Filmen Once Upon a Time in Hollywood av Tarantino
Tarantino har gjort det igen. I den hetsiga, otåliga värld vi lever i lyckades han samla folk i biograferna och hålla kvar dem där, förtrollade, i nästan tre timmar. Filmen Once Upon a Time in Hollywood är hans senaste alster.
Ingen i publiken kollade sin mobil, för de var så inne i vad som visades. Tarantino gav oss ytterligare en juvel, en hyllning till den sjunde konstformen, utan förevändningar eller gimmickar.
Filmen Once Upon a Time in Hollywood är den senaste filmen från en regissör som spenderat decennier med att sätta sin prägel på den kollektiva fantasin.
När en konstnär av någon typ gör något som reflekterar vad denne verkligen känner så märks det.
I dessa dagar har Tarantino en publik som ängsligt väntar på att hans filmer ska komma ut och gott om pengar att göra just de verk han vill göra.
Han bryr sig inte om huruvida det han vill göra är “rätt” eller inne. Tarantino underhåller sig själv med sina influenser och fetischer, och tvekar inte att skriva om historien.
Han återtolkar något som redan hänt på ett sätt som det skulle kunna ha varit.
Trotsar alltid gränserna
Filmen Once Upon a Time in Hollywood är bevis på att allt ännu inte sagts och att alla kommersiella filmer inte är desamma. Den visar världen att folk fortfarande är villiga att låta sig svepas iväg av en berättelse i några timmar.
Publiken känner att Tarantino gjorde denna film åt sig själv och ingen annan. Däri ligger nyckeln till hur berättelsen utvecklas. Till skillnad från dess föregångare kommer inte grädden på moset förrän i slutet.
Intertextualitet är nyckeln till Tarantinos filmer
Quentin Tarantino lärde sig om filmer genom att se på dem. Han levde sig in i klassikerna, de bortglömda och de bortstötta. Det är hans inspiration för sina skapelser. Han visar publiken att konst finns överallt.
Från början stod det klart att Tarantino fyller sina filmer med vad han gillar. Från musik till konstanta filmreferenser – att se på hans skapelser är en skymt av hans sinne och liv.
Tarantinos filmer kan lära dig om filmens historia. De kan göra dig tillräckligt nyfiken för att göra dina egna efterforskningar, att kolla in spaghettivästerns eller gamla kung fu-filmer.
Du lär hitta några sanna pärlor på vägen som den större industrin helst vill dölja.
Konst går mycket djupare än vad som är i mode eller påtvingat. Den går bortom politik. Konst är sin egen kategori och har sitt eget värde. Om en regissör du gillar släpper en ny film bör du därför ge den en chans.
Ett stort frågetecken
Trailern för filmen Once Upon a Time in Hollywood lämnade publiken med fler frågor än svar. Inte ens inbitna Tarantino-fans visste vad de kunde vänta sig.
Skulle filmen handla om Charles Manson och morden som utfördes av hans kult? Skulle handlingen vara helt påhittad? En homage till gamla västernstjärnor som flydde till Europa i jakt på bättre roller?
Ja… och nej. Once Upon a Time in Hollywood är allt detta och mer.
Filmen är full av referenser, och även om det är omöjligt att uppfatta dem alla så är det roligt att diskutera med sina vänner vilka man fick syn på.
Allas nedärvda kultur skiljer sig, så man är predisponerad att uppfatta vissa men inte andra.
Quentin Tarantino gjorde en film om allt han gillar, vare sig det är logiskt eller inte. I slutänden gjorde han en berättelse som kunde ha inträffat… eller inte.
Hollywoods gyllene era
Till och med titeln är en referens till en av Tarantinos favoritregissörer – Sergio Leone. Två av Leones filmer har nästan samma titel som Tarantinos senaste film.
Leone anses ha uppfunnit spaghettivästern och hans sista film i genren hette Once Upon a Time in the West. En annan heter Once Upon a Time in America, och var menad som Leones stora genombrott i USA, vilket inte blev fallet.
Det finns nostalgiska inslag i Tarantinos film redan från början. Han visar hur Hollywood, idealiserat av skådespelare, blir till en hotfull miljö som tvingar dem att konformera sig till vad som erbjuds.
Det är en bisarr berättelse, otrolig och trolig på samma gång. Once Upon a Time in Hollywood visar filmindustrin från en av sina sämsta sidor.
Allt detta sker mitt under en välkänd och tragisk händelse: mordet på Sharon Tate. I filmen ser vi henne som en livlig ung kvinna som sitter i publiken och ser en av sina egna filmer.
Vi i publiken känner givetvis till hennes tragiska öde och sympatiserar med henne.
Det är även lätt att känna sympati med en annan karaktär – en karaktär som hade kunnat vara Clint Eastwood och som drabbats av konsekvenserna av att bli gammal i en industri som placerat honom i ett fack.
Filmen dryper av nostalgi och minnen från en storslagen era, men blandas med hårdheten hos Tarantinos dagdrömmar – hans önskan att skapa en egen version av vad som kunde ha hänt.
Det finns gott om koreograferat våld precis som i andra Tarantino-filmer, såväl som mycket ironi. Här är våldet samtidigt vackert, patetiskt och underhållande.
Ibland verkar det som att man ser på två filmer på samma gång; två sanningar och två lögner som förenas i en överraskande, skrattretande och blodisande kulmen.
Ett klassiskt Tarantino-slut
VARNING: resten av artikeln innehåller avgörande information om filmens handling!
Tarantino har gett oss en berättelse om Hollywoods förflutna – en plats där drömmar blir till verklighet men försvinner lika lätt.
Berättelserna om verkliga personer blandas med fantasi, även om de med enkelhet hade kunnat vara verklighet.
Once Upon a Time in Hollywood leker faktiskt med vad publiken känner till om tidsperioden ifråga, speciellt när det kommer till berättelsen om Charles Manson.
Tarantino introducerar dig till de unga kvinnorna i Manson-familjen via en välkänd låt: I’ll Never Say Never Always.
Men förväntar sig någon att faktiskt se Sharon Tates tragiska död i slutet av en Tarantino-film? Nej, definitivt inte.
Det skulle inte vara typen av våld han gillar. Det är inte estetiskt, underhållande eller koreograferat till musik.
Sharon Tate är inte en av de viktigaste karaktärerna i filmen, men Tarantino leker med blockering och sammansättning för att få tittaren att följa henne ändå.
Han klär henne till exempel i gult mitt i en folktät fest och kameran drar medvetet uppmärksamhet till den unga kvinnan. Tittaren blir förpliktigad att ha empati för och lära känna henne trots att hon inte har mycket dialog.
Man lär känna Sharon Tate genom andras åsikter och sättet hon interagerar med omgivningen. Skulle Tarantino verkligen presentera en omtyckt karaktär bara för att visa henne tragiska slut?
Givetvis inte. Vidare så avslöjar Tarantino faktiskt slutet på filmen om man är uppmärksam i början av filmen.
Att skriva om historien
Tack vare en scen som direkt refererar till filmen Inglorious Basterds berätta Tarantino en liten hemlighet för tittarna. För vad gjorde han trots allt i den filmen?
Han skrev om historien och tog sin konstnärliga hämnd på en av de mest ondskefulla figurerna i historien: Tarantino dödade Adolf Hitler.
Efter denna referens är det inte svårt att koppla samman allt. Nej, du kommer inte se grovt, tragiskt och smärtsamt våld. Istället skriver Tarantino om historien med underhållande våld. En dans av blod, eld och action.
Denna film är full av berättelser som verkar orelaterade, men som kommer samman i ett eklektiskt slut. Tarantino är väldigt försiktig med detaljerna och leker konstant lekar med tittaren.
Allt är möjligt i hans filmer, och Once Upon a Time in Hollywood är en homage till film, en hyllning till den sjunde konstformen och ett perfekt exempel på Tarantinos förmåga att berätta historier, göra satir av verkligheten, skratta åt allt och framförallt njuta av livet.
Även om grädden på moset kommer sent i filmen är den renande, ett utlopp för samvetet och en hyllning till vad som kunde ha varit.