Kärlek som var för bra för att vara sann

För några dagar sedan förlorade jag mitt livs kärlek. Vi hade spenderat 3 år tillsammans, upp över öronen förälskade i varandra och vi lärde oss att förstå varandra. Det var en av de mest fascinerande lärdomarna jag någonsin fått. Och det är en glädje för mig att få dela med mig av den till dig idag. Historien om en kärlek som var för bra för att vara sann.

Människor lever och älskar på många olika sätt. Vår kärlek var en sådan som gick för snabbt fram, vilket resulterade i en brist på reflektion, eftertanke och känslor. Vår kärlek var definitivt unik – en sådan som man ser på film och läser om i böcker. Varje dag blev jag dock alltmer medveten om att vår kärlek var för bra för att vara sann. Det insåg vi till slut båda två.

Medan dagarna flög förbi satte vi båda tilltro till en känsla av skönhet och renhet. Vi var helt förblindade av lyckan av att ha hittat någon så värdefull och unik. Den känslan gjorde att vi aldrig ifrågasatte om vi utvecklade vårt förhållande på ett bra sätt, om vi verkligen var “menade för varandra”, eller om vi ens passade ihop. På det här sättet kunde vi aldrig riktigt uppskatta vad vi hade, men det gjorde ändå ont att gå åt varsitt håll.

Vi märkte inte att vår kärlek var för bra för att vara sann

Vi trodde vi kunde flyga och vara tillsammans för evigt. Varje gång vi sågs kändes våra kramar, kyssar och varje minut av vår kärlek som om de upplevdes för första gången. Våra hjärtan flödade över av den här känslan och fyllde oss med inre tillfredsställelse. Vi var oövervinnliga och ingenting kunde bryta vår förtrollning.

Med bara en blick fylldes jag med känslan av att vi skulle vara tillsammans livet ut. Vi påbörjade därmed en ostoppbar resa efter bara några timmar efter att vi träffades. Ibland tror jag att det var där vi gick fel: vi stannade inte upp för att lära känna varandra djupare.

Självklart spelar ingenting annat roll när man finner sig själv i den perfekta stunden. Jag var säker på att ett unikt och magiskt band förde oss samman. Det var ett så otroligt band att jag var villig att följa dig jorden runt, och du kände likadant. Vi byggde vårt liv kring den här känslan, utan att bry oss om någonting annat. Och så började vår resa –  med full fart.

Allt gick så snabbt

Vår historia började så snabbt att vi krockade och kraschade in i vår egen verklighet. Vi kände inte varandra tillräckligt väl ännu och det skadade oss med tiden. Vi kände inte empati för varandra och förstod heller inte varandra tillräckligt bra för att lära oss längs vägen. Vårt misslyckande förlamade förhållandets tillväxt, och vi visste inte hur vi skulle motverka detta.

Och plötsligt hände det. Det var då vi insåg att vi egentligen inte var menade att vara tillsammans. Jag insåg att jag inte var den som skulle gå vid din sida resten av ditt liv, och du var inte den som skulle gå vid min.

Smärtan som det innebar att inte veta hur jag skulle tillfredsställa dig, att vi inte var kompatibla eller snarare att vi var så otroligt olika, ledde oss djupare och djupare in i missförståndet. Vi drunknade i negativa känslor och kände inte längre några positiva känslor alls. Allt ledde till att vi inte längre ville vara tillsammans. Vidare kändes det som om våra kroppar var det enda som upprätthöll ett band mellan oss. Våra hjärtan kände nämligen inte längre behovet som definierade vårt förhållande. Vi hade inte längre behovet av att vara tillsammans, och vi fylldes inte längre av frid i vårt förhållande.

Sorgen som vi kände gjorde dagarna längre och längre och skapade en större och större barriär mellan oss. Vi gick skilda vägar; vi var inte längre oskiljaktiga. Vidare slutade vi drömma om ett liv tillsammans, och våra behov började leda oss in på varsin väg. Jag känner mig så tom. Hastigheten som vi hade startat vårt förhållande med blev nu vårt fall. Vårt förhållande tog slut, och fick mig att ge upp, att sluta försöka. Det tog mig ett tag att inse att du var borta och att vår kärlekssaga hade tagit slut.

Att gå vidare när man inser att kärleken var för bra för att vara sann

Det sägs att det enklaste man kan göra i sitt liv är att odla kärlek. Men jag klarade det inte. Jag gav upp, och jag var feg. Jag lät dig flyga iväg. Och du lät mig flyga iväg. Men vi fortsatte att se upp mot skyn därför att jag lärde mig att inse att vår kärlek inte var den sorten som lade sig till ro.

Jag är säker på att vi någon annanstans, i ett annat liv eller i andra kroppar, kommer träffas igen och att vi då kommer älska varandra på riktigt. Vi kommer lära oss tillsammans, förstå varandra, känna empati för varandra, njuta av varandras sällskap och ha en underbar vänskap. Och en sak till: Jag önskar dig det bästa, och att du alltid ska kunna flyga fritt. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, där du aldrig kommer att sluta slå dina vingar.