utsattes för misshandel i över 20 år. Nu, efter att nyligen ha separerat från sin partner, har hon återvänt till arbetslivet efter lång tid.

”Min historia är inte behaglig, den är inte ljuv och harmonisk som påhittade historier; den smakar av enfald och förvirring, av galenskap och drömmar, likt livet för alla personer som inte längre vill ljuga för sig själva.”
-Hermann Hesse-

Ägnar man sig åt snabba bedömningar är det lätt att stämpla. Maria är väldigt medveten om hur andra ser henne. Hon vet att hon behöver tid. Om det finns något hon verkligen inte vill så är det att andra ska tycka synd om henne. Hon behöver inte berätta sin historia. Hon måste inte göra det om hon inte vill. Det enda hon behöver är att personerna omkring henne byter fokus för sin uppmärksamhet.

Istället för att endast fokusera vårt intresse på andra, göra snabba analyser som leder till klassiska stereotyper för att definiera vad som skiljer dem från oss själva, måste vi kunna koppla bort bedömningar och aktivera empati. Denna dimension och ingen annan är vad som gör oss till ”personer”, och inte bara människor som lever i samma utrymme.

Hoppande valar

Vi får inte glömma att empati har ett väldigt speciellt syfte i vår emotionella hjärna: att förstå verkligheten hos andra för att garantera vår överlevnad. Vi måste lära oss att vara känslomässiga möjliggörare snarare än energislukande rovdjur, humörsväljare och utrotare av självkänsla.

Ibland måste vi alla utkämpa svåra strider. Vi är mycket mer än vårt ID-kort, vårt CV eller våra akademiska diplom. Vi är stjärnstoft, som Carl Sagan en gång sade, vårt öde är att skina, men ibland väljer vi att släcka andras ljus. Låt oss undvika detta och investera mer i respekt, känslighet och altruism.