Min diagnos är enkel, jag är förlorad

· 10 september, 2016

Som Julio Cortazar en gång skrev: ”Min diagnos är enkel, jag är förlorad.”

Säkerligen är även du förlorad eftersom du känner djupt och ibland gråter utan att veta varför. Kanske är vi båda fascinerade av personer som sprider känslor med sin energi.

Säkerligen gillar även du personer som vibrerar, och det är troligt att du gillar att jobba så att din verklighet är ännu bättre än dina drömmar.

Vi är förlorade eftersom vi ibland blir arga utan anledning och världen faller samman när saker inte går som vi vill. Det finns inget hopp för oss eftersom vi inte kan lyckas räkna till tio, som experter säger åt oss, innan vi exploderar.

Täcker ögonen

Jag är förlorad (och även du) eftersom jag inte är kapabel att äta fem måltider om dagen, sova åtta timmar per natt eller tänka på mig själv innan jag tänker på någon annan. Jag väntar konstant på att ”den där personen” ska spendera tid med mig.

Jag är förlorad eftersom jag verkligen tror att sakerna som inte är lätta att komma över är de som är mest värt besväret, och jag vet att jag måste samla mod för att fortsätta framåt.

Jag vill bära ett leende på morgnarna, men jag vet att det inte alltid är nödvändigt; jag vet att ledsamhet också är bra för mig och att när min kropp vill gråta så bör jag stänga ned eller koppla bort ett tag.

Jag gillar inte när folk säger åt mig vad jag ska göra, hur jag ska vara, när jag ska vara ledsen eller hur jag bör känna.

Flicka vid havet

Jag är hopplös eftersom jag gillar att lyssna på andra människors små strider, granska deras ansikten och utvärdera deras uttryck. Jag är förlorad eftersom jag inte står ut med att folk ljuger för mig, men jag förstår att de ibland gör det.

Jag är förlorad eftersom jag inte gillar svart eller vitt! För att jag snarare svävar åt grått, rosa, blått och gult. Jag har ingen favoritfärg, för alla säger något spännande åt mig.

Jag är förlorad eftersom jag vet att jag kan bli upphetsad av att komma ihåg min första kärlek, och jag är säker på att det inte gör mig inkapabel att med otrolig galenskap älska den person som för tillfället är i mitt liv.

Tjejer gör grimaser

Jag är förlorad eftersom jag i mitt liv har PERSONER och personer. I versaler och gemener. För ja, jag är säker på att det finns en hierarki i kärlek eller att det åtminstone finns en viss typ av kärlek för varje person i världen.

Jag är förlorad eftersom jag ibland kritiserar och är osammanhängande. Jag är hopplös eftersom jag tror att kärlek är värt det i denna rusande värld, för jag vet att det finns väderstreck och att jag kan förlora mitt norra över något löjligt.

Jag är även rädd för att erkänna att jag är livrädd för ett brustet hjärta. Att jag ibland är rädd för ensamhet och att jag fäller tårar när jag tänker på att jag en dag kan förlora någon.

Vi är autentiska i mångfald

Jag är hopplös när mina egenheter säger allt om mig, när jag förälskar mig i det genuina, det barnsliga eller det oväntade. De säger att jag inte borde, att ”jag är för gammal…”

Och jag svarar att jag inte är för gammal för något, att jag helt enkelt har ansamlad ungdom och att jag kommer leva mitt liv som jag vill tills det tar slut.

För jag vet att hög ålder är en typ av ”anda”, inte ett stadium i livet. Att bli äldre är oundvikligt, men jag har beslutat att jag är hopplös och att jag ska lysa så länge jag kan.

Även om jag bör veta att det inte är lätt att vara förlorad, framförallt för att det ibland är smärtsamt att skatta minnen högt, så är det komplicerat att rättfärdiga att jag har spenderat hela månader av kalendern med att göra samma sak varje dag och att känna liknande saker.

Att se tiden tiden passera på min telefon, sätta 20 larm, skicka samma meddelanden och utfärda löften till mig själv som aldrig kommer bli sanna…

Flicka med hårband

Sedan säger jag till mig själv att jag kommer vara redo att ändra allt nästa vecka, men när jag verkligen tänker på det så inser jag att dessa 20 alarm och samma meddelanden inte är vad som definierar mig eller skriver min historia.

Jag skriver min egen historia, med mina punkter, komman, utrops- och frågetecken. För alla har vi tusentals historier och hundratals ärr. Det är vad som gör oss autentiska och speciella – att vi är förlorade privat samtidigt som vi är oss själva, med så mycket och så lite gemensamt.